Hjälpmedel – Hitta och jämför hjälpmedel

En dag kom det ett pressmeddelande enligt följande. Gud vad bra, tänkte jag. Klokt detta behövs!

” SKL får bidrag från regeringen för att utveckla en ny invånartjänst på webben, kallad Hitta och jämför hjälpmedel. Syftet är att skapa en arena för fri tillgång till information inom hjälpmedelsområdet. Tjänsten kommer att samordnas med övrig hälso- och sjukvårdsinformation och vara tillgänglig genom 1177.se.”

” Det är en angelägen utvecklingssatsning, som kommer att leda till direkt nytta för allmänhet och brukare, som kan få en tydlig och god överblick över hela hjälpmedelsområdet. God information gör det möjligt att göra bättre val.”

Men säg den glädje som varar. Ganska snart började jag fundera över själva valet. En sån här webbtjänst har säkert sitt berättigande om det fanns ett fritt val. Men det gör det inte. Brukaren har i stort sett bara att ta emot eller inte ta emot det hjälpmedel som bjuds. Det är den förskrivande arbetsterapeuten, sjukgymnasten, läkaren etc som bestämmer. Som brukare kan du önska dig blå. Du får ändå det som tillhandahålls av ditt landsting eller din kommun. Du är i praktiken utan inflytande.

Då kan man ju säga – Ja, ja, må så vara, men det skadar aldrig med överblick och kunskap. Webbtjänsten fyller nog sin funktion ändå! Kanske, men jag har mina dubier. Jag har sett svunna tiders hjälpmedelskataloger och jag sett moderna webbaserade upplagor. Och lättillgängliga är de icke - Snarare tvärt om. Gamla tiders kataloger var bra mycket mer lättförståeliga än dess moderna efterföljare. Krångliga och röriga och med en massa konstiga kommandon.

Men man kanske kan göra något bättre nu med denna satsning? Så säger man varje gång man drar igång något IT-baserat. Men resultatet brukar bli klent. Resultatet har för vana att bli krånglig och med så många undersidor eller motsvarande att man som nyttjare inte vet var man befinner sig. Man får varken överblick eller inblick. Nästan alltid går systemen upp som en sol och ner som en pannkaka. Ganska snart försvinner intresset hos nyttjarna och hela satsningen glöms bort. Satsningen blir bara ett i raden av alla dessa projekt som startas upp men aldrig avslutas. De tynar sakta bort i glansen av nya projekt och tankar.

Jag säger bara – hoppas att jag har fel. Det vore kul!

Äldreomsorg – Nej, det är inget paragrafrytteri

”Paragrafrytteri tvingar äldre att flytta. Arbetsmiljöverkets rigida inspektioner av äldreboende tvingar fram evakueringar över hela landet. I processen drabbas äldre hårt av omilda flyttar och fyrkantiga, byråkratiska beslut”. Det skriver ansvariga äldreomsorgspolitiker i Stockholms stad och Sveriges Kommuner och Landsting i pressmeddelanden.

Arbetsmiljöverket har vid sina inspektioner ansett att badrummen på de s.k. servicehusen är för små för att personalens arbete ska kunna utföras på ett tillräckligt bra sätt. Arbetsmiljöverket värnar om personalens arbetsmiljö och man vill framförallt förebygga de svåra arbetsskador som annars så lätt uppkommer. Och det vet SKL. Man vet att det uppstår arbetsskador och man vet det är arbetsmiljöverket uppgift att värna just arbetsmiljö. Ändå gör man ett fult och lömskt påhopp på en fungerande myndighet. Om badrummen är så små att personalen inte kan utföra sitt så drabbas förstås även brukaren. Direkt genom sämre omsorg men även genom att olycksrisken ökar för brukaren. Och kommunerna har ansvar både för personalen och för brukarna. Ändå har man huvudet under armen  och talar mot sitt ansvar.

Tvärtom borde SKL sälla sig till arbetsmiljöverkets hållning och värna såväl brukarnas som personalens väl och ve. Det är väl ingen lösning att döpa boendena till trygghetsboende. Riskerna kvarstår för såväl brukarna som personalen. Även ansvaret enligt socialtjänstlagen och arbetsmiljölagen kvarstår. SKL´s hållning kan liknas vid strutsen som stoppar huvudet i sanden.

Jag skulle i viss utsträckning kunna förstå SKL´s indignation om kravet kom plötsligt som en blixt från en klar himmel. Men ingalunda - problematiken har varit känd i åratal, läs decennier, utan att SKL tagit tag i saken. Kommunernas underlåtenhetssynder skall inte lämpas över på en ansvarstagande myndighet som arbetsmiljöverket.

Arbetsmiljöverket har identifierat ett problem och sedan är det upp till kommunerna att lösa det. Under decennier har man inget gjort. Man kunde stimulerat forskning, utredningar, försök mm i syfte att söka kloka lösningar och sedan kunde man fört samtal med arbetsmiljöverket. Men inget har man gjort och inget verkar man göra utöver att frånskriva sig ansvaret. Dåligt är ett milt ord för SKL`s handlande.

Äldreomsorg – Kan man köpa ut alkohol till äldre

Följande citeras från den webbaserade tidningen veteranen

”Bara om en vårdtagare som missbrukar alkohol är föremål för ingripande från de sociala myndigheterna kan hemtjänstpersonal neka att handla ut alkohol. Så ser lagen ut, konstaterar Socialstyrelsen.”

Detta betyder att om någon (icke ung) vårdtagare har en beviljad insats om inköp avgör vårdtagaren själv om han eller hon vill ha alkohol. Än en gång väger självbestämmandet tyngst. Det saknar i princip betydelse att vårdtagare är storkonsument av alkohol och missbrukare, och riskerar sin hälsa och sitt liv.  Det ruckar inte på principen. Inte ens om vårdtagaren därtill utgör ett stort arbetsmiljöproblem i samband med förtäring, det s.k.  självbestämmandet väger ändå tyngst. 

Är detta rimligt, är den fråga jag ställer mig. Och inom mig svarar jag nej.  I praktiken har de flesta äldreomsorger en viss restriktivitet när det gäller att handla ut alkohol. Det finns ett motstånd av någon anledning. På något sätt vore det intressant att få klarlagt vad detta organisatoriska motstånd har för djupare bevekelsegrunder. För de flesta av oss är det självklart att inte tillhandahålla droger till en narkoman, tobak till en person med lungcancer, alkohol till en alkoholist. Och vår hållning handlar inte bara om vad lagen säger utan också vad vår inre kompass visar. Kanske är det moraliska ställningstagande, kanske är det omsorg om en medmänniska. Kanske är det något annat. Det sitter en uppfattning i vår samhällskultur som inte går i takt med socialstyrelsen i denna fråga. Men riktigt varför kompassen visar som den gör har åtminstone inte jag kläm på!

Eller är det så att socialstyrelsen och därmed ytterst lagstiftaren som misstror vårdgivarna att kunna göra kloka bedömanden. Om så vore är jag benägen förstå tanken. Missgreppen inom äldreomsorgen är och har varit många och omdömet kan många gånger ifrågasättas. Men ändå tycker nog gemene man att samhället inte skall tillhandahålla alkohol till en grav missbrukare.

Att hoppas på en lagändring är nog att sikta i det blå inom överskådlig tid. Detta är en politisk svår fråga.  Nej, lösningen ligger nog i att tillämpa dagens regler och genom att socialförvaltningarna blir aktivare i att hjälpa även till åren komna alkoholister. De senare kan inte lämnas därhän för att kvalfullt dö i förtid. Kanske förvaltningarna skall börja hjälpa mer och noga överväga fler s.k ingripandet. Om socialförvaltningarna tar sitt ansvar och ger planerad vård och stöd så kan inköpen av alkohol få en rimligare hantering. I vissa fall kan tom hemtjänsten få rätt i att visa restriktivitet och kanske också i vissa fall neka inköp.Men det fordrar en aktivare inställning från socialvården.

__________________________________________________________________________

 

Se även http://www.veteranen.se/nyheter/hemtjansten-tvingas-kopa-sprit-till-missbrukare/

Funktionsnedsättning – Socialtjänstens oförmåga

Jag har många gånger funderat på varför socialtjänsten gör ett så dåligt arbete. Och jag tror det beror på en felaktig arbetskultur. Man ser inte människor som människor utan som objekt. Något som man har att handskas med. Och när man talar om kostnaden för socialtjänstverksamheten nämns aldrig kostnaden för organisationen utan bara kostnaderna för försörjningsstöd.

I grunden handlar allt om människosyn och hur man tolkar sitt uppdrag. På många håll är uppdraget att minska på utgifterna läs försörjningsstödet, men detta ger mycket marginella besparingar. Lösningen ligger i att se kunden, dvs. den medmänniska som för stunden behöver samhällets hjälp och stöd. I att se kunden ligger just uppdraget. Man skall hjälpa kunden ur svårigheterna. Och det går i de allra flesta fall. Många av bidragstagarna både vill och kan bidra med sitt arbete om de bara ges en chans. Och här ligger den stora potentialen till besparing. Hushållandet ligger inte i att skära bidraget för den dagliga födan från 55 kr till 53 kr. Kraften ligger att få bort 55 kronan.

Den svaga utfallet av socialtjänsternas arbete hänger samman med att ledningen beskuret personalens alla frihetsgrader. Man kan inte åstadkomma resultat och man får inte åstadkomma resultat.  Det uppskattas inte om rullstolsburna Anna får hjälp att skaffa ett arbete i det stora företagets växel och försörjer sig själv. En socialtjänsteman får inte arbeta på detta sätt. Det ingår inte i arbetsuppgifterna. Så jobbade man förr. Nu skall Anna själv ta sig i kragen och ta ansvar för sitt liv och skaffa arbete. Den hjälp socialtjänsten kan erbjuda är en kurs på arbetsförmedlingen hur man skriver ett CV.

Men det Anna verkligen behöver hjälp med, nämligen att beskriva sin förmåga och kompetens, det får hon inte hjälp med. Många arbetsgivare har en rädsla för funktionsnedsättningar med mera och här ligger de stora hindren. Problemet är således inte Annas förlamning i benen utan arbetsgivarens egen förlamande rädsla. Och denna kan en erfaren socialarbetare informera bort. Problemet för Anna är inte att skriva ansökningar utan i allt väsentligt samhällets attityder och rädslor. Socialtjänsterna måste börja arbeta kundorienterat.

Funktionsnedsättning – Mycket prat, lite verkstad

Den 11 oktober 2012 arrangerade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) konferensen "Tillgängligt för alla – vi kan bättre!" i Stockholm. Inför kursen sa man  - ”Kommuner, landsting och regioner arbetar aktivt för att öka tillgängligheten för människor med funktionsnedsättning, men än finns det mycket att göra och lära”.

Det är inte utan att man reservationslöst kan hålla med i orden - …än finns det mycket att göra och lära. Men det vore nog bra för att inte säga bäst om man la tonvikten vid att göra. Prat har vi haft nog av decennier nu. Och det blir inte mer legitimerat för att SKL sanktionerar pratet. Nej, vad SKL borde göra är att istället sätta press på kommuner och landsting så att de gör vad de skall. För kom inte och säg att kunskapsläget är dåligt. Det finns så mycket kunskap om problem och lösningar att det mer än väl räcker till. Nej, problemet är viljan. Kommuner och landsting med flera tar inte tillgänglighetsuppgiften på allvar. Man pratar hellre än att handla. Det blir billigast så!

Planer och dokument finns det gott om hos huvudmännen - Fina och välskrivna handlingar. Men det är genomförandet som fallerar. Jag tycker att SKL skulle ta och rangordna kommunerna och landstingen med hänsyn till hur man i verkligheten löst  (OBS tempus) tillgängligheten.

Förr (och kanske fortfarande) hade man inom verkstadsindustrin s.k. avsynare. De såg till att produkterna höll den kvalitet som underlaget angav. Det kanske vore nåt. Låt årligen kunniga människor komma och avsyna kommunerna ur ett tillgänglighetsperspektiv. Avsyning behövs för uppenbarligen verkar inte internkontrollen att fungera. Rangordna sedan kommunerna efter hur de skött sig. Skulle nog skapa mer verkstad än en konferens i Stockholm.

Äldreomsorg – Din toalett kanske inte blir städad denna månad

Förr i världen städade hemtjänsten den gamles toalett varje vecka, eller rättare sagt den städades när det behövdes, om det så var varje dag. Men detta är en svunnen tid. Sen införde många kommuner någon form av riktlinjer för verksamheterna och där sattes ofta städfrekvensen för toaletter till var fjortonde dag. Och detta var illa.

Var och en förstår själv hur toaletten ser ut efter fjorton dagar hemma hos en äldre person med urin- eller avföringsinkontinens. Det kan vara något rent ut sagt förskräckligt.  Men detta är en bister verklighet som många brukare och anhöriga lever under.

Förfärligt kan man tycka. Men det kan bli värre. En hel del kommuner har på sistone infört städning av toalett högst var tredje vecka. Om det är förskräckligt efter två veckor, är det vidrigt och ovärdigt och omänskligt efter tre veckor. En sanitär olägenhet! Ingen, absolut ingen äldre skall behöva ha det så här. Toaletter skall städas när det behövs och därmed basta.

Denna praxis med städning högst var tredje vecka har börjat utvecklas efter en dom i regeringsrätten som tolkar ut att städning var tredje vecka är en skälig levnadsnivå. Domen är olycklig då man vet att kommunerna kommer att rida på den och avslå alla ansökningar om tätare städning. Men kommunerna vet också att domen handlade om förhållanden som var förhållandevis gynnsamma. När vi kommer till hög ålder, sjukdomar och inkontinens av olika slag är den inte prejudicerande och inte tillämpbar.

Får man som brukare avslag på sin ansökan god städning av toaletten skall man omedelbart överklaga till förvaltningsrätten. Chansen att där få rätt är stor. Bifoga intyg från läkare, miljöförvaltning om behov av tätare städning, ange också särskilda hälsoproblem såsom allergi och astma, bensår eller annan negativ påverkan av misären såsom minskad matlust, sömnsvårigheter. De flesta som överklagar kommer att vinna!

Äldreomsorg – Regler för bemanning inom demensomsorgen

Så har då socialstyrelsen (för ett halvår sedan) kommit med bemanningsregler för demensomsorgen. Ledsamt att de skulle behövas. Jag hoppades in i det längsta att kommunerna skulle ta sitt ansvar och ge brukarna och de anhöriga en värdig eller i vart fall bättre demensverksamhet. Men så blev inte fallet; både enskilda kommuner som dess förbund svor sig ständigt fria och hänvisade till dålig ekonomi.

Jag vill nu egentligen ta till ett kraftutryck, men nöjer mig att säga att kommunernas slappa hållning är beklaglig. Så det blev det nödvändigt för socialstyrelsen att visa var skåpet skall stå. Kul att denna myndighet för ovanlighetens skull tog i lite grand. Det skulle man göra oftare. Enda chansen att få en rimlig ordning på äldreomsorgen.

I ett pressmeddelande av den 2 juli 2012 säger socialstyrelsen

”Gång på gång upptäcks allvarliga missförhållanden inom äldreomsorgen genom inspektioner och anmälningar. Äldre med demens lämnas utan tillsyn nattetid och personalen räcker inte till. I dag publicerar Socialstyrelsen nya regler om bemanning på äldreboenden där det bor demenssjuka. Behoven ska styra vilken omsorg de får.

– Äldre personer med demens är ofta i behov av mycket omsorg när de flyttar in på särskilt boende. Trots det ser vi löpande exempel på att de lämnas ensamma på nätterna och att det dröjer innan de får hjälp om de har ramlat eller behöver gå på toaletten. Därför har vi beslutat om de nya bindande reglerna för bemanningen på alla äldreboenden där det bor demenssjuka, säger Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm.”

Man skulle nu kunna tro att kommunförbundet skulle ligga lågt och bita i det sura äpplet. Ingalunda istället går SKL samma dag ut med ett pressmeddelande där man på gammalt känt maner tar avstånd från socialstyrelsens krav.

                    

"De nya föreskrifterna och allmänna råden om bemanning på boenden för dementa, som Socialstyrelsen nu beslutat om, innebär att staten försöker detaljreglera kommunala verksamheter på ett sätt som strider mot konstruktionen med ramlagstiftning. SKL ifrågasätter om regleringen verkligen ligger inom Socialstyrelsens befogenhet.

– En god demensvård ser de behov som varje enskild individ har. Dessutom måste verksamheterna vara flexibla och snabbt kunna anpassas till de förutsättningar som finns lokalt. Därför är det egendomligt att Socialstyrelsen nu skapar regler som kommer att tvinga kommunerna att omfördela pengarna från ett individanpassat system, till mer generella lösningar. Det säger SKL:s ordförande Anders Knape."

 

Som vanligt är det pengarna som lyfts fram. När det egentligen handlar om andra saker som ansvar, kvalitet och trygghet. SKL bryr sig inte ett dugg om uppgiften och innehåll i äldreomsorgen utan ser den bara som en kostnadsmassa. Det hade varit klädsamt om SKL åtminstone hade försökt förstå vad det innebär att ha ansvar för en så viktig verksamhet som äldreomsorgen.

Egentligen är det bara att beklaga SKL´s hållning. Vill man se något positivt i saken kan man tro att en sådan talanglös hållning skyndar på en utveckling mot andra lösningar. Kommunerna verkar inte vara mogna för det ansvar man har idag, alt. den frihet man har idag. Nån form utveckling, läs förändring, får man hoppas på.

Funktionsnedsättning – Vem behöver utbildningen mest och bäst?

Idag blir det ett kort inlägg. Såg i ett pressmeddelande från SKL (Sveriges kommuner och Landsting) att man har en ”Grundläggande kurs för överförmyndare/ledamöter och tjänstemän”.

”Överförmyndarens verksamhet handlar till största delen om myndighetsutövning. För att skapa rättssäkerhet för den enskilde och förenkla överförmyndarens/handläggarens vardag krävs kunskap om gällande lagstiftning.”

Jag säger bara – det var nog på tiden. Behovet är stort. Kan man sen i framtid även i utbildningen spegla verksamheten från gode männens och förvaltarnas synvinkel vore det ett steg bättre. Inte minst via denna blogg har jag efterhand nåtts av stora problem inom verksamheten. Många gode män står praktiskt tagit utan hjälp och stöd från överförmyndarkanslierna. Dagligen tvingas man ta ställning till svåra frågor, men man har ingen att rådfråga. Det verkar inte bero av underbemanning på kanslierna utan snarare av en felaktig arbetskultur och måhända också av bristande kunskaper. Utvidga gärna kursen till kunskap om servicetänkande och varför inte lite kunskap om vad förvaltningslagen säger om service.

Äldreomsorg – Inga skillnader sa socialstyrelsen

I maj månad, 2012 sa socialstyrelsen i ett pressmeddelande

”Det går inte att se några stora och entydiga kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig äldreomsorg. Däremot har storleken på den enhet som utför olika insatser till äldre betydelse. Äldre som bor i små särskilda boenden är nöjdare än de som bor i stora boenden, visar en rapport från Socialstyrelsen.”

Kanske detta var nyheter för många. 1) Det finns inga kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig omsorg. 2) Små boende ger nöjda brukare. Men om man har insikt i branschen så blir man inte överraskad.

Men några reflektioner kan man dock göra. Sannolikt är det så att privata utförare till och med gör ett bättre jobb än det offentliga. Men denna sanning är vi inte mogna för än. Denna insikt kommer att växa fram så småningom. Det är också att det inte bara är de äldre som är nöjdare på små äldreboenden, utan även personalen visar på bättre trivsel. Detta framkommer i alla enkäter och de kan också utläsas av i sjukstatistiken. Personalen är mindre sjuka.

Sen är de faktiskt också så att mindre boendeenheter faktiskt också är kostnadseffektivare än motsvarande stora enheter. Tvärtemot vad som oftast sägs jobbar man effektivare på en liten enhet. Alla hjälps åt på ett bra sätt.

Men tar kommunerna till sig denna enkla kunskap som socialstyrelsen förmedlar. Nej, man fortsätter sitt motstånd mot det privata och man lägger ner alla mindre äldreboenden på löpande band. Ledsamt är ordet.