Äldreomsorg – En kultur av omognad

Jag tror att begreppet ”Tystnadens kultur” skapades av en pedagog vid namn Paolo Freire. Han menade att det var våra ofärdiga utbildningssystem, som skapar och upprätthåller en kultur av tystnad genom att stadfästa en orättfärdig maktordning.

Ser vi till dagens äldreomsorg är det inte kompetenta läkare som styr vården och omsorgen inom hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är ekonomerna som styr. Och undersköterskorna och sjuksköterskorna löper tyst med. Man tar, med hänsyn till det egna välbefinnandet, på sig en självvald censur. Ibland går man längre än så. Man tar hellre ledningen i försvar än talar för äldreomsorgens olycksoffer. Det är först efter pensioneringen som anställda talar ut om missförhållanden. Eller snarare vågar tala.

Dagligen läser vi om sår som kryllar av maskar, misskötta bensår som leder till amputation, äldre som ligger i sin egen avföring, larmklockor som kopplas bort, äldre som trillar ur rullstolar och sängar, gamla som får fel medicin eller ingen alls. Ja, listan kan göras lång. Och det är en minoritet av alla felhandlingar och missförhållandena som kommer ut i media eller så.  Och problemen är desamma oavsett om det är kommunal verksamhet eller privat. Tystnaden är lika kompakt. Både personal och anhöriga är tysta eftersom man vet hur straffen ser ut.

Vad gör man åt dagens situation? Det behövs en kulturrevolution av något slag. Något som rubbar maktbalansen och åter ger äldreomsorgen dess värdighet. Själv tror jag att nyckeln till lösning sitter i sjuksköterskorna. De måste våga stå upp för patienterna och bryta sig loss från tystnadens kultur. Man måste börja värna sin profession och visa var skåpet skall stå. Det är inte lätt och det är inte riskfritt. Men rikspolitiken måste backa upp vårdförbundet så att dess medlemmar våga säga ifrån. En kompletterande väg är att sjuksköterskorna söker stöd i läkarkollektivet och därmed tvingar den enskilde läkaren till handling. Även om man verkar för olika huvudmän! Mot en uttalad medicinsk hållning står sig ekonomen lätt.

En annan synpunkt är att landstingen eller region åter måste ta ansvar för även de äldres hälsa. Dagens konstlade uppdelning av äldrevården mellan landsting och kommun är av ondo. Delat ansvar är inget ansvar. Okunniga kommunala ekonomer får för stort inflytande och därmed sätts de medicinska frågorna på undantag. Det skapas en tystnadens kultur. Ingen har eller vill ta ett riktigt ansvar. Det är bekvämare att vara tyst. Men sjuksköterskorna är inte avlönade för att vara tysta utan för att ta hand om patienter. Och i detta ansvar ligger att blåsa i pipan när det är fara å färde. Vårdförbundet måste ta tag i problematiken och blåsa till strid för en god vård. Eller kanske det är en uppgift för Svensk sjuksköterskeförening. Denna förening som en gång i tiden var så alert och pådrivande! Men som numera inte låter tala om sig!

Äldreomsorg – Den förfärliga ensamheten

Det värsta är ensamheten, säger många äldre. Finns det något värre än att sitta i sin bostad, mol allena och vänta på livets slut? Att inte ha någon att tala med och dela sina funderingar med. Personalen som kommer och sköter vardagssysslorna har inte tid - Och som vanligt alltid ny personal. Man sköter bara det praktiska. Men smärtan och ångesten är det ingen som bryr sig om. Den sitter i bröstet och kväver all livslust. Ibland får smärtan utlopp i ett skrik som hörs långt ut till grannarna i trapphuset.

Det är en skam för välfärdssamhället att våra gamla skall behöva lida och dö i ensamhet. Smärtlindring, vänlighet och samtalstid borde vara en självklarhet i livets sista stunder.

I många kommuner finns det bara en eller två sjuksköterskor att tillgå på natten. Dessa har mycket att göra och en gammal dödssjuk person kan i sin ensamhet få vänta uppåt en tre, fyra timmar innan smärtlindring ges. Det finns inget system eller kontinuitet i vården. Undersköterskorna ringer när behovet blir alldeles påtagligt. Och då är sjuksköterskan redan överbokad av andra rop på hjälp. Och så uppstår långa väntetider under oro, smärta och skrik.

Och tänk då när det finns en äkta hälft som ligger i andra halvan av dubbelsängen och upplever detta inferno. Det är en förfärlig situation. Men det kan väl ändå inte vara så vanligt tycker kanske du som läsare. Jag säger, det är vanligt och det är värre än vad jag skrivit så här långt. Vårdas du hemma kan det dröja upp till ett dygn innan du får smärt- eller symptomlindring. Om du ens får det. Och någon läkare kommer du aldrig att se skymten av. Din vård sköts av sjuksköterskor som i bästa fall har palliativ eller geriatrisk utbildning. I näst bästa fall är man distriktssköterskor, men i de allra flesta fall har sjuksköterskan inte någon adekvat specialistutbildning. Man vet inte man kan göra och man vet inte vad man får göra i livets slutskede. Kontakt med läkare tar man inte för då avslöjar man sin bristande kunskap och erfarenhet. 

Nej, dagens sjukvård av gamla i hemmet är bristfällig och när vi kommer till vård i livets slut är det närmast obefintlig i många kommuner. Förfärligt.

Äldreomsorg – Värdig vård i livets slutskede

Skrik, panik, oro och mycket spring eller total tystnad och ensamhet. Ingendera är något värdigt slut på en livsgärning. Ändå är dessa ytterligheter vardag inom äldreomsorgen. Många anhöriga kan vittna om detta.

Skall vi ta avsked hemma eller på ett sjukhus eller på ett hospice? Ja, på det finns nog inte ett svar utan många. Det enkla svaret är förstås att avskedet skall vara värdigt.

Det är inte alla gamla som somnar in lugnt och stilla. Många för en hård dödskamp med en ångest som smittar av sig på omgivningen. Det uppstår oro och skrik bland personalen eller så smiter man undan och låter den gamle ligga ensam. Detta antingen man vårdas hemma eller på sjukhus. För ett tiotal år sedan var det många kommuner och landsting som inrättade hospice och palliativa enheter. Avdelningar som är specialiserade på livets slutskede. Palliativ vård innebär omsorg om och trygghet för den döende medmänniskan.  Behandlingen är en samverkan mellan information, omsorg, läkemedel, smärt- eller symtomlindring samt vårdpersonals och närståendes stöd. Målet är att göra vårdtagarens sista stunder så fina som möjligt.

Men vad har hänt med viljan att ha kvalificerade enheter för livets slutskede? Jo, den har minskat på många håll. Istället för att möta behovet och bygga ut fler specialiserade kliniker eller motsvarande så har man av så kallade ekonomiska skäl lagt ner många enheter. Man lämnar den goda vården i livets slutskede åt sitt öde. På något sätt ordnar det sig i alla fall, tycks politiken mena. Och det gör det förstås. Men många äldres slut är idag inte värdiga. Man vårdas på överfulla medicinavdelningar eller andra avdelningar där yngre patienter med rimliga prognoser alltid har tids- och behandlingsföreträde. Eller får man ligga hemma och skrika i sin ensamhet och hoppas att sjuksköterskan hinner titta in innan dagens slut och ge en dos smärtlindring.

Nej, det är faktiskt dags att lagstifta om kommunernas och landstingens skyldighet att erbjuda palliativa enheter eller åtminstone kunskap. Idag gäller det att dö i rätt kommun om man inte i livets slutskede skall riskera anfäktas av en förlamande dödsångest. Och våndan behöver inte komma inifrån. Den kan skapas av en stirrig och jäktad omgivning.

Äldreomsorg – Dagens system medför livsfara

Ibland funderar jag på vad vanliga människor tänker om dagens äldrevård. Jag tänker då på alla dem som inte arbetar eller har arbetat inom verksamheten eller så. Någon tycker kanske att allting verkar fungera bra, medan andra anser att äldreomsorgen verkar vara bortom all kontroll. Tja, båda bilderna är säkert lika sanna. Men att det finns stora förbättringsutrymmen är nog ställt utom allt tvivel.

Idag tänkte jag återvända till de särskilda boendena eller snarare bristen på desamma. En brist som faktiskt är mycket skadligare för brukarna än vad som oftast kommer fram.  Bristen gör att många riktigt sjuka äldre får bo kvar hemma. Men sjukdomarna finns där och det blir ofta besök på sjukhuset med hjälp av ambulans.  Ett stort antal dör faktiskt i ambulansen. Man orkar inte med de ständiga förflyttningarna. Om denna tråkiga situation har jag skrivit tidigare.

Men idag tänkte jag främst peka på det faktum att många äldre väntar så länge på plats i ett särskilt boende att det i praktiken är för sent. Det är förhållandevis vanligt att en äldre person som flyttar till ett särskilt boende avlider inom några veckor. Ja, det är så vanligt att det är anmärkningsvärt. När man står med facit i hand kommer tankarna direkt. Det hade varit bättre att bo kvar hemma. Då hade kanske livet varat ett halvår till eller mer.

På något sätt verkar många gamla ge upp livet när man i ett allt för sent skede får plats på boenden. Man har svårt med det nya och ovana. Man slår inte rot. Allt kan kvitta. Och så infinner sig livets sista stund med raketfart.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att det är bättre att bo kvar hemma till livets slut. Men det är en politisk tolkning. Vanligt sunt förnuft säger tvärtom att vi skall ha så många särskilda boenden att en äldre kan flytta dit i tid. Tryggheten på ett särskilt boende förlänger livet och gör det värt att leva. Om man bara får flytta dit i tid! Men vi behöver inte bara fler särskilda boenden, vi behöver få tillbaka de gamla sjukhemmen. Det är mina vädjanden för dagen.

Äldreomsorg - Delade pass är en fara

Man kan tycka vad man vill om att så kallade delade pass nu åter håller på att bli verklighet inom äldreomsorgen. Men skall vi ha heltidstjänster som norm och politiken inte vill skjuta till mer pengar, så blir lösningen just delade pass. De som har ansvaret för verksamheten har inte så mycket att välja på, dessvärre.

 Detta betyder nu inte att jag som person är för delade pass. Absolut inte. Men man måste också komma ihåg att det är många andra yrkeskategorier som har just delade pass. Men det gör förstås verkligheten inte ett dugg angenämare. Mitt budskap är bara så enkelt – om penningpåsen ligger fast är det bara att välja mellan ett antal deltidstjänster eller delade pass. Visst man kan tulla på kvaliteten, men inom äldreomsorgen är denna väg vanskligt för att inte säga direkt farligt. Kvaliteten är så låg som den nästan kan bli. Ett snäpps nedskruvning innebär personfara.

 Finge jag bestämma skulle vi återgå till fler deltidstjänster, men detta verkar vara politiskt inkorrekt. Det är mera politiskt lättsmält med delade turer. Det är ju bara en schemateknisk sak, tycker de ansvariga politikerna. Väl medvetna om att de då inte tänker eller talar sanning. Nej, det handlar inte om schemateknik. Det handlar om ekonomi.

 Låt oss tänka tanken att pengar inte var en restriktion och kvaliteten vore oförändrad. Och vi kör heltid över hela linjen utan delade pass. Då behövs det ca 10% mer personal.  Skulle arbetsuppgifterna räcka till för alla anställda eller skulle man per automatik öka på raster, rökpauser och annan fri tid. Nej, det tror jag inte. Den större delen av personalen är ansvarskännande. Och ytterst är det är en arbetsledningsfråga. Fast inom äldreomsorgen är det inte mycket fasthet i ledningen. De glider omkring och förtrycker både sitt kunnande och sitt ansvar.

En sak kan vi omedelbart slå fast. Brist på arbetsuppgifter finns inte inom äldreomsorgen. Snarare brist på handling. Men kan vi då hoppas på mer pengar till äldreomsorgen? Nja, troligen inte. Snarare tvärtom. Och därmed har vi färdplanen utstakad. De delade passen har kommit för att stanna. Acceptabelt för brukarna, men dåligt för personalen. Och det är aldrig bra när grupper ställs mot varandra. Det kommer då att successivt gå utför med kvaliteten. Skall brukarna må bra, måste personalen må bra. Så enkelt är det. Men vill personalen ha deltid då? Jo, faktiskt, det finns mången personal som nöjer sig med deltid. Skälen kan vara olika, men personerna finns och trivs med en lägre sysselsättningsgrad! Frihet att välja borde vara ledstjärnan. Men allra helst - Mer pengar till äldreomsorgen.

Äldreomsorg – Lagen om valfrihet (Lov)

Idag återvänder jag till ett kärt gammalt ämne nämligen att Lov kan tillämpas för måltider inom hemtjänsten. Men så sker inte alltid eller särskilt ofta – varför detta?

Det är bra att man på allt fler kommuner kan välja sin utförare av hemtjänsten, men det är mindre bra att man inte har samma möjlighet ifråga om måltider. Åtminstone finns denna möjligheten mera sällan. Saknas det kunskap inom kommunerna eller vad kan motståndet bero på? I vart fall beror det inte på priskonkurrens för så är inte lagen uppbyggd. Kommunerna sätter sitt pris både mot brukaren och mot leverantören. Konkurrensen gäller således ”bara” kvaliteten. Och det har förstås sina fördelar.

Men kanske är det så enkelt att det finns en dold misstro med äldres förmåga att göra egna val. Och om så är fallet blir man bedrövad. Jag hoppades och trodde vi kommit bort från hållningen att byråkrater alltid vet bäst, men man vet inte. Det kanske finns några kvardröjande besserwissrar här och var.

Vad jag tror skulle kunna vara en orsak är svårigheter med logistiken. Har man många leverantörer kan det uppfattas svårt med leveranserna. Nu behöver inte kommunen lägga sig i detta utan överlåta marknaden att söka kostnadseffektiva lösningar. Men om man skall lägga sig i skulle man kunna upphandla en distributör och sedan låta denna sköta sista ledet. Valfriheten kommer då att gälla det väsentliga nämligen maten.

När vi öppnar upp måltidsfrågan kommer det sannolikt att ske en utveckling i stort till gagn för varje brukare.  Tänk dig själv att äta micrad plastinpackad mat varje dag som rullar i ett tre veckors scheman. Nej, bättre är lösningar är av nöden nödvändiga.  Jag tycker SKL skall ta tag i denna fråga och komma med klara och tydliga riktlinjer som både är bra för kommun och brukare.

Omsorg – Tio miljarder till sociala frågor

”Riksdagen investerar tio miljarder extra inom den sociala sidan.” Detta stod inte att läsa i någon tidning. För det har inte hänt och kommer nog inte att hända heller. Trots att det kanske vore den klokaste investering vi kan göra i vårt samhälle. Så mycket nöd och misär som det finns.

Aldrig i modern tid har fattigdomen och utsattheten varit så stor som nu. Kanske det inte syns från teve-soffan. Men det finns många som kan vittna. Poliser, socialarbetare, präster och diakoner, frivilligarbetare, psykvården mfl. De vet hur verkligheten ser ut. Hur stor nöden är. Men det finns ingen som frågar. Sannolikt är makthavarna rädda för svaren. Det är bättre då för maktens män och kvinnor att stoppa huvudet i sanden och låta solen värma den egna baken.

Samhället verkar ha ställt in sig på att vi skall ha ett lidande och pliktande undre skikt. Andra till varnagel. Men faktiskt också till tröst och glädje. Det finns en lindring i att någon annan trots allt har det värre. Känn tacksamhet och förnöjsamhet i din vardag och bry dig inte om de andra, svaga. De har sig själv att skylla för de har inte tagit tillvara sina förmågor. Vår vardag kapslar in oss i värn mot rädslan och fruktan.

Man kan inte göra något för alla dessa utsatta människor av allehanda slag. De vill inte själva. Nonsensprat, säger jag. De allra flesta av kunderna på socialtjänsten, eller som lever på bidrag i olika former, vill bidra med sitt arbete. Men de har ingen chans och får inget stöd. Varje satsning ses som en kostnad och inte som en investering. Så låter det inte när vi talar om andra samhällsektorer som infrastruktur, sjukvård eller skola. Då kan det finnas pengar. Men inte när det gäller den sociala sidan. Den anses bara tärande. Detta trots att avkastningen på varje satsad krona är god.

Jag tycker att kommuner och staten inte bara skall ha driftsbudget på den sociala sidan, man skall ha också har investeringsbudget. Driftsbudgeten kan vi ha för att hålla igång verksamheterna i form av socialtjänsten med mera. Investeringsbudgeten skall vi ha för att hjälpa alla de människor som hamnat utanför gemenskapen och tryggheten. De skall hjälpas till ett aktivare och meningsfullare liv.

Äldreomsorg – Mera om Godmanskapet

Myndigheterna verkar missbruka rättsinstituten förvaltarskap och god manskap.  Absolut långt ifrån frekvent, men alltför ofta för att saken inte skall uppmärksammas. Jag har skrivit om problemen tidigare, men har efterhand  jag blivit alltmer uppmärksam på oskicken.

En god man eller förvaltare hjälper eller företräder en person som saknar rättslig handlingsförmåga eller på något sätt är hindrad att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv. Det är kommunens överförmyndarnämnd som ansöker hos tingsrätten att en god man eller förvaltare utses.

 Det missbruk som förekommer är att anhöriga vill ha ett tingsrättsbeslut på något på någon form av institut, eller att en utförarorganisation vill ha det, eller att socialförvaltning eller sjukvård önskar detta. Bevekelsegrunderna är olika men syftet är alltid att från någon punkt underlätta för sig själva i det egna arbetet. Syftet är inte den enskildes bästa som lagstiftaren tänkt sig. Syftet är alltför ofta att kväsa aktiva anhöriga som ställer krav, oftast rättmätiga krav. Eller anhöriga som vaktar det framtida arvet.

Men kan man som enskild person få en god man eller förvaltare så där rakt upp och ner? Ja, faktiskt! En organisation som tex. hemtjänsten kan anmäla till överförmyndarnämnden behovet av god man. Sen behövs bara ett läkarintyg, som överförmyndarnämnden beställer, och som beskriver personens hälsa och oförmåga att ta vara på sig själv. Och saken är nästan klar.  Jo det är sant, tingsrätten skall besluta, men det är en transportsträcka. Visst skall tingsrätten kontakta personen ifråga och söka samtycke, men står det i ansökningshandlingarna, och stöd ges i läkarintyget, att personen tar skada av en kontakt så kan ett förordnande komma utan att personen vet något.

Syftet är självklart gott med denna ordning, men systemet kan missbrukas. Och så görs också. När tingsrätten väl fattat ett beslut är det nästan stört omöjligt att få ett förordnande upphävt. I vart fall fordras det mycket arbete. Som självklart den aktuella personen inte orkar med. Personen får lida utan att kunna ta tillvara sin rätt. Om man inte har krya närstående och så.

Lösningen på detta problem är nog inte ändrad lagstiftning utan att tingsrätterna skall vara betydligt uppmärksamma på det faktiska behovet. Och inte blint lita på de uppgifter som kommer fram i ansökan. Men det viktigaste av allt är överförmyndarnämnden inte låter sig styras av andra organ i kommunen. Nämnden skall vara saklig i sitt arbete. Man jobbar för den enskilde. Inte för kommunala arbetskamrater eller andra ovidkommande intressen. Överförmyndarnämnderna är inte fullt ut kompetenta på sina håll, som det verkar.

Äldrevård – Hon stal från de gamla

Hon var undersköterska på ett äldreboende men hon var också systerdotter till kommunalrådet i en norrlandsstad. Jag tar det från början.

 Undersköterskan som var strax under trettio år hade arbetat på boendet en drygt tre år. Kanske inte med de bästa vitsorden, men ändå acceptabelt. Ja, allt är relativt. I äldreomsorgsbranschen får man många gånger ta vad man får. Sån är verkligheten. Hon var lite butter och tvär mot de äldre. Men inte stötande på något sätt. Det var bara hennes personlighet. Visst, hon hade ett sannolikt skydd genom sitt släktskap. Hon visste att hon spelade i en egen division.

 Nåja, så småningom började vi upptäcka stölder på boendet. Enhetschefen med flera försökte vara så uppmärksamma som de kunde. Och polisen kopplades in, men man fick inga direkta uppslag eller misstankar. Det var kontanter och guldsmycken som stals. Men polisen hade varit med förr och begärde ut listor på dem som jobbade på boendet.

 Efter någon månad blev vi informerade om att de var något på spåret. Man hade hos pantbanken funnit smycken som inlämnade av en anställd. Lite väl enkel upplösning kan man tänka. Nja, så enkelt var det inte. Den person man var på spåret hade använd ett gammalt körkort att legitimera sig med. Ett körkort där namnet i ett tidigare äktenskap stod angivet. Men denna förslagenhet lurade inte polisen.

 Så småningom fick vi reda på namnet på personen och det visade sig vara kommunalrådets systerdotter. Hon kom också att så småningom bli dömd för stölderna. Men nu hade vi den arbetsrättsliga sidan att hantera. De interna föreskrifterna och gällande praxis var glasklar – Avsked är påföljden. Inte ens facket hade egentligen något att invända även om man pliktskyldigt hävdade annat.

 Men så var det förstås det här med släktskapet. Ganska snart fick jag propåer om att kvinnan inte borde avskedas. Vi borde söka förmildrande omständigheter. Några sådana stod inte enligt mitt tycke att finna. Snarare tvärtom. Det fanns synnerliga besvärande omständigheter. Men trycket fortsatte. Eftersom det låg på mig att förhandla begärde jag skriftligt besked om jag skulle inta annan hållning än som följer av regelsystemet och praxis. Jag erbjöd mig också att stiga åt sidan och låta någon annan ta förhandlingen. Det ville man inte. Det fick inte se ut som om kommunalrådet hade varit inne styrt i ärendet. Man förstod absolut riskerna i så fall. Men man ville ändå uppnå resultatet att kvinnan fick behålla sitt jobb. Hon var ju så bra enligt kommunalrådet. Det var ett tillfälligt felsteg hon hade gjort. Jag backade inte och resultatet blev att kvinnan fick sluta. Tack o lov.