Äldreomsorgen – Börja nyttja Webbutbildning

Ibland tänker jag – Varför är motståndet mot webbutbildningar så stort inom äldreomsorgen. Finns det någon verksamhet som är mera lämpad för webbutbildningar än just äldreomsorgen?

Motståndet måste brytas, annars hamnar kunskapsinhämtande alltför lång efter. Läget är illa nog som det är idag och ytterligare eftersläpningar kommer att medföra att andra aktörer så småningom tar över. Inte bara utbildningen utan hela verksamheter. Man förstår att  ekonomiskt tolka uppdraget.

Många webbutbildningar är interaktiva. Då är det både enkelt och roligt att sätta sig in i olika omsorgsfrågor. Och den stora fördelen är att man kan ”studera” precis när man själv vill. Man är inte bunden till bestämda föreläsningstider. Och man kan ta det i sin egen takt.

Innehållet kan anpassas både till vad personalen vill ha och behöver. Den som anordnar webbutbildningen kan också på ett enkelt sätt genom ett antal kontrollfrågor förvissa sig om att deltagarna tagit in relevant mycket av utbildningsinnehållet. En trygghet för alla parter. Inte minst för alla äldre som behöver välutbildad personal.

Det finns mycket att göra med hjälp av webbutbildningar – Det är bara för kommunerna att komma igång och börja använda detta. De privata aktörerna är redan på g. Webbutbildningarna är nämligen kostnadseffektiva. Varför är motståndet så stort? Bryr de kommunala utförarna sig varken om ekonomi eller brukare? Jag bara undrar!

Äldreomsorg – Vad kan övervinsterna berätta för oss

När vi talar om privat hemtjänst och särskilda boenden kommer nästan alltid riskkapitalbolag och övervinster upp i debatten. Och det är bra. Kvaliteten måste värnas i äldrevården. Dålig verksamhet kan aldrig försvaras. Detta oavsett om det är privata utförare eller offentliga.

Alla de stora drakarnas misstag och missgrep går inte att förringa eller bortförklara, men jag tänkte idag försöka se på saken från en annan synvinkel. Vad kan det offentliga lära av det privata? Och nu tänker du som läsare att missförhållanden är väl inget att ta efter. Och det är förstås sant. Men de privata utförarna visar även på något annat intressant – de är i sina bästa stunder överlägsna de kommunala verksamheterna när det effektivitet, produktivitet, service och brukarinflytande. Tror du inte mig så titta efter i din kommuns olika utvärderingar. Du kommer att bli förvånad hur bra betyg de privata får.

Många av de kommunala verksamheterna fungerar uruselt effektivitetsmässigt och servicemässig. Se bara hur Rut brer ut sig. När det finns alternativ som är billiga och/eller bättre så väljer alltfler att anlita privata utförare. De gamla anger som skäl att nu får jag det som jag vill och det blir bra!

Om vi för stund återvänder till de s.k. övervinsterna så kan de också ses om ett mått på den offentliga verksamhetens ineffektivitet. De kommunala äldrevårdsorganisationerna är så dåligt ordnade, har så dåliga chefer och utgår nästan aldrig från uppdraget att hjälpa och ta hand om de gamla. Man utgår inte ifrån någon tanke överhuvudtaget. Man fortsätter bara i gamla hjulspår som sitter ordentligt fast i historien. ”Så här har vi alltid gjort”. Ibland stuvas det om i organisationerna, men det bygger då inte på behovet att utveckla verksamheten utan har andra mera diffusa utgångspunkter som oftast handlar om maktfrågor.

Så vad de kommunala verksamheterna borde gör är 1) sluta gnäll på konkurrensen, öppna istället sinnena 2) ta efter hur andra jobbar och verkar, det finns mycket att upptäcka och lära 3) sluta omorganisera och bygg istället upp verksamheten på sunda villkor för uppdraget.

Funktionsnedsättning – Gode männen diskvalificeras

Jag blev häromdagen per mejl kontaktad av en God man som hade läst ett av mina tidigare inlägg om Gode män. Hon sa – ”Jag kände på pricken igen mig”. Vi gode männen blir ofta diskvalificerade av professionen.  Och allra mest inom sociala sidan och bland dem som sysslar med arbetsplaceringar. Försäkringskassan, som normalt får stå utmed mycken spe, ansåg hon vara den myndighet som respekterade de gode männen mest.

När jag frågade vad som egentligen var problemet sa hon. Den sociala sidan slår in en kil mellan den gode mannen och den vi är satta att hjälpa (huvudmannen). Man vill manövrera ut den som ställer krav och långsiktigt ser till huvudmannens bästa. Hon berättade också om fall där den ”hjälpbehövande” tubbats kontakta överförmyndarnämnden för att avsäga sig behovet av god man. Resultatet blev att den hjälpbehövande blev utan hjälp och efter ett drygt år var mycket uppe sin sjukdom. Dennes liv rasade ihop. Men han blev en trogen kund hos socialen.

Min sagesman tyckte det handlar om konkurrens. Representanterna på den sociala sidan ser främst till sitt eget välbefinnande. Man vill ha klienter som är beroende av dem. Beroendet backar upp den egna självkänslan, ger en behaglig vardag, och visar på behovet av deras tjänster. Att den hjälpbehövande backbinds i sin utveckling vill man inte förstå. Man ser inte till klientens bästa. Därför är många med bl.a. psykisk funktionsnedsättning helt i onödan inskrivna på olika projekt och aktiviteter. Man kommer aldrig ur smeten.

Nåja, jag trodde att denna kontakt var ett undantag, om än tragiskt sådant. Några dagar senare kom en ny kontakt på samma tema och med ett snarlikt innehåll. Men då tillkom en uppgift. Den sociala sidan köper ofta stödtjänster från privata vårdgivare och specialister. Utanför den ordinarie sjukvården köper man bedömningar, utlåtande, förslag med mera, och det finna med denna hantering är att man i princip kan beställa önskat resultat för det man vill uppnå. Om detta skulle vara sant och dessutom satt i system är det förförligt. Men jag vet inte hur vanligt det är. Men blotta misstanken gör mig förskräckt. Det kan inte vara möjligt att den sociala sidan arbetar mot sitt eget uppdrag att hjälpa klienter. Eller?? Att man typ köper sig intyg som tjänar egna syften.

 

 

Äldreomsorg – Hur många har hemtjänst

I april 2011 sa socialstyrelsen i ett nyhetsmeddelande

”Av alla som är 80 år eller äldre är 24 procent beviljade hemtjänst i ordinärt boende och 15 procent bor i särskilt boende. Sammanlagt har alltså närmare 40 procent, eller fyra av tio, någon av dessa insatser från sin kommun.”

” Sett till alla i åldrarna 65 och högre var det 9 procent som hade hemtjänst i ordinärt boende och 5 procent som bodde i särskilt boende.”

I all sin enkelhet är detta ganska uppseendeväckande information. Det är svårt med statistik men jag tror det är så att andelen åttioåringar som får hemtjänst ökar medan andelen över sextiofem minskar.

När det gäller andelen i särskilt boende är den svagt minskar för alla ålderskategorier.

Men nu skall vi lägga märke till att vi bara talar om andelen som får t.ex. hemtjänst. Vi talar inte om hur många timmar som i snitt beviljas till de äldre. Denna siffra har varit i sjunkande under många år.

Huruvida utvecklingen är bra eller dålig kan man ha olika uppfattning om. Själv anser jag det visst kan vara bra att fler över åttio får hemtjänst. Men det finns en hund begraven, se nedan! Men det är däremot inte bra att de får allt färre timmar och insatser.

Det som inte är bra är de låga siffrorna på personer som bor i särskilt boende. Detta visar på en stor svaghet inom äldreomsorgen. Antalet platser står inte i relation till behoven.  Många av de som är 80+ skulle behöva bo på ett särskilt boende, men platsbristen gör att de istället får vistas hemma och få hemtjänst. Och det är denna situation som gör att andelen åttioåringar med hemtjänst ökar. Men detta säger inte socialstyrelsen trots att de har tillsynsansvar och skyldighet tolka och korrekt spegla verkligheten. Man skyddar som vanligt kommunerna.

Äldreomsorg - Två bra böcker

Idag tänkte jag vara kort och bara nämna två riktigt bra böcker om äldreomsorgen. Två böcker som på sitt sätt är lika, men också på många sätt är olika. Lika är de så tillvida att de på ett närmast skrämmande sätt beskiver förhållanden inom äldreomsorgen. Olika därför att författarna är av olika ålder och kön. Perspektivet och berättelsen har därför blivit ganska skilda. Böckerna är

1)      Sara Beischer, Jag skall egentligen inte jobba här

2)      Stefan Gurt, Så dödar vi en människa

 Båda böckerna är en form av romaner som väver in det egna livet i handlingen. Stefan med en mer analytisk och reflekterande hållning och Sara uppvisar en mera överraskad, förbluffad och storögd hållning.

Min ödmjuka hållning är – Läs båda. Böckerna har mycket att ge på olika plan - De har mycket att ge både för den som arbetar inom äldreomsorgen och för den som nyfiket undrar hur det egentligen förhåller sig när man dagligen i media kan läsa om skandaler. Du som är troskyldig kommer att förstå en verklighet som är värre än du anade. Och du som jobbar i äldreomsorgen kommer att känna igen dig och känna klumpen i magen.

Äldreomsorgs - RUT

Det är inte att undra på att RUT blivit så omtyckt bland våra äldre. Dels får man en service värd namnet, dels får man det till en rimlig kostnad. Och man får det utan byråkrati. Bara en sån sak – Tänk att slippa dra sitt liv för en ung vikarierande blivande socionom. Man slipper all myndighetskultur och all förnumstighet!

En vanlig uppfattning är att RUT bara omfattar städning eller så enligt skatteverkets snävaste normer. Men så verkar det inte vara. Skatteverkets tillämpning omfattar i princip alla tjänster som normalt finns inom den kommunala hemtjänsten. Det innebär att tvätt, inköp, klädvård, ledsagning, matlagning, personlig hygien, på- och avklädning och matning är exempel på sådant som omfattas av RUT. Och därtill kommer högt värderade faktorer såsom flexibilitet, påverkan och valfrihet. Faktorer som den kommunala hemtjänsten inte förstår att sätta särskilt högt. Jag måste väl i samma andetag säga att skuggan faller tyngre över hemtjänstledningarna än över personalen. De senare vill förändra och förbättra, men har inte en chans i den rigida byråkratin.

Utan tvekan har RUT kommit för att stanna. Visst kan det ändras och fingras beroende på skiftande riksdagsmajoriteter, men möjligheten till egen påverkan för den enskilde kommer sannolikt inte att kunna inskränkas. Leve RUT för de äldre. Leve frihet för de äldre.

Funktionsnedsättning - Hemtjänst och boendestöd

I april 2011 sa socialstyrelsen följande i ett nyhetsmeddelande

”Den 1 oktober 2011 hade 45 900 personer under 65 års ålder med funktionsnedsättning minst en insats enligt socialtjänstlagen från sin kommun. Hemtjänst i ordinärt boende har tidigare varit den vanligaste insatsen, men nu är det fler som får boendestöd.”

Jaha, och vad är det för tänkvärt med detta då? Det här är intressant så tillvida att socialtjänsterna i ökande utsträckning har börjat ta sitt eget och bättre ansvar för SoL-insatsen till personer med funktionsnedsättning. Tidigare skyfflade man över utförandet till hemtjänsten som inte är det minsta lämpade för detta. Hemtjänsten är van att umgås med äldre och har ingen ordentlig utbildning eller annan kompetens för att hjälpa yngre med funktionsnedsättning.

Utvecklingen föder hopp om en fortsättning! Nu kanske vi också snart får se ett slut på kommunernas oskick att placera unga funktionsnedsatta personen på äldreboenden. Det är förskräckligt att detta missbruk har fått pågå år efter år. Det förstår var och en att en ung person med funktionsnedsättning inte har mycket gemensamt med äldre och ibland dementa personer.

En annan intressant aspekt i nyhetsmeddelandet är att – ”Ungefär lika många kvinnor som män under 65 års ålder har boendestöd, medan det är fler kvinnor än män som har hemtjänst.”

Socialtjänsten klarar således av jämställdheten mycket bättre än hemtjänsten. Den senare har i alla år diskriminerat männen. (Kanske för att det mestadels är kvinnor som beviljat insatserna?)

Äldreomsorg - Stimulansbidrag

I  juni månad, 2012 skickade socialstyrelsen ut ett nyhetsmeddelande

”Socialstyrelsen har under 2011 delat ut medel som ska bidra till bättre kvalitet i äldreomsorgen. Kommuner och landsting har med hjälp av dessa statliga medel kunnat anställa och utbilda personal samt drivit projekt inom bland annat rehabilitering.

Mellan åren 2007 och 2011 har Socialstyrelsen, på uppdrag av regeringen, betalat ut totalt 4,9 miljarder kronor till kommuner och landsting. Syftet med stimulansmedlen är att höja kvaliteten..”

Det här är bara byråkratisk trams som saknar all betydelse i äldreomsorgen. Tala om att slänga pengar i sjön. Denna typ av insatser ger inte någon egentlig kvalitetshöjning eller annan positiv effekt. Möjligtvis kan de ge upplevelser åt en massa byråkrater som reser runt på konferenser och sedan kommer hem och plågar sin personal med en massa nytt struntprat.  Den enda synliga effekten i den nära verksamheten är att de påtvingade meningslösa utbildningarna stjäl tid ifrån vården.  Socialstyrelsen skulle hålla sig för god för att hålla på med sådana kvasiinsatser. Tala om redundant arbete!

Nej, socialstyrelsens viktigaste uppgift är att ställa krav på dem som ansvarar för äldreomsorgen, samt därtill att följa upp att kraven innehålls. Sluta lek tomte och mysfarbror, utan ta ett ordentligt tag om den viktiga uppgiften att ställa krav på kommunerna och verksamheterna. Visst, man blir då inte lika uppskattad av kommunerna med flera, men alla anställda och alla brukarna skulle däremot jubla om det åter blevo ordning på torpet inom äldreomsorgen. Lekstugan måste stängas för gott. 

Äldreomsorg - Dålig kunskapsutveckling

Det är konstigt att det har varit så lite verksamhetsutveckling inom äldreomsorgen som det faktiskt har varit. Eller skall man egentligen säga verksamhetsinveckling? I stort sett ser äldrevården idag ut som den gjorde för fyrtio - femtio år sedan. Och skall verksamheten betygsättas blir nog betyget ett snäpp lägre än det som 1970 års verksamhet förtjänade.

Ibland jämför jag med en annan sektor som stod stilla i drygt 100 år nämligen odontologin. Visst tillkom det lite snabba tryckluftsborrar och så, men i princip borrade man upp tanden och fyllde med amalgam, om man inte drog ut den. Men så beslöt regeringen 1995 om annat. Man började fasa ut amalgamet. Och helt plötsligt gick det inte bara bra utan tom bättre med annat tandfyllnadsmaterial. Och detta uppifrån kommande tryck inom en viss sektor drog igång en utveckling inom hela verksamheten.

Så åter till äldreomsorgen.  Kanske är det så att de inneboende krafterna inom äldreomsorgen är för svaga. Vi kommer aldrig att få någon ordentlig verksamhetsutveckling om det inte kommer en press från regering och riksdag. I vart fall verkar en del parter såsom SKL och socialstyrelsen med flera inte vara riktigt vuxna sina roller. Man driver inga frågor, man bara speglar verkligheten. Man flyter bekvämt med i olika åsiktsvindar.

Särskilt allvarligt är situationen inom området demens. Detta är en sluten värld som de flesta av oss inte så lätt har tillgång till. Men fy vilken så kallad vård/omsorg som där bedrivs idag. Vårdtagarna driver fritt runt på avdelningarna utan någon form av sysselsättning. Man bråkar med varandra, slår varandra och kastar otidigheter omkring sig. Inte av ondska eller så, utan som en följd av sjukdomstillståndet och avsaknaden av sysselsättning. Och avdelningarna är stora och underbemannade. Ljudnivån hög och ordningen totalt obefintlig. Och vårdtagarna är rent ut sagt smutsiga och otvättade. Och oftast avmagrade. Detta är verkligheten inom en del kommuner, ja alltför många

Så såg det sannerligen inte ut 1970. Alla fick då ordenlig morgonhygien. Patienterna aktiverades med hjälp av terapiavdelningen. Och de som behövde fick hjälp att äta. Visst hade man ibland landstinget kläder, men ingen gick omkring med solkiga och sönderrivna kläder.

Nej, skall det bli bättre ordning inom äldreomsorgen måste opinionstrycket öka. Men framför allt måste rikspolitiken vakna och börja ställa ordentliga krav på äldreomsorgens huvudmän. Räcker det inte med socialstyrelsens nya krav på bemanning? Hoppas kan man alltid, men jag tror inte det i praktiken biter på huvudmännen. När det gäller äldreomsorgen talar man med dubbla tungor. En offentlig retorik, och en som gäller i verkligheten. Det behövs ett ordentligt tryck som inrymmer både vite och ett personligt ansvar för dem som har ansvaret.