Funktionsnedsättning – Socialtjänstens oförmåga

Jag har många gånger funderat på varför socialtjänsten gör ett så dåligt arbete. Och jag tror det beror på en felaktig arbetskultur. Man ser inte människor som människor utan som objekt. Något som man har att handskas med. Och när man talar om kostnaden för socialtjänstverksamheten nämns aldrig kostnaden för organisationen utan bara kostnaderna för försörjningsstöd.

I grunden handlar allt om människosyn och hur man tolkar sitt uppdrag. På många håll är uppdraget att minska på utgifterna läs försörjningsstödet, men detta ger mycket marginella besparingar. Lösningen ligger i att se kunden, dvs. den medmänniska som för stunden behöver samhällets hjälp och stöd. I att se kunden ligger just uppdraget. Man skall hjälpa kunden ur svårigheterna. Och det går i de allra flesta fall. Många av bidragstagarna både vill och kan bidra med sitt arbete om de bara ges en chans. Och här ligger den stora potentialen till besparing. Hushållandet ligger inte i att skära bidraget för den dagliga födan från 55 kr till 53 kr. Kraften ligger att få bort 55 kronan.

Den svaga utfallet av socialtjänsternas arbete hänger samman med att ledningen beskuret personalens alla frihetsgrader. Man kan inte åstadkomma resultat och man får inte åstadkomma resultat.  Det uppskattas inte om rullstolsburna Anna får hjälp att skaffa ett arbete i det stora företagets växel och försörjer sig själv. En socialtjänsteman får inte arbeta på detta sätt. Det ingår inte i arbetsuppgifterna. Så jobbade man förr. Nu skall Anna själv ta sig i kragen och ta ansvar för sitt liv och skaffa arbete. Den hjälp socialtjänsten kan erbjuda är en kurs på arbetsförmedlingen hur man skriver ett CV.

Men det Anna verkligen behöver hjälp med, nämligen att beskriva sin förmåga och kompetens, det får hon inte hjälp med. Många arbetsgivare har en rädsla för funktionsnedsättningar med mera och här ligger de stora hindren. Problemet är således inte Annas förlamning i benen utan arbetsgivarens egen förlamande rädsla. Och denna kan en erfaren socialarbetare informera bort. Problemet för Anna är inte att skriva ansökningar utan i allt väsentligt samhällets attityder och rädslor. Socialtjänsterna måste börja arbeta kundorienterat.

Funktionsnedsättning – Mycket prat, lite verkstad

Den 11 oktober 2012 arrangerade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) konferensen "Tillgängligt för alla – vi kan bättre!" i Stockholm. Inför kursen sa man  - ”Kommuner, landsting och regioner arbetar aktivt för att öka tillgängligheten för människor med funktionsnedsättning, men än finns det mycket att göra och lära”.

Det är inte utan att man reservationslöst kan hålla med i orden - …än finns det mycket att göra och lära. Men det vore nog bra för att inte säga bäst om man la tonvikten vid att göra. Prat har vi haft nog av decennier nu. Och det blir inte mer legitimerat för att SKL sanktionerar pratet. Nej, vad SKL borde göra är att istället sätta press på kommuner och landsting så att de gör vad de skall. För kom inte och säg att kunskapsläget är dåligt. Det finns så mycket kunskap om problem och lösningar att det mer än väl räcker till. Nej, problemet är viljan. Kommuner och landsting med flera tar inte tillgänglighetsuppgiften på allvar. Man pratar hellre än att handla. Det blir billigast så!

Planer och dokument finns det gott om hos huvudmännen - Fina och välskrivna handlingar. Men det är genomförandet som fallerar. Jag tycker att SKL skulle ta och rangordna kommunerna och landstingen med hänsyn till hur man i verkligheten löst  (OBS tempus) tillgängligheten.

Förr (och kanske fortfarande) hade man inom verkstadsindustrin s.k. avsynare. De såg till att produkterna höll den kvalitet som underlaget angav. Det kanske vore nåt. Låt årligen kunniga människor komma och avsyna kommunerna ur ett tillgänglighetsperspektiv. Avsyning behövs för uppenbarligen verkar inte internkontrollen att fungera. Rangordna sedan kommunerna efter hur de skött sig. Skulle nog skapa mer verkstad än en konferens i Stockholm.

Äldreomsorg – Din toalett kanske inte blir städad denna månad

Förr i världen städade hemtjänsten den gamles toalett varje vecka, eller rättare sagt den städades när det behövdes, om det så var varje dag. Men detta är en svunnen tid. Sen införde många kommuner någon form av riktlinjer för verksamheterna och där sattes ofta städfrekvensen för toaletter till var fjortonde dag. Och detta var illa.

Var och en förstår själv hur toaletten ser ut efter fjorton dagar hemma hos en äldre person med urin- eller avföringsinkontinens. Det kan vara något rent ut sagt förskräckligt.  Men detta är en bister verklighet som många brukare och anhöriga lever under.

Förfärligt kan man tycka. Men det kan bli värre. En hel del kommuner har på sistone infört städning av toalett högst var tredje vecka. Om det är förskräckligt efter två veckor, är det vidrigt och ovärdigt och omänskligt efter tre veckor. En sanitär olägenhet! Ingen, absolut ingen äldre skall behöva ha det så här. Toaletter skall städas när det behövs och därmed basta.

Denna praxis med städning högst var tredje vecka har börjat utvecklas efter en dom i regeringsrätten som tolkar ut att städning var tredje vecka är en skälig levnadsnivå. Domen är olycklig då man vet att kommunerna kommer att rida på den och avslå alla ansökningar om tätare städning. Men kommunerna vet också att domen handlade om förhållanden som var förhållandevis gynnsamma. När vi kommer till hög ålder, sjukdomar och inkontinens av olika slag är den inte prejudicerande och inte tillämpbar.

Får man som brukare avslag på sin ansökan god städning av toaletten skall man omedelbart överklaga till förvaltningsrätten. Chansen att där få rätt är stor. Bifoga intyg från läkare, miljöförvaltning om behov av tätare städning, ange också särskilda hälsoproblem såsom allergi och astma, bensår eller annan negativ påverkan av misären såsom minskad matlust, sömnsvårigheter. De flesta som överklagar kommer att vinna!

Äldreomsorg – Regler för bemanning inom demensomsorgen

Så har då socialstyrelsen (för ett halvår sedan) kommit med bemanningsregler för demensomsorgen. Ledsamt att de skulle behövas. Jag hoppades in i det längsta att kommunerna skulle ta sitt ansvar och ge brukarna och de anhöriga en värdig eller i vart fall bättre demensverksamhet. Men så blev inte fallet; både enskilda kommuner som dess förbund svor sig ständigt fria och hänvisade till dålig ekonomi.

Jag vill nu egentligen ta till ett kraftutryck, men nöjer mig att säga att kommunernas slappa hållning är beklaglig. Så det blev det nödvändigt för socialstyrelsen att visa var skåpet skall stå. Kul att denna myndighet för ovanlighetens skull tog i lite grand. Det skulle man göra oftare. Enda chansen att få en rimlig ordning på äldreomsorgen.

I ett pressmeddelande av den 2 juli 2012 säger socialstyrelsen

”Gång på gång upptäcks allvarliga missförhållanden inom äldreomsorgen genom inspektioner och anmälningar. Äldre med demens lämnas utan tillsyn nattetid och personalen räcker inte till. I dag publicerar Socialstyrelsen nya regler om bemanning på äldreboenden där det bor demenssjuka. Behoven ska styra vilken omsorg de får.

– Äldre personer med demens är ofta i behov av mycket omsorg när de flyttar in på särskilt boende. Trots det ser vi löpande exempel på att de lämnas ensamma på nätterna och att det dröjer innan de får hjälp om de har ramlat eller behöver gå på toaletten. Därför har vi beslutat om de nya bindande reglerna för bemanningen på alla äldreboenden där det bor demenssjuka, säger Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm.”

Man skulle nu kunna tro att kommunförbundet skulle ligga lågt och bita i det sura äpplet. Ingalunda istället går SKL samma dag ut med ett pressmeddelande där man på gammalt känt maner tar avstånd från socialstyrelsens krav.

                    

"De nya föreskrifterna och allmänna råden om bemanning på boenden för dementa, som Socialstyrelsen nu beslutat om, innebär att staten försöker detaljreglera kommunala verksamheter på ett sätt som strider mot konstruktionen med ramlagstiftning. SKL ifrågasätter om regleringen verkligen ligger inom Socialstyrelsens befogenhet.

– En god demensvård ser de behov som varje enskild individ har. Dessutom måste verksamheterna vara flexibla och snabbt kunna anpassas till de förutsättningar som finns lokalt. Därför är det egendomligt att Socialstyrelsen nu skapar regler som kommer att tvinga kommunerna att omfördela pengarna från ett individanpassat system, till mer generella lösningar. Det säger SKL:s ordförande Anders Knape."

 

Som vanligt är det pengarna som lyfts fram. När det egentligen handlar om andra saker som ansvar, kvalitet och trygghet. SKL bryr sig inte ett dugg om uppgiften och innehåll i äldreomsorgen utan ser den bara som en kostnadsmassa. Det hade varit klädsamt om SKL åtminstone hade försökt förstå vad det innebär att ha ansvar för en så viktig verksamhet som äldreomsorgen.

Egentligen är det bara att beklaga SKL´s hållning. Vill man se något positivt i saken kan man tro att en sådan talanglös hållning skyndar på en utveckling mot andra lösningar. Kommunerna verkar inte vara mogna för det ansvar man har idag, alt. den frihet man har idag. Nån form utveckling, läs förändring, får man hoppas på.

Funktionsnedsättning – Vem behöver utbildningen mest och bäst?

Idag blir det ett kort inlägg. Såg i ett pressmeddelande från SKL (Sveriges kommuner och Landsting) att man har en ”Grundläggande kurs för överförmyndare/ledamöter och tjänstemän”.

”Överförmyndarens verksamhet handlar till största delen om myndighetsutövning. För att skapa rättssäkerhet för den enskilde och förenkla överförmyndarens/handläggarens vardag krävs kunskap om gällande lagstiftning.”

Jag säger bara – det var nog på tiden. Behovet är stort. Kan man sen i framtid även i utbildningen spegla verksamheten från gode männens och förvaltarnas synvinkel vore det ett steg bättre. Inte minst via denna blogg har jag efterhand nåtts av stora problem inom verksamheten. Många gode män står praktiskt tagit utan hjälp och stöd från överförmyndarkanslierna. Dagligen tvingas man ta ställning till svåra frågor, men man har ingen att rådfråga. Det verkar inte bero av underbemanning på kanslierna utan snarare av en felaktig arbetskultur och måhända också av bristande kunskaper. Utvidga gärna kursen till kunskap om servicetänkande och varför inte lite kunskap om vad förvaltningslagen säger om service.

Äldreomsorg – Inga skillnader sa socialstyrelsen

I maj månad, 2012 sa socialstyrelsen i ett pressmeddelande

”Det går inte att se några stora och entydiga kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig äldreomsorg. Däremot har storleken på den enhet som utför olika insatser till äldre betydelse. Äldre som bor i små särskilda boenden är nöjdare än de som bor i stora boenden, visar en rapport från Socialstyrelsen.”

Kanske detta var nyheter för många. 1) Det finns inga kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig omsorg. 2) Små boende ger nöjda brukare. Men om man har insikt i branschen så blir man inte överraskad.

Men några reflektioner kan man dock göra. Sannolikt är det så att privata utförare till och med gör ett bättre jobb än det offentliga. Men denna sanning är vi inte mogna för än. Denna insikt kommer att växa fram så småningom. Det är också att det inte bara är de äldre som är nöjdare på små äldreboenden, utan även personalen visar på bättre trivsel. Detta framkommer i alla enkäter och de kan också utläsas av i sjukstatistiken. Personalen är mindre sjuka.

Sen är de faktiskt också så att mindre boendeenheter faktiskt också är kostnadseffektivare än motsvarande stora enheter. Tvärtemot vad som oftast sägs jobbar man effektivare på en liten enhet. Alla hjälps åt på ett bra sätt.

Men tar kommunerna till sig denna enkla kunskap som socialstyrelsen förmedlar. Nej, man fortsätter sitt motstånd mot det privata och man lägger ner alla mindre äldreboenden på löpande band. Ledsamt är ordet.

Äldreomsorg – Anhörigvårdare

Idag kom jag att tänka på min tid inom äldreomsorgen och särskilt mina möten med anhörigvårdarna. De var mycket speciella från många utgångspunkter. Allt var så naturligt och direkt, men samtidigt så svårgenomfört. När mötena var över var man helt utpumpad. Intrycken tog verkligen musten ur en.

För det första var det inte lätt att motivera anhörigvårdarna att komma till en sammankomst. Man hade tusen och ett skäl för att utebli. Men att få alla på plats var bara en blinkning mot att genomföra sammankomsten. Tänk dig själv tjugofem anhörigvårdare där kanske femton inte förstod svenska utan hade egna tolkar med sig. Varje sagd mening tog sin tid för att landa hos alla. Missförstånd uppstod, men också mycket skratt och glädje. Det var aldrig långt till riktigt varma och goa skratt. Missförstånd reddes ut och så fortsatte informationen med en ny mening. Nu uppstod en fråga, och den tog förstås ännu längre tid att besvara. Varje fråga födde direkt ett stort antal nya frågor.

Ja, det var en upplevelse att stå som ansvarig för informationen. Men samtidigt kul och lärorikt. Man fick inte vara stressad. Mötena tog sin tid. Men trots motstånd att komma, var de mycket uppskattade. Ibland fick jag för mig att motståndet inte kom från anhörigvårdarna utan från brukaren/den anhörige. Det var denne som inte ville släppa iväg sin ”vårdare”.

Men kunde man inte ta ner gruppstorleken och genomföra flera informationer. Jovisst, gick det, men anhörigvårdarna jobbade så isolerat att de verkligen behövde träffa många andra människor. De behövde komma ut och känna dynamiken i en större grupp.

När jag tänker tillbaka på mina år inom äldreomsorgen så saknar jag mötena med anhörigvårdarna mycket. Dessa möten var livsbejakande. De var så nära verkligheten. Inga högstämda ord om målsättningar och riktlinjer. Nej, verkligheten styrde samtalet. Det var vardagen och vardagens problem som var styrande. Såsom det sannolikt var inom hela äldreomsorgen på femtio- och sextioltalen, innan byråkratin slagit sina klor i verksamheten.

Äldreomsorg – Demens

2012-02-27 hade Veteranen, en nättidning för seniorer från SPF, en bra artikel om demens – ” Jag borde sett mammas demens tidigare”.

Det är sällan man läser en så insiktsfull text om demens. I all sin enkelhet och framför allt sin korthet visar artikeln på många av de problem som en anhörig har när en närstående drabbas av en demens. Du som har en äldre närstående – läs artikeln – det kan spara dig mycken vånda och arbete.

Och om jag får lägga till något så är det – se symptomen i tid. Jag vet – inte minst av egen erfarenhet – att man blundar länge och söker andra förklaringar, men gör inte detta, se problemen och sök hjälp i tid.

Jag citerar ur artikeln – ” Jag tog hänsyn till min mammas vilja alltför länge. Men när en närstående inte längre förstår sitt eget bästa så måste man ingripa oavsett om man vill eller inte.”

______________________________________________________________________

http://www.veteranen.se/ma-bra/%c2%bbborde-agerat-tidigare%c2%ab/  (Klistra in på google, om du vill läsa artikeln)

Funktionsnedsättning – Det tar för lång tid

Vad är det som tar för lång tid? Jo, byte av god man. Det finns uppenbarligen en hel del problem med God Manskapet. Nu har jag åter igen blivit kontaktad av en tidigare God Man. Han tyckte det var krångligt med den ekonomiska redovisningen och inget stöd fick han heller från något håll. Men det kanske allvarligaste problemet, som han såg det, var att det var svårt att lämna Godmanskapet. För hans del tog det ett år innan överförmyndarnämnden hade hittat en ersättare.

Ibland sägs det att de gode männen behöver utbildning. Och det kan säkert vara så. Men jag får en känsla av att det verkar vara överförmyndarkanslierna som behöver ökad insikt, kompetens och kunskap. Självklart skall det inte ta över ett år att byta ut en god man. De skall gå på mindre än tre månader. Kommunen kan inte skylla ifrån sig att det är svårt att rekrytera gode män. Man kan börja med att ta hand om dem man har så minskar utflödet av gode män och man får positiva ambassadörer som talar väl om verksamheten.

Det finns säkert många kommuner där godmanskapet fungerar väl. Men det finns också, som jag förstår, några där kanslierna låser in sig och inte vill vara stöd åt vare sig huvudmannen eller den gode mannen. Man lever i ett bekvämt isolat. Och det tror katten att man då har svårt att rekrytera nya gode män och behålla dem man har. Fattas bara annat. Människor är rationella!

Den person som kontaktade mig hade verkligen skäl för att avsluta sitt uppdrag. Hon hade själv blivit allvarligt sjuk och kunde inte sköta uppdraget. Men det brydde sig kommunen inte om. Man sa bara att man letade efter en ny. Bedrövligt att en svårt sjuk person som inte klarar sig själv skall behöva slita på sin tid och sitt liv.