Äldreomsorg – Äldre behöver stöd av Juridiken

Ja, idag tänkte jag beröra det här med de äldre och juridiken. Allt enligt utfästelse i ett inlägg för någon vecka sedan.
 

Hur är det med juridiken för äldre då? Under ett helt liv kan vi fundera på att skriva ett testamente eller åtminstone söka upp en jurist och sätta oss in i olika frågor. Men blir det gjort medans vi är pigga och rörliga? Nej, alltför sällan. Vi hinner liksom inte med. Men när vi kommit upp i åren tränger dessa frågor på. Den äldre vill få ordning på det juridiska innan det är för sent. Men får många detta? Nej, man sluter sina ögon med en gnagande oro. Och tankarna dessförinnan är många. Hur skall jag göra på bästa sätt. Bara dom/barnen inte bråkar. Jag borde sagt min mening.  Hur ser jag till att mitt testamente inte ”försvinner”? Den gamles funderingar ger upphov till mycken inre oro och ångest.

Men att säga sin mening eller sätta sig in i juridiken på äldre dar är minsann ingen enkel uppgift. Ok, det går så länge du är rörlig och hyfsat pigg, men sedan då? När du är isolerad i hemmet eller bor på särskilt boende? Kan man få hjälp då? Generellt sett är svaret nej. Det går inte. Juridiken har i praktiken övergett våra äldre gamla. Man gör inga hembesök. Varför ser vi/samhället inte till att den gamle ges en möjlighet att få säga sin mening innan det är för sent? Jag bara undrar ..

Visst kan någon måhända klandra alla äldre som inte klarat av sina juridiska frågor i tid. Men till vad nytta? Livet är en pågående process där olika frågor och problem tar upp vår vardag. Och att lämna livet är kanske inte den mest pockande frågan i yngre dar. Men tankarna omkring detta faktum växer till efterhand. Och till slut är de högst påtagliga och påträngande. Men då finns oftast inte möjligheten att kunna få juridisk hjälp. Många äldre sitter ensamma och funderar sina tankar utan att bottna i klarhet.

Sorg och stöd när någon anhörig till en äldre gått bort är en verksamhet som finns i vissa kommuner. Oftast via äldreomsorgen eller mera den övergripande sociala omsorgen och dess kuratorer. Men i övrigt är det ganska klent ställt, men behovet är lika stort för det. De praktiska och juridiska frågorna är många. Och det handlar om äldre människor där de kognitiva funktionerna såsom minne, tanke och koncentration inte är som förr, och där personen har svårt att fatta ”egna” kloka beslut. Sen tidigare har de flesta äldre inte en upparbetat kontakt med jurist för rådfrågning och man kan inte ta sig till advokatkontoret eller motsvarande. Den gamle vänder sig då till hemtjänsten eller personalen på äldreboendet och råden blir därefter.  Professionell rådgivning kring arv, testamente, nya ekonomiska levnadsvillkor borde därför, enligt min mening och erfarenhet, finnas lätt tillgängligt för äldre och dessutom till en rimlig kostnad.

Äldreomsorg – Är trossamfunden även till för äldre?

I ett tidigare inlägg berörde jag hastigt den inte helt enkla frågan om äldres rätt till sin religion. Idag tänkte jag säga några ytterligare ord i saken!  Grunden är att även äldre människor skall få ha sin tro ifred, men att man skall kunna få stöd och vägledning av det samfund man tillhör. Detta oavsett vilken religion man tillhör eller inte tillhör.

Detta inlägg handlar således inte primärt om relationen vårdare – vårdtagare och den ömsesidiga påverkan som där kan förekomma eller om de det multikulturella samhället med alla olika religioner, utan om det grundläggande behovet av att på äldre dar få tala med någon om djupare ting som vi kan kalla andligt stöd och vägledning. Många äldre har funderingar om livet och om livets mysterium och man önskar i sitt inre att få stöd och hjälp av någon med sina tankar. Många äldre är också smärtsamt medvetna om att de befinner sig i slutet på sin livsresa. Och man funderar över om de levt livet på bästa sätt och man gjort rätt i livet. Många får skuldkänslor. Man får tid att tänka på mycket som man inte hunnit med under sin mera aktiva del av livet. Kort sagt man gör en summering! Men kan kyrkan eller andra religioner möta de äldres behov? Vi måste betänka att många äldre i dag lever och slutar sina liv i det egna hemmet. Men starkt beskuren möjlighet till att förflytta sig och många gånger mycket isolerade.  

Jag är absolut ingen ”expert” på äldre och religion utan bygger/funderar utifrån det jag på olika sätt kommit i kontakt med. Vi har alltså på några årtionden fått en stor förändring som innebär att mänskor idag inte lever och slutar sina dagar på sjukhus, sjukhem eller ålderdomshem. Många får istället alla vård i hemmet och man somnar också in där efter sin livsgärning. Sjukhuskyrkan m.fl. fyller en viktig funktion i den slutna vården, men hur ser det ut för alla äldre som vistas sina hem? Har vi någon ”Hemkyrka”?

Jag tror i och för sig att religionernas engagemang i äldre människors behov och är starkt, men att man inte lyckats utveckla nya tankemönster och arbetsformer. Så svaret på min fråga om hemkyrkan finns blir således nej. Några/Många församlingar har uppsökande verksamhet för att ge stöd vid sjukdom och vård i hemmet och för att bryta ensamhet och isolering. Denna verksamhet bärs upp som en frivilligverksamhet av många församlingsmedlemmar. Även diakoner med flera andliga ”sakkunniga” gör sociala insatser för de äldre. Men när vi når till prästerna eller motsvarande synes insatserna vara mera blygsamma.

 Ibland får jag ett intryck av att kyrkan och andra trossamfund idag betonar den sociala verksamheten mycket större än den andliga. Visst finns det mycket nöd och isolering bland de äldre och visst sviker samhället många av sina äldre medborgare och i dessa lägen är religionernas frivilliginsatser av största värde. Men trossamfunden får inte glömma att många äldre har en andlig törst som inte låter sig släckas av en blomma på nittioårsdagen. Äldre vill tala om sina liv. Och man vill tala med kompetent personal som kan sin sak. En kompetent person, som förstår att lyssna och ta tag i det sagda och det icke sagda, kan öka en äldres livskvalitet många snäpp. Ja, mycken ånger och oro kan vårdas och minskas med några bra samtal. Även äldre behöver bekräftelse i vardagen. Visst behöver religionerna sin frivilligverksamhet, men det behövs också ett ökat engagemang för de äldre bland präster, diakoner och andra utbildade företrädare för olika trossamfund. Trossamfunden och dess företrädare behöver lämna det slutna rummet och söka sig ut bland människorna.

Äldreomsorg – Några grundläggande funderingar

Hallå socialstyrelsen är Maslows behovshierarki kanske bekant eller betraktar ni detta tänkande som passerat? Kolla annars gärna på trappa 2 - Behov av trygghet. När socialstyrelsen gör sina enkäter ut i äldreomsorgen så undrar man hur de tänkt? Eller ens om man tänkt!

 Har du haft förmånen att på ett djupare plan få samtala med en äldre människa så är det tre områden som den gamle ständigt återkommer till nämligen religion, relation och juridik. Här finns tankarna och funderingarna. Men avspeglar detta sig i socialstyrelsens enkäter och i kommunernas beslut om insatser. Ack, nej. Dessa brännande områden håller myndigheterna intresset borta ifrån. I sina enkäter blundar socialstyrelsen och inga frågor ställs! Men vad handlar saken om då?

När vi blir äldre förändras våra tankar. Ungdomens existentiella frågor väcks åter till liv. Men nu kan vi sätta tankarna i relation till all livserfarenhet. Och hur är det, finns något bortom livet? Tidigare, när äldreomsorgen till stor del skedde på långvård och på sjukhus så fanns kyrkan närvarande. Det fanns mötesplats för olika tankar. Men hur är det idag när en stor del äldrevården sker i hemmet? Finns kyrkan där? Nej, det verkar som kyrkan inte varit närvarande de senaste tjugo åren och upptäckt förändringen i samhället. Man fortsätter med den fina sjukhuskyrkan, men där finns inte de äldre. De är hemma och får hjälp av hemsjukvården! När det gäller äldre och religionen finns det utvecklingspotential. Och när jag säger kyrkan så menas all religion och olika trossamfund.

Hur är det med juridiken då? Egentligen på ett likartat sätt. Under ett helt liv kan vi fundera på att skriva ett testamente eller åtminstone söka upp en jurist och sätta oss in i olika frågor. Men blir det gjort medans vi är pigga och rörliga? Alltför sällan skulle jag vilja säga. Men när vi kommit upp i åren så pockar och tränger dessa frågor på. Och den äldre vill få ordning på det juridiska innan det är för sent. Men får många detta? Nej, man sluter sina ögon med en gnagande oro. Bara dom/barnen inte bråkar. Jag borde sagt min mening. Varför ser vi inte till att den gamle ges en möjlighet att få säga sin mening innan det är för sent?

Och så till slut några ord om relationer. När man talar med en äldre människa och en öppning sker så kommer den nästan alltid via funderingar om relationer. Oftast gäller det kontakten med barnen, men också kontakten med den egna barndomen. Varför blev det som det blev. Det borde ha blivit bättre. Vad gjorde jag för fel i uppfostran? Varför kommer barnen så sällan och hälsar på. Och varför var jag inte själv snällare mot mina föräldrar? De som var så uppoffrande. Frågorna och funderingarna är många. Men finns det kontaktpunkt för att hantera dessa? Nej, och åter nej. Det finns inte. Men det borde finnas! I hemmen sitter många äldre och gråter för man tror sig ha gjort fel. Men så är det sällan eller aldrig. Man behöver oftast bara tala om saken.

I inlägg framöver återkommer jag till vart och ett av det tre ovanstående områdena. Det finns en hel mer att säga.  Funderingar om religion, relation och juridik kan inte behandlas med psykofarmaka etc. Här behövs mänskliga samtal.

Omsorg – Varför sitter vi fast i vissa lösningar

Det finns något i samhället som heter god man. Han eller hon hjälper någon som har svårt att klara sig själv i samhället. Det kan vara en äldre person eller någon med funktionsnedsättning. Den gode mannen hjälper till med ekonomin och ser till att personen i fråga får den hjälp och stöd som samhället skall ge.  

Ibland har jag funderat på att god manskapet skulle kunna utvecklas till att inte bara vara en "se till"-verksamhet utan också bli en göra-verksamhet! Idag finns det ett stort glapp mellan det hemtjänster gör och det personen/brukaren behöver. Sysslor som idag utförs av anhöriga, grannar och gamla vänner. Det kan gälla att köpa ett par nya stödstrumpor, lite garn till stickningen, hastigt inköp av kaka till kvällskaffet, hjälpa till med telefonsamtalet till dottern, läsa tidningen. Jag vågar påstå att de flesta brukarna har någon back up som gör allt detta som hemtjänsten inte förmår och som inte heller ligger i godmanskapet. Inte minst märks verkligheten när den hjälpande grannen eller motsvarande av olika anledningar inte längre kan utföra sin tysta hjälp. Då blir de kaos i vardagen för brukaren.

Nä, det fungerar inte, säger verksamheterna. Det måste vara professionella bedömare och utförare. Snack säger jag! Den som vet behoven bäst är den gamle.  Han eller hon är proffs på sitt behov. Hemtjänsten behövs – ingen tvekan om det. Men det behövs också en utvecklad god mans roll som stöd för många brukare. I min tankevärld skall god manskapet inte utföras nästan gratis som idag, utan det skall utgå en skälig ersättning för uppdraget. Och den gode mannen skall i första hand sökas i brukarens närhet. Någon som känner denne och som vill ge en medmänniska en hjälpande hand.

Äldreomsorg – Det måste bli bättre ordning på sjukvården

Nu måste jag bara än en gång få säga att sjukvården för de äldre mestadels haltar och är ineffektiv.  Ta som exempel en äldre person som bor hemma och har hjälp av hemtjänst och hemsjukvård. Denna person kan då ha kontakt med en distriktssköterska från primärvården och en sjuksköterska från hemsjukvården. Därtill har man kontakt med läkare från primärvården.  Man behöver inte ha särskilt djupa kunskaper inom organisationsteori för att förstå hur baktungt en sådan ordning är.

De här dubbla sköterskorna utför samma sysslor. Den ena kommer hem och tar proven och den andra kallar till besök på VC. Proven är i stort de samma. De är blodtryck, blodsockerhalt med mera. Då kan man väl säga att de är väl bra med dubbelcheck. Visst om inte resurserna inom sjukvården vore så ansträngda.  Men det kan väl den enskilde bortse ifrån. Ok, låt oss göra det för en stund.

Men det här dubbla ansvaret innebär också att ingen tar ett fullt ansvar. Låt oss nu anta att personen har diabetes. Då är det viktigt med regelbundna kontroller av ögonen och att fötterna blir omskötta.  Bara för att ta två exempel. Men ser då någon av sköterskorna till att så sker. Nej, nej! Man tror att det sköts av den andre. Och så blir de mest angelägna kontroller och åtgärder inte utförda.

Nej, vi måste snarast få en bättre ordning på sjukvården för äldre!  Men det här väl ändå en undantagssituation. Ja, tänk om det vore så väl. Nej, den här bristande ordningen är alltför vanlig i alltför många kommuner. Och problemen fortsätter år ut och år in. Och ingen personal vill göra något åt den för då kan man i slutändan mista sitt jobb. För detta har jag all respekt, men suboptimeringar har samhället verkligheten inte råd med. Vi måste åter få en huvudman för all sjukvård åt de äldre.

Äldreomsorg – Vård på lika villkor

Idag kan det vara svårt med framtoningen för privata utförare inom den kommunala äldreomsorgen. Man jobbar allt för ofta i motvind. En motvind som skapas av kommunerna. Särskilt i de kommuner som både har kommunala och privata utförare. Socialnämnderna som alltså själva driver hemtjänst och äldreboenden skall också upphandla och granska sina privata konkurrenter. Det råder absolut ingen konkurrensneutralitet. Det är självklart en ordning som är oacceptabel och närmast jävsliknande.
I media har vi kunnat ta del av hur kommuner kritiserar privata utförare. Det kan gälla bemanning, personalkompetens, bemötande, natt- och jourverksamhet med mera. Detta trots att kommunerna själva har likartade eller ibland till och med sämre förhållanden. De kommunala granskningarna har oftast andra utgångspunkter än viljan att hålla uppe den målformulerade kvaliteten inom äldreomsorgen. Granskningarna har som främsta syfte att ställa den kommunala utförandeverksamheten i bäst dager. Det är ohederligt och ovärdigt av kommunerna att syssla med sådan villfarelse.

Om man i en kommun skall ha både egen utförandeverksamhet och privata alternativ måste det ske en ändring i den kommunala verksamheten. Kommunledningen måste skilja på myndighets- och beställarverksamhet å ena sidan och utförandeverksamhet å den andra. Utförandet skall ske på lika villkor och det måste finnas en säkerhet i att beställningar och granskningar sker på sakliga grunder. Det måste finnas en säkerhet i att allmänheten tydligt kan läsa av vilken vård och omsorg som fungerar bäst i kommunen.

En lösning kana vara låta beställarverksamheten skötas av kommunstyrelserna eller av en särskild beställarnämnd. Valet av leverantör skall ske på affärsmässiga grunder och uppdraget ges till den utförare som erbjuder den bästa entreprenaden korrelerat mot beställningsunderlaget och till det bästa priset. Oegentliga lojaliteter får inte förekomma.

Detsamma gäller ifråga om alla granskningar och uppföljningar. De skall göras på lika villkor antingen det är privat eller offentlig utförare. Det måste till snabba förändringar om inte tilltron till äldrevården och kommunala upphandlingar varaktigt skall placeras i källaren.

Äldreomsorg - Hemtjänsten är sig inte lik

Hemtjänsten är sig inte lik. Åtminstone om man blickar tillbaka ett, par, tre fyra decennier i tiden. Vårdtagarna har blivit fler, äldre och fått både sämre och bättre hälsa. Sjukvård och omsorg tar den mesta tiden i anspråk numera, till förfång för matlagning, inköp, städning och promenader. Och insatserna har blivit detaljstyrda. Friheten är borta vilken inte uppskattas av varken brukare eller personal.

Stressen har blivit en del av vardagen vilket drabbar både personal och vårdtagare. De senare upplever oro över att hemtjänstpersonalen inte kan hjälpa till med det man för dagen behöver hjälp med. Personalen sitter fast i arbetsscheman och beviljade insatser. Brukarna längtar efter att personalen skulle ha mer tid, så att de kan sitta ner och ta en kopp kaffe och värma några bullar. Men denna möjlighet är mestadels bara en dröm.

Personalen har idag fler brukare per timma än man hade förr. Det betyder att tiden hos varje brukare har successivt blivit mindre. Men minskningen är inte proportionell. Den har sjunkit mer än vad som är motiverat. Var har tiden tagit vägen? I många fall går den åt till många arbetsuppgifter som inte är brukarnära såsom dokumentation, administration, organisation och utveckling. Eller så är personalen med i så kallade arbetsgrupper som arbetar med demens, fallskador, funktionsnedsättning, kost eller nutrition. Men den största tidstjuven av alla är förflyttningstiden. Den improduktiva tiden när man rör sig från en brukare till en annan.

På många håll tuggas det luft inom hemtjänsten. Alla arbetsgrupperna är som en slags teater där medlemmarna spelar sina roller. Men den praktiska nyttan kan verkligen ifrågasättas. När vi kommer till vardagen i brukarens hem är allt oerhört minimerat och detaljstyrt. Personalen skall göra det som är beslutat och man skall göra det fort. Inget eget tänkande här inte. Arbetsgruppernas arbete får aldrig något genomslag i verkligen. Det finns alltid någon byråkrat som vet bäst och som styr genom råd och regler.

Ja, hemtjänsten är verkligen en märklig organisation som låtits ta form utifrån introverta aspekter. Kundnyttan har inte stått i centrum utan byråkratins och pappersväldets egennytta har varit styrande. Ur denna situation finns bara en väg. Riv hemtjänstpyramiden och bygg något nytt som sätter behoven i centrum.

Hjälp fungerar bara, eller i alla fall bäst, när båda parter är redo. Bästa sättet att ta reda på behov är att fråga – ställ ärligt och nyfikna frågor till brukaren. Så fort någon (byråkrat) tror sig ha all kunskap och i alla lägen vet bäst vad andra behöver är misslyckandet nära.

Omsorg – Ensamhet finns även på äldreboenden

Jag har i några tidigare inlägg från olika utgångspunkter tagit upp den ensamhet som kan finnas i kombinationen kvarboende och hemtjänst. Den egna bostaden kan i vissa fall bli rena fängelset för den gamle. Och då skulle man ju kunna tro att det särskilda boendet skulle vara den bra lösningen. Man får då vistas i en verksamhet med ständig personalbemanning och i samvaro med andra hyresgäster.

Men ensamhetsproblematiken kan vara nog så påtaglig även på ett äldreboende. I vardagen kan det gå rutin i sysslorna för personalen. Man utför det dagliga utan att se omsorgstagarna. Visst säger man några få ord i samband med insatserna på ”rummet”. Men orden är inte många. Det är som om allting redan är sagt och att ett tilltal endast leder till en förlängd insats. Och denna tid stjäls från en begränsad tillgång av minuter. Och inte är det bättre vid måltider eller så. De gamla sitter snällt och tysta närmast uppradade vid bordet. Inte är det många ord som sägs i någon riktning. Som utomstående upplever man med rätta detta deprimerande.

Man kan då tycka att de gamla kan tala med varandra i dagrummet eller så. Men det är minsann inte lätt. Många har nedsatt hörsel och man uppfattar med svårighet vad någon annan säger. Det är också att majoriten av vårdtagarna är så pass sjuka till kropp och sinne att man svårligen kan kommunicera.

Men det finns brukare som är mentalt pigga och som längtar efter kontakt. Och dessa pigga brukare finns så gott som på varje boende. En man eller kvinna som längtar efter att få tala med någon. De lider svårt av ensamhetsproblematiken. De söker kontakt med personalen. Oftast utan framgång. De söker kontakt med andra vårdtagares besök. De söker kontakt med vaktmästaren när denne visar sig. Dessa vårdtagare blir inte sedda. Och därmed inte bekräftade. Sån är verkligheten bortom alla de fina orden om äldrevårdens målsättning. Tänk om vi kunde få färre högstämda politiska ord och mer känsla, handling och nära ord inom äldreomsorgen. Men ytligheten har nog kommit för att stanna, dessvärre! Eller?

Omsorg - Anhörigvårdarna behöver stöd

Allt mer omsorgsarbete flyttas över på de anhöriga och framförallt till anhörigvårdarna. Anhöriga som skall vara vårdare och förväntas utföra arbete utan kunskap, erfarenhet och utbildning. Man skall ta ställning till olika insatser i hemmet utan att veta om alternativ. Men man skall också vara vanlig anhörig och värna den kulturella sidan, och ha en normal relation, i glädje och sorg. En icke helt oproblematisk dubbelroll eller trippelroll.

Men även för vårdtagaren finns en dubbelhet. Man skall på en och samma gång vara både brukare och anhörig. I de här dubbla rollerna ligger det konflikter. Både för vårdtagaren och för vårdgivaren. Jag vill påstå att det finns risk att båda parter kan bli överlastade och slitas ut. Frågan är vem som riskerar att fara mest illa?

En anhörigvårdare är en person som vårdar eller hjälper en släkting, närstående eller bekant som på grund av sjukdom, ålder eller funktionshinder behöver hjälp att klara sin vardag. Alltså det arbete som den professionella organisationen egentligen skulle utföra.

Att flytta över vårdansvaret på de anhöriga är bekvämt och ekonomiskt fördelaktigt för vårdgivaren, dvs. kommunen. Kostnaden ligger kanske bara på 50% jämfört med att den ordinarie organisationen skulle utfört arbete. Man nyttjar lojalitetsbanden mellan brukaren och den anhörige.

Men vad händer egentligen med anhörigvårdaren. Han eller hon blir fruktansvärt isolerad i sin roll. Man blir uppbunden i sitt liv i en utsträckning som ligger långt över 40 timmarsveckan. Brukaren ser inte den anhörige som en professionell kraft utan som en släkting som hjälper till. Man begär gärna lite för mycket . "Du kan väl stanna tills jag lagt mig". Arbetet tränger ut andra delar av den anhöriges liv. Man får utföra jobbet utan tekniska hjälpmedel, vilket sliter på kroppen. Anhörigvårdaren går också med ständig oro över framtiden. Vad händer när jag inte orkar mer. Men det skall också sägas att arbetet har ljusa sidor. Det finns mycken glädje och arbetstillfredsställelse. Och brukarens uppskattning är kanske den främsta glädjekällan.

När det gäller brukaren är situationen faktiskt än mer komplex. Han eller hon får hantera sin känsla av underordning. Han eller hon kommer inte alla gånger till tals när det blir frågan om anhörigvård. Släktingar och omgivningen bestämmer över huvudet på den det berör. Att hjälpa är att utöva makt och att ta emot hjälp är att tappa makt. Och bara i detta faktum finns det en uppsjö av problembilder. Brukaren får vård av någon som man kanske helst inte vill ha, man får stor personkontinuitet, men också liten stimulans via annan person. Brukaren blir isolerad. Men även brukaren oroar sig för framtiden. Vad händer när anhörigvårdaren inte orkar längre. Var hamnar jag då?

Som det på många håll är idag kan det inte få fortsätta. Anhörigvårdaren blir utsedd och får sin lön. I övrigt bryr sig inte kommunen. Jag är för anhörigvård, men inte utan en ordentlig handledning och ett ordentligt stöd för både anhörigvårdaren och brukaren. Kommunerna måste skärpa sig och ge anhörigvårdarna den uppmärksamhet de förtjänar.