Äldrevård: Mötet med mannen från Östeuropa

För några år sedan då jag var verksam inom äldreomsorgen gjorde jag en ”titta till” resa till ett av mina äldreboenden. Jag tänkte prata lite med enhetscheferna och gå runt och säga några ord till personalen. Ett alldeles vanlig besök.

Detta äldreboende var ett gammalt landstingssjukhem som konverterats till särskilt boende. En lite småtråkig miljö med långa korridorer. När jag gick i korridoren tittade jag in i ett av rummen. Där satt en man i 75 årsåldern på en pinnstol och lutande ansiktet mot händerna. Han stirrade ut genom fönstret. Rummet, ett gammalt fyrabäddsrum, var mycket sparsamt möblerat, för att inte säga torftigt.

Jag gick in och presenterade mig och fråga om jag fick slå mig ner ett tag, och han svarade med lätt brytning att det fick jag gärna. Vi talade om vädret, frukosten, vad det väntades till lunch, och om en tavla som hängde på väggen. Först var han lite avvaktade, men efterhand blev samtalet lite otvungnare. Och han berättade i korta drag sitt livs historia. Det var mycket en mycket fascinerande berättelse. Han berättade också varför han var på just detta äldreboende, som låg några mil utanför tätorten och i en trakt som var honom främmande. Trivdes gjorde han inte. På den punkten var han tydlig. Men egentligen visste han inte hur skall kunna få till stånd ett bättre liv, nu när han var gammal och krafterna hade avtagit. Han var ensam utan vänner och släkt i Sverige.

Det är alltid lika roligt när någon öppnar ett fönster till sitt liv. Det är livsbejakande. Men samtidigt som i detta fall, mycket ledsamt. Här satt en ensam man, utan vänner, utan möbler, utan telefon; i en omgivning där alla var mycket sjuka och nästan alla var sängliggande. Personalen var hans kontakt. Och så teven som förstås. Men teven var han behärskat glad för då han fick anstränga sig så mycket för att ordenligt förstå vad som sades. Han hörde lite dåligt.

Jag frågade om det var något vi kunde göra för honom. Han satt länge och funderade och sen sa han - Jag skulle så gärna vilja tala mitt hemlands språk. Kan ni ordna så att jag får prata med någon? Ja, vi får försöka sa jag. Hittar ni ingen som talar mitt modersmål går det nästan lika bra med ungerska och ryska, sa han. Ja, det skall nog lösa sig, sa jag.

Något mer du vill eller önskar. Ja, jag vill gärna tala med en man. En man sa jag. Varför då? Här på hemmet finns bara kvinnor, sa mannen, och jag är så trött på alla kvinnorna. De är söta och goa, men de kväver mig på något sätt. Jag kan inte säga mer än så. Jag vill tala med en man som en man. Och jag vill tala i timmar. Vi får försöka sa jag. Jag kom att sitta hos mannen i nära tre timmar och det är faktiskt ett av mitt livs bästa stunder.

Enhetscheferna tog så småningom tag i mannens önskningar och han fick någon gång i månaden tala modersmålet med en man i sin egen ålder. Vi som jobbade i organisationen lärde oss mycket av denna händelse.