Omsorg - Om ändring av linjenätet för kollektivtrafiken skapar problem för vissa resenärer

I många kommuner görs en översyn av trafiknätet. Säkert välbehövligt från många utgångspunkter. Men kanske inte alltid av värde för äldre och för personer med funktionsnedsättning.

Men först några inledande ord. Under många år har det i kommunerna gjorts stora insatser för att göra kollektivtrafiken alltmer tillgänglig för alla resenärer. Man har anpassat hållplatser till personer funktionshinder, gamla bussar har bytts ut mot nya låggolvsbussar, högtalarsystemen i och utanför bussarna blir allt bättre, displayerna inne i bussarna är läsbara. Det börjar till och med komma bussar med klimatanläggning. I vissa kommuner har man börjat subventionera biljettpriset för vissa grupper under så kallad lågtrafik.

Ja, det har hänt och händer alltjämt mycket på detta område. Syftet är vällovligt, man vill ge alla resenärer ökad komfort, tillgänglighet och frihet att själv bestämma sitt resande. Samtidigt får man också en minskad efterfrågan på den särskilda färdtjänsten

Men i samma veva tittar man också på linjesträckningar, turtäthet och hållplatslägen. Man vill optimera trafiken och söka största möjliga nytta för inom ramen för sin budget. Även detta är i mångt och mycket vällovligt – men det kan få ödesdigra konsekvenser för äldre och personer med funktionsnedsättningar om man inte ser upp.

Visst är det bra med bättre framkomlighet, kortare restider, anpassning till trafiktoppar och resandeströmmar, direktbussar, miljöanpassning mm. Det leder till högre resandeservice för många, men också till lägre service och problem för andra såsom äldre och personer med funktionsnedsättningar.

De vanligaste konsekvenserna blir att områden med många äldre mister sina linjenät och resenärerna får långt till förbindelselederna. En annan konsekvens är att de många bussarna går på mornarna och sena eftermiddagar – trafiken blir alltför gles vid lågtrafik. En tredje följd blir att många bussar är direktbussar som inte stannar alls. Men den kanske allvarligaste följden är att man slopar hållplatser. Och detta är förödande för äldre och personer med funktionsnedsättningar som får alltför långt till hållplatsen. Många grupper måste ha korta avstånd till anslutningspunkterna annars är man de facto helt avstängda från att nyttja kollektivtrafiken. Vid översyn av kollektivtrafiken måste man ta hänsyn till alla resenärer och inte låta ett datorprogram helt fritt och utan restriktioner komma med egna optimala lösningar.

Funktionsnedsättning - Bort med hindren i gaturummet

I många av våra kommuner finns det i centrummiljöerna så kallade gatupratare som på olika sätt gör reklam för en tjänst eller vara. En del reklamskyltar står helt lagligt och andra står olagligt. Vissa har en ur handikappsynpunkt mer ändamålsenlig utformning än andra. Men gemensamt för alla är att de är till förfång för många personer med funktionsnedsättning såsom om man har rörelsehinder eller är synsvag/icke seende. Det är lätt att som blind snava över dessa gatuhinder. Lika lätt är det för personer med rullstol och rollator att fastna i ställningarna vid trånga passager.

Problemet med gatupratarna är välkänt. I flera år har kommunerna försökt få butiker att placera trottoarpratarna på ett sätt som gör att de inte är i vägen för alla som skall ta sig fram. Man har satt upp regler och fört samtal med butiksägarna men de reglerna som satts upp och de överenskommelser som gjorts följs dåligt. Något som orsakar problem för stora grupper bland medborgarna. Mycket talar för att det nu är dags för ett allmänt förbud. Kommunerna bör enligt min uppfattning totalförbjuda alla gatupratare.

När vi ändå är inne på behovet av renare gatumiljö måste det sägas något om alla cyklar som står lite här och var. På trånga trottoarer, i många passager, och för att inte nämna vid busshållplatser och järnvägsstationer. I det de senare fallen kan det handla om hundratals felparkerade cyklar. Som kan tvinga personer med rörelsenedsättning till stora omvägar.

Om man som rullstolsburen försöker att manövrera sig genom skog av cyklar kan det hända att man stöter till en hoj som likt en dominobricka i sin tur fället ett större antal cyklar. Det är mycket genant och än värre är att man inte kan göra något åt saken. Det är omöjligt att resa cyklarna. Då vill man helst, trots sin oskuld, omedelbart gå upp i rök. I fråga om cyklarna måste kommunerna i ökad utsträckning ordna med fler och ändamålsenliga kommunala parkeringsplatser för cyklar.

Budskapet är enkelt - Bort med reklamskyltar, gatupratare och felparkerade cyklar från gator, torg och andra allmänna platser. Kommunerna måste för allas trivsel snarast fatta erforderliga kommunal beslut och sedan se till att reglerna efterlevs.

Äldreomsorg - Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan är gisslan i ett felaktigt system

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) är den tjänsteman inom den kommunala hälso- och sjukvården som ansvarar för att den vård som bedrivs av kommunen eller av entreprenör är av god kvalitet - Ett i praktiken omöjligt ansvar och uppdrag. För trots Masarna och deras insatser, uppdagas ständigt vanvård av äldre eller andra problem som inte borde ha uppstått. MASarna har ett ansvar, men de har ingen reell position och påverkan. Ansvar utan tillhörande "medel" är en omöjlig kombination.

Jag tror att det grundläggande felet är att MAS-funktionen är en på äldrevårdsorganisationen påklistrad funktion. Den var säkert inte påtänkt från början utan uppstod som en kompromisslösning när läkarna kom att bli kvar inom landstingen. Man behövde någon medicinskt ansvarig person och så kom MAS-funktionen till. Och vid inrättandet blev det hela inte helt genomtänkt i alla delar.

På MAS-funktionen vilar ett stort ansvar som främst följer av hälso- och sjukvårdslagen, men även av socialstyrelsens författningssamling. Och det är inga lätta bördor som vilar på Masens axlar. Man skall se till att det ges god vård, förebygga ohälsa, tillgodose patientsäkerheten, att det finns god kvalitet med mera. Allt detta och mer därtill skall MASen (ensam) ansvara för. Trots att hon eller han inte är operativ i organisationen. Man har ett ansvar men inga resurser. Man kan inte heller styra i verksamheten. Finns det en värre situation? På något sätt förväntas MASen verka i det tysta.

Normalt är MASen placerad på socialförvaltningen eller på äldrevårdsförvaltningen. Som systemet ser ut idag blir MASen splittrad. Man skall både övervaka och ansvara. Detta leder till bumerangeffekten. Om MASen påtalar någon brist för förvaltningsledningen får han/hon bristen direkt i sitt eget knä. Du borde ha sett till att denna brist inte uppstod eller borde ha avhjälpts tidigare. I ett sådant system tystnar man. Och när MASen tystnar – Ja, då har vi läge för vanvård.

Tre förhållanden borde genast ändras 1) MASen skall ha sin organisatoriska placering mera centralt. Gärna hos tex kommunjuristen. 2) Uppdraget måste ändras till att bli en tillsyn som har till syfte att kontrollera att hälso- och sjukvårdslagen och andra författningar efterlevs av organisationen. Tillsynen kan göras genom att pröva och utreda klagomål från allmänheten eller genom att göra inspektioner och övervakning hos berörda förvaltningar. 3) Det är äldrevårdsorganisationen som skall ha och ta det fulla ansvaret för hur vården bedrivs och inte MASen

Äldreomsorg - Det finns olika språk inom äldreomsorgen

När jag i rubriken skriver olika språk tänker jag inte på samhällets mångkulturella dimension, utan fast mer på äldreverksamhetens mångdimensionella kultur!

Inom äldreomsorgen verkar det finnas minst tre dominerande språk och verkligheter beroende på vilken uppgift och position man ser på. Först och främst har vi den offentliga retoriken som kommer via de förtroendevalda och som med tillrättalagda ord och framställningssätt beskriver äldreomsorgen. Det är många ord med bäring på den enskilde såsom inflytande, trygget, värdegrund, kvalitet, bemötande, uppföljning mm. Äldreomsorgen beskrivs som en stabil verksamhet där brukaren har inflytande och där allt ständigt skall bli bättre. Men trots allt finns ett politiskt offentligt brukarfokus. Men det finns också ett internt och ordkargt budskap till organisationen – budgeten skall hållas. Och budgeten är alltid brukaren överordnad

Därefter har vi en intern tjänstemannaretorik. Dessa personers blick är mycket fokuserad och koncentrerad – allt handlar om ekonomi och all verksamhet värderas i budget och utfall. I den interna tjänstemannaretoriken nämns sällan eller aldrig inte ord såsom brukare, patient, rättigheter och kvalitet. Nej, tjänstemännen ser på verksamheten utifrån aggregerade och summerade kolumner. I tjänstemannavärlden finns inga enskilda brukare som tynger sinnet – Brukarna finns bara i sammanställd form – till exempel boendevis eller områdesvis. Och produktionen mäts i ekonomiskt utfall och inte i kvalitet. Tjänstemannaretoriken undertrycker vårdtagarnas rättigheter men den svarar mot politikens interna budskap.

Till sist har vi den verksamhetsnära retoriken bland vårdpersonalen och den är så gott som alltid brukarorienterad. Här gör man det som behöver göras och man talar nästan uteslutande om den dagliga verksamheten och brukarnas behov. Här nämns aldrig värdegrund, kvalitetsdokument eller ekonomiskt utfall. Om så sker är det när den nära chefen som känner sig förpliktigad att påminna om dessa dimensioner vid något personalmöte. Personalen lyssnar då artigt och har mestadels glömt allt samtidigt som man lämnar rummet. För utanför sammanträdesrummet tränger sig vardagen omedelbart på. Jag går till Kalle nu. Kan du gå upp till Elsa när du är på väg till Sonja. Elsa sa igår att …

Det verkar inom äldreomsorgen finnas en brist på balans mellan eller till och med instabilitet bland de olika språkvärldarna. Politiken orerar tomt i sitt offentliga språk, tjänstemännen räknar tyst och blint sina sekiner och den brukarnära personalen arbetar externt kommunikativt men helt organisationsoberoende när man hanterar brukarnas behov och krav.

Resultatet låter förstås inte vänta på sig – Den ekonomiska klyftan mellan resurser och behov ökar ständigt och likaså förtroendeklyftan mellan den brukarnära personalen och tjänstemännen. Lösningen? Politiken måste ta ett fastare grepp om verksamheten och ställa nya krav på tjänstemannaledningen.

Gott Nytt År - 2010

GOTT NYTT ÅR

Bäste läsare – hoppas att år 2010 blir ett bra och framgångsrikt år för Dig. Med ett gott innehåll i både yrkeskrav och privatliv.

Sannolikt kommer jag under året att göra viss ändring i min blogg. I inläggen kommer jag någon gång emellanåt att kommentera sådant som är aktuellt i samhället just då när det gäller omsorgsfrågor. I övrigt blir det som vanligt - egna reflektioner och spegling av erfarenheter.