fredag 26 februari 2010

Äldreomsorg - Hörselinstruktörerna behövs!

Idag tänkte jag slå ett slag för de kommunala hörselinstruktörerna. Många kommuner har idag hörselinstruktörer som hjälper till att underlätta för äldre personer så att de skall kunna bo kvar hemma trots hörselskador. Instruktörerna ger via hjälp till självhjälp tips om hur vardagen kan underlättas för personer med hörselnedsättning, ser till att hörseltekniska hjälpmedel fungerar och att de används rätt, tränar hörselskadade att använda nya hjälpmedel, informerar och tipsar om hörhjälpmedel, utbildar/informerar personal och närstående, hjälper till med kontakten med hörselvården och är en viktig samarbetspartner med landstingens hörcentraler.

Anledningen till att inte ”alla” kommuner inte har hörselinstruktörer eller vill införa instruktörer tror jag beror av den komplicerade gränsdragningen/samverkan med just Landstingens Hörcentraler. På Hörcentralerna finns hörselpedagoger anställda, som skall hjälpa hörselskadade med deras olika behov och problem. Och det gör att kommunerna känner tvekan att införa en ny instans med hörselinstruktörer. Och på sitt sätt kan man förstå detta. Den kommunala kassan är inte obegränsad.

Jag har inte sett några undersökningar eller utvärderingar av behovet av kommunala hörselinstruktörer men jag bär på en bestämd känsla att instruktörerna är såväl ekonomiskt som mänskligt motiverade. Det är kommunen som i huvudsak svarar för äldreomsorgen och det är grundläggande att många äldre skall kunna bo kvar i sina bostäder så länge som möjligt. Och då är det viktigt att bostäderna blir anpassade ur hörselsynpunkt. Ingen människa skall behöva bli isolerad i sin ”tysta värld” och tappa kontakten med radio/teve eller sina medmänniskor. Isoleringen kan ibland olyckligtvis av omgivningen ses som ett tecken på att man inte längre kan klara sig självt och så förbereds en ”onödig” flytt till ett dyrare äldreboende. Likaså händer det att en person med hörselnedsättning blir bli bedömd som dement när man ”bara” hör dåligt, och så förbereds en ”onödig” flytt till ett betydligt dyrare demensboende.

Då kan man väl säga att landstingens hörselpedagoger kan väl hjälpa till i dessa delar. De har normalt ”högre” utbildning än hörselinstruktörerna. Och visst kan de hjälpa till, men deras tid räcker på långa vägar inte till. Och jag är inte säker på att det är samhällsekonomiskt rätt att anställa fler hörselpedagoger på landstingen. De kommer för långt från de äldres vardag. Erfarenheten talar nog för att det behövs hörselinstruktörer i kommunerna, och jag vill se hörselproblematiken som en det i det kommunala folkhälsoarbetet. Det är också viktigt att äldre hörselskadade kan få ett bra bemötande genom att den nära personalen har kunskap om hörselproblematiken och kunskap om hur kommunikationen kan underlättas. Och detta kunskapslyft om hörselnedsättning mm sker bäst om instruktörerna är nära de äldre, personalen och verksamheterna.

fredag 19 februari 2010

Äldreomsorg - Tilltalen inom äldreomsorgen kan vara förolämpande

På senare tid har kunnat märkas att foldrar, broschyrer och framförallt affischer med budskap inom äldreomsorgen har ett närmast barnsligt tilltal. Förenklingen har helt enkelt gått för långt. Tidigare hade vi den raka motsatsen. Materialet var alltför tungt och byråkratiskt utformat. Men båda ytterligheterna utesluter sina läsare.

Den nu rådande trenden med ett barnsligt eller förnumstigt språk skrämmer iväg sin målgrupp. Vem vill bli tilltalad på ett sätt, som ibland är på gränsen till infantilt. Som mottagare vänder man ryggen till och hoppas att saken gäller någon annan. Är det så omöjligt att sträva efter ett normalt språk? För mig är det demokratifråga att språket inte sätter upp barriärer. Var fjärde svensk har problem att ta till sig skrivna texter. Och när det gäller äldre människor kan det förmodas att situationen är än mycket sämre.

Kommunerna har som sagt en förkärlek för ett barnsligt tilltal i det skrivna ordet. Förmodligen för att man anlitar reklambyråer. Landstingen har överlag bättre kvalitet på sina produkter. Kanske för att man själva gör mycket av jobbet? Rätt tilltal gör människan glad och det påverkar hela livssituationen, inklusive alla eventuella krämpor.

Det talade språket verkar det finnas mindre problem med. De som arbetar vårdnära har lärt sig att använda ett situationsanpassat språk. Det finns en väl etablerad praxis. Och oftast kan språket vara mera otvunget.

Det skrivna språket skall vara respektfullt, enkelt och informativt, och inte barnsligt eller byråkratiskt. Använd gärna det språk som Centrum för lättläst lär ut. Eller om du som informatör är tveksam, ta hjälp av lättläst för att maximera budskapet. De kan se över en skriven text och göra den riktigt tilltalande enkel.

Bäste läsare, jag anar dina tankar. Visst skulle även jag behöva en kurs i lättläst. Vore säkert både nyttigt och roligt. Vem vet, än är det inte för sent!

fredag 12 februari 2010

Omsorg - Hatten av för alla Gode Män

Om man som enskild person inte kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv kan man få hjälp av en s.k. God Man. Godmanskap är ett uppdrag som innebär att den gode mannen hjälper till och utför uppgifter för någon persons räkning. Den person som har en god man kallas huvudman. Godmanskapet är förstås frivilligt för båda parter!

Vardagen kan bli mycket lättare för äldre och för personer funktionsnedsättning om man har en god man vid sin sida, som kan hjälpa till att sköta kontakterna med sociala myndigheter, försäkringskassan och andra. För många kan en god man vara avgörande för att man skall kunna leva ett bra liv. Huvudmannen kan få hjälp att hantera räkningar, förhandla med banker, ta kontakt med olika myndigheter och allmänt ta tillvara sin rätt.

Hur går det till att få en god man? Oftast tar den enskilde upp frågan med socialförvaltningen eller motsvarande. Sedan tar man gemensamt kontakt med den kommunala överförmyndarnämnden som i sin tur föreslår en lämplig person. Därefter ansöker överförmyndaren hos tingsrätten om ett förordnande. Och så utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.

Godmanskapet är något av det finaste vi har i Sverige. För en ersättning som lite mer än täcker omkostnaderna hjälper tusentals män och kvinnor medmänniskor som av olika anledningar är hindrade att fullt ut ta sin rätt tillvara. De flesta gode männen lägger oerhört mycket tid och energi på sina huvudmän. Man ställer upp i vått och torrt. Normalt innebär uppdraget som god man att man skall bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Den senare uppgiften kan bli hur brett som helst. Har huvudmannen inga vänner eller släktingar så kan uppdraget bli minst sagt allomfattande.

Med detta inlägg vill jag i all enkelhet lyfta fram en samhällsföreteelse som det inte talas särskilt mycket om och som i det tysta bärs upp av idogt och frivilligt arbetande människor som gör stor samhällelig nytta. Ganska säkert återkommer jag till detta ämne framöver.

fredag 5 februari 2010

Äldreomsorg - Nog finns det utrymme för fler tankar om äldreboenden

Inom många områden såsom skolan, har vi fått intressanta alternativ till det kommunala utbudet. Oavsett vad man tycker om fenomenet i sig brukar de flesta vara överens om att alternativen har berikat mångfalden och påverkat de kommunala utförarna till bättre tag.

Själv har jag haft ett särskilt gott öga till de kooperativa och föreningsägda vindkraftverken. Utan dessa frivilliga idealister, som verkat för vindkraftens utbyggnad, hade vi inte haft den positiva utveckling vi ser idag. Visst finns det för stunden vissa skattetekniska problem för privatpersoner, men det får vi hoppas blir undanröjda.

Men inom äldreområdet lyser intressanta och nya alternativa med sin frånvaro. Det finns bra alternativ när det gäller utförandet av tjänster, men i mycket liten omfattning nytänkande när det gäller tex boende. Och skulle man stöta på ett alternativ så bygger tankarna på en stor huskropp med lägenheter. Inget fel i detta, men det finns faktiskt möjlighet att även släppa den monolitiska huskroppen som enda lösning. Det borde gå att tänka andra alternativa lösningar – utan att vara en drömmare.

Bestämt borde människor som är 50 årsålder kunna planera för sin ålderdom genom att vilja förverkliga och bygga egna seniorbostäder. Och detta utan att skapa segregerat boende. Man kan tänka sig bostadsområden som innehåller väldisponerade, miljö- och energianpassade mindre hus i grupper om knappt 100 kvm. Där det finns gemensamma lokaler och olika gemensamma funktioner. Där färdtjänsten har lätt att komma till. Där det kan finnas gemensam bilpool. Där det finns möjlighet till gemensam friskvård. Där man hjälper varanadra. Där det finns trädgårdsskötare. Och framförallt – där det finns möjlighet att umgås och samtala. Enligt min uppfattning skulle en sådan ansats skjuta upp de offentliga hjälp och stödinsatserna med minst tio år. Det är dags att släppa loss nya tankar!