fredag 28 oktober 2011

Omsorg – Vård på okända villkor eller vård på lika villkor

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) anger: 2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Denna portalparagraf innehåller två viktiga upplysningar nämligen ”god hälsa” och ”lika villkor”. Två budskap som i förstone kan synas lika enkla som självklara. Inget att fundera över. Men är det så enkelt?

Nej, enkelt är det inte. Många har funderat över denna paragraf. I mars 1995 presenterade kanske det största arbetet när Prioriteringsutredningen avgav sitt slutbetänkande ”Vårdens svåra val”, SOU 1995:5. Utredningen leddes av Jerzy Einhorn. Utan att mena något illa vill jag påstå att tankarna i huvudsak var politiskt hållna och många aspekter kom inte med. Därefter har det kommit några andra genomarbetade publikationer som tydliggör svårigheterna. Här och nu tänkte jag främst fundera utifrån begreppet lika villkor.

Man kan nog med fog säga att fortfarande tillämpas eller redovisas inga tydliga principer för fördelning och prioritering av sjukvårdsresurserna av varken stat eller landsting. Och fortfarande finns det inga öppna och redovisade beslut om den faktiska fördelning och prioritering av resurserna. Med öppenhet menas att man redovisar alternativ och beslutgrunder. Det finns heller inga mål för vad man vill uppnå med sjukvården. Är målet största möjliga hälsa för insatta medel eller är det något annat? Ja, därom vet vi enkla medborgare inget.

Om man vill uppnå största möjliga hälsa under förbehållet begränsad budget, ja då bör man i så fall tillämpa någon form av hälsoekonomiskt tänkande. Hälsoekonomi är en fungerande metod som kan hjälpa till att göra kloka val när de begränsade ekonomiska resurser, som finns tillgängliga för hälsa och vård, skall fördelas. Man kan ex. jämföra ett läkemedel med en operation.

En hälsoekonomisk analys ger oss vägledning om vilka behandlingar som är mest kostnadseffektiva. Givetvis kommer även andra faktorer in i bilden såsom etiska och politiska överväganden. Är det rimligt att driva optimeringen så långt att man helt stryper resurserna till någon sektor. Nej, förmodligen inte, i vart fall inte i de flesta fall. Därför måste analyser byggas på och kompletteras med etiska och politiska överväganden.

Skall vi fortsätta ha alla dessa vårdcentraler? Vad jag vill komma fram till är att vi har en budget för hälso- och sjukvårdsarbete, som sannerligen inte räcker till, men vi har ingen djuplodande diskussion hur vi på bästa sätt skall använda det vi har. Och absolut en för liten eller bristfällig tillämpning. Kanske beroende på att samhällets satsning på forskning och studier omkring hälsoekonomi är alltför begränsad. Och de forskare med flera som finns är alldeles för tysta i debatten. Man tar liksom ingen plats. Det är min övertygelse att vi skulle kunna ha en mycket bättre sjukvård om vi bättre analyserade hälso- och sjukvården utifrån hälsoekonomiskekonomisk teori och empiri. Dessutom skulle vi få bättre underlag för implementering av ny teknologi och nya behandlingar. Alltså, fritt fram för fler professorer inom hälsoekonomi eller motsvarande. Det tjänar vi alla på. Vill man uppnå en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen så är den framkomliga vägen tillämpning av det vetenskapliga ämnet Hälsoekonomi.

Varför nu detta inlägg när jag normalt skriver om äldreomsorgen. Jo, jag tror att både sjukvården och äldreomsorgen skulle må väl av ett stringentare tankesätt. Det fins alltför mycket prestige, slentrian och kostnadsineffektivitet i båda verksamheterna. Samhället orkar framgent inte bära de kostnaderna som den dåliga tillämpningen idag leder till. Och äldreomsorgen är den verksamhet som drabbas hårdast!! God äldreomsorg kräver ett hälsoekoniskt tänkade i alla led.

fredag 21 oktober 2011

Äldreomsorg – Är den särskilda kosten är tillbaka?

För några år sedan fick ett antal kommuner för sig att man inte skulle tillhandahålla specialkoster längre. Många äldreomsorger tog därmed bort bla diabetikerkosten. Ett mindre antal lät också ta bort specialkosten för gluten- eller laktosintoleranta. Syftet var som alltid att spara pengar. På något håll försvann till och med skorpan till eftermiddagskaffet. Förändringarna skedde utan kontakt med vare sig läkare eller dietist. Märkligt eftersom en felaktig kost är lika allvarligt som en felmedicinering.

Som jag förstått är specialkosten i de flesta kommuner tillbaka nu! Men fortfarande brister det i nutritionskompetensen. På såväl äldreboendena som i hemmen (hemtjänsten) ansvarar sjuksköterskorna för nutritionsfrågorna. Många sköterskor säger själva att deras kunskaper är otillräckliga och att de önskar tillgång till dietist. Och matfrågorna får oftast inget gehör hos förvaltningsledningarna. Vårdpersonalen i övrigt saknar mestadels kunskap om specialkoster och utbildningsbehovet är således stort.

Det riktigt allvarliga är att nutritionsfrågorna aldrig eller på ett bristfälligt sätt tas upp vid olika granskningar och tillsyner. Inte heller undersökarna/granskarna har nutritionskompetens. Kvalitetsgranskningar av maten inom äldreomsorgen måste göras av dietister som på rätt sätt kan utvärdera vad vårdtagarna äter och fånga upp tidiga tecken om det inte fungerar.

Som avslutning vill jag återvända till den enskilde brukaren. Det vanligaste felet är att denne inte får specialkost när det behövs. Men det finns också ett tvärtom problem. Många vårdtagare får specialkost utan en säkerställd diagnos. Detta är förstås inte bra. Risk finns för näringsbrist.

Förbättringsutrymmet är fortfarande stort i kommunerna när det matfrågorna. Mycket löper på i hjulspår som vi borde lämnat för länge sedan. Det saknas en genomtänkt allomfattande filosofi rörande matfrågan i många kommuner. Men dock inte i alla. Det finns lysande undantag. Heder åt dessa som tar brukarna på allvar. Skam över de andra.

fredag 14 oktober 2011

Omsorg – Det finns en skyldighet att delta i samhällsplaneringen

”Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.”

Ovanstående paragraf är hämtad ur socialtjänstlagen och den är en fantastisk möjlighet för kommunerna och dess socialnämnder att påverka boendemiljöer mm, synd bara att tillämpningen vilar i frid. Det är inte många socialnämnder eller motsvarande som är aktiva inom samhällsplaneringsområdet. I bästa fall får man sig tillsänd en plan på remiss och sedan avger nämnden ett pliktskyldigt yttrande, dvs. att man har oftast inte något att erinra.

Varför är nämnderna så passiva? Ja, det är nog en kompetensfråga - Både hos politikerna och hos dess tjänstemän. Kort sagt, man förstår inte att arbeta med uppgiften. Förtroendemännen ser nog gärna också att samhällsplaneringsfrågor sköts av annan nämnd. Man har nog av problem ändå med den ordinarie omsorgen. Och tjänstemännen? Ja, de saknar utbildning inom området samhällsplanering. Normalt har du under studierna aldrig kommit i kontakt med frågorna. Och då blir en så viktigt uppgift som medverkan i samhällsplaneringen av oförstånd mer eller mindre vilande.

Socialnämnderna måste komma bort från det passiva "lämna synpunkter syndromet" och inse att man har en skyldighet att aktivt medverka i samhällsplaneringen. Detta fordrar som en inledning två viktiga förändringar dels måste kompetent personal med samhällsplaneringsutbildning in på omsorgsnämnderna, dels måste en tydlig plattform rörande arbetssätt tas fram, det vill säga vad och var vill man påverka och hur man vill då arbeta. Sedan är det bara att sätta igång!!

fredag 7 oktober 2011

Äldreomsorg – Dubbla kränkningarna av brukarna

I socialtjänstlagen (SOL) står bland annat att ” Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.” Denna lagtext i kombination med andra passusar i SOL brukar sammanfattas med att insatserna skall utgå från den enskildes behov och önskemål.

Men så är inte tillämpningen i praktiken, lösningarna är oftast kollektiva och stereotypa. Den enskildes personlighet försvinner i alla förutbestämda lösningar och praxis. Som gammal i äldreomsorgen kan man inte fortsätta sitt ”vanliga” liv, som SOL ger möjlighet och rätt till. Några exempel - vårdtagaren blir klädd hipp som happ, även om det är en man eller kvinna som alltid varit noga med sitt yttre, den gamle får inte duscha varje dag även om man gjort det hela livet, man får inga promenader, även om man tidigare gått varje dag. Kort sagt, individen anpassas till besluten istället för tvärtom. Den kollektiva normen sätts över individens behov.

Äldreomsorgen är ett märkligt triangeldrama mellan individ – kommunala regler – behov. Och det är ingen tvekan om att reglerna är starkast. Men det finns fler dramer såsom triangeldramat personal - brukare – anhörig. De senare ser mycket väl förändringar och behov, men personalen tycker de är petiga. Och den gamle är i beroendeställning och tiger mestadels tyst. Och här är det heller ingen tvekan om vem som är starkast och det är personalen.

Det är inte lätt att ha både reglerna och personalen som övermäktiga motståndare. Vem orkar eller vågar då hävda sin rätt utifrån socialtjänstlagen? Kanske är den här dubbla kränkningen av brukarnas person den värsta av alla oförrätter inom äldreomsorgen? De kommunala reglerna sätter sig på socialtjänstlagen och därmed på vårdtagarna.