Omsorg – Vård på okända villkor eller vård på lika villkor

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) anger: 2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Denna portalparagraf innehåller två viktiga upplysningar nämligen ”god hälsa” och ”lika villkor”. Två budskap som i förstone kan synas lika enkla som självklara. Inget att fundera över. Men är det så enkelt?

Nej, enkelt är det inte. Många har funderat över denna paragraf. I mars 1995 presenterade kanske det största arbetet när Prioriteringsutredningen avgav sitt slutbetänkande ”Vårdens svåra val”, SOU 1995:5. Utredningen leddes av Jerzy Einhorn. Utan att mena något illa vill jag påstå att tankarna i huvudsak var politiskt hållna och många aspekter kom inte med. Därefter har det kommit några andra genomarbetade publikationer som tydliggör svårigheterna. Här och nu tänkte jag främst fundera utifrån begreppet lika villkor.

Man kan nog med fog säga att fortfarande tillämpas eller redovisas inga tydliga principer för fördelning och prioritering av sjukvårdsresurserna av varken stat eller landsting. Och fortfarande finns det inga öppna och redovisade beslut om den faktiska fördelning och prioritering av resurserna. Med öppenhet menas att man redovisar alternativ och beslutgrunder. Det finns heller inga mål för vad man vill uppnå med sjukvården. Är målet största möjliga hälsa för insatta medel eller är det något annat? Ja, därom vet vi enkla medborgare inget.

Om man vill uppnå största möjliga hälsa under förbehållet begränsad budget, ja då bör man i så fall tillämpa någon form av hälsoekonomiskt tänkande. Hälsoekonomi är en fungerande metod som kan hjälpa till att göra kloka val när de begränsade ekonomiska resurser, som finns tillgängliga för hälsa och vård, skall fördelas. Man kan ex. jämföra ett läkemedel med en operation.

En hälsoekonomisk analys ger oss vägledning om vilka behandlingar som är mest kostnadseffektiva. Givetvis kommer även andra faktorer in i bilden såsom etiska och politiska överväganden. Är det rimligt att driva optimeringen så långt att man helt stryper resurserna till någon sektor. Nej, förmodligen inte, i vart fall inte i de flesta fall. Därför måste analyser byggas på och kompletteras med etiska och politiska överväganden.

Skall vi fortsätta ha alla dessa vårdcentraler? Vad jag vill komma fram till är att vi har en budget för hälso- och sjukvårdsarbete, som sannerligen inte räcker till, men vi har ingen djuplodande diskussion hur vi på bästa sätt skall använda det vi har. Och absolut en för liten eller bristfällig tillämpning. Kanske beroende på att samhällets satsning på forskning och studier omkring hälsoekonomi är alltför begränsad. Och de forskare med flera som finns är alldeles för tysta i debatten. Man tar liksom ingen plats. Det är min övertygelse att vi skulle kunna ha en mycket bättre sjukvård om vi bättre analyserade hälso- och sjukvården utifrån hälsoekonomiskekonomisk teori och empiri. Dessutom skulle vi få bättre underlag för implementering av ny teknologi och nya behandlingar. Alltså, fritt fram för fler professorer inom hälsoekonomi eller motsvarande. Det tjänar vi alla på. Vill man uppnå en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen så är den framkomliga vägen tillämpning av det vetenskapliga ämnet Hälsoekonomi.

Varför nu detta inlägg när jag normalt skriver om äldreomsorgen. Jo, jag tror att både sjukvården och äldreomsorgen skulle må väl av ett stringentare tankesätt. Det fins alltför mycket prestige, slentrian och kostnadsineffektivitet i båda verksamheterna. Samhället orkar framgent inte bära de kostnaderna som den dåliga tillämpningen idag leder till. Och äldreomsorgen är den verksamhet som drabbas hårdast!! God äldreomsorg kräver ett hälsoekoniskt tänkade i alla led.