fredag 24 april 2009

Äldrevård: Personal i äldreomsorgen slutar i förtid

Den faktiska pensionsåldern för vårdbiträden och undersköterskor i äldreomsorgen är under 60 år. Och man kan undra varför samhället slösar bort mer än 10 % av arbetslivslängden hos kompetenta människor.

I många fall tror jag kroppen säger ifrån. Kvinnorna, för det är till 99 % kvinnor, orkar helt enkelt inte med vardagsslitet. Men detta skall inte tolkas som om vårdpersonalen inte kan eller vill arbeta. Det man inte klarar är vardagsslitet i åtta timmar om dagen, efter 40 år i den dagliga produktionen. Kort sagt har man fått känning av för många yrkesskador. Men viljan att arbeta är oftast bruten. Att det förhåller sig så är väl känt. Annars är det bara att fråga någon i äldreomsorgens personal som är påväg att sluta. Det är sällan någon vill gå i förtid. Man skulle gärna vilja vara kvar om bara det funnits en möjlighet.

Man skall heller inte tro att det saknas arbetsuppgifter inom äldreomsorgen. Det finns en mängd angelägna arbetsuppgifter som inte blir utförda, t.ex. matlagning och promenader. Och det finns en uppsjö av vårdtagarbehov som inte tillgodoses såsom läsning och samvaro. Och skulle vi framöver få mer arbetsplatsanknuten ”lärlingsutbildning” har vi bland 60 plusarna ett helt gäng sakkunniga mentorer. Detta kan vi för resten börja med redan idag. Låt personalen som är 60+ slussa in yngre nyanställda i arbetslivet. Alla är kanske inte lämpliga som handledare, men de allra flesta klarar uppgiften galant.

Problemet inom äldreomsorgen är, att arbetsgivarna inte tar hand om sin personal på det sätt som anständigheten bjuder - dels vägrar man att skapa sysselsättning som passar den äldre arbetskraften, dels vägrar man att inse att den äldre arbetskraften är en tillgång. Det här energilösa tillståndet smittar av sig på personalen som självmant på olika sätt glider ut ur arbetslivet. Inte vill den enskilde vara kvar i ett arbetsliv när man börjar att uppfattas som en börda.

Ytterst handlar det inte om att skapa en gräddfil för den äldre arbetskraften utan för arbetsgivaren att leda och fördela arbetet utifrån var och ens förmåga - En vardaglig och normal uppgift i arbetslivet. En undersköterska som är 60+ kan utföra normala vardagliga arbetsuppgifter, men kanske inte åtta timmar om dagen. Det gäller att skapa en mix som också inrymmer arbetsuppgifter som inte sliter hårt på kroppen. Och sådana finns det som sagt i massor utan att de är tillskapade eller onödiga.

Men ibland händer det att någon 65 åring trotsar arbetsgivaren och jobbar kvar. Man trivs så bra med jobbet, vårdtagarna och arbetskamraterna, att man ”går över”. Heder åt dessa kvinnor som följer sin inre kompass. Men det största och viktigaste steget är ändå att se till att det finns rimliga möjligheter att stanna till 65 årsdagen. Ett inte helt orimligt önskemål, men det är arbetsgivaren som sitter på nyckeln lösningen.

fredag 17 april 2009

Äldrevård: Ett fall är ett för mycket

Det skrivs mycket om fallskador inom äldreomsorgen, men i praktiken görs det mycket lite för att minska antalet fall. Jag tror ändå man vågar säga att kunskapsläget om fallolyckorna är ganska gott, men förmågan och viljan att göra något är inte lika påtaglig. Och när det gäller fall från säng verkar det nästan som om äldreomsorgspersonalen har kapitulerat och betraktar dessa som ofrånkomliga. Sådana fall ger ju merendels bara lite blåmärken och ömhet, och blir därför sällan registrerade i fallskaderapporten eller någon journal. Men det finns mycket att göra för att förhindra fall ur säng, bl.a. med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Ett udda problem uppstår om en vårdtagare i 100 kilosklassen på natten fallet ur sin säng i hemmet. Personalen i nattpatrullen är oftast två och ibland bara en person och har inte en chans att lyfta upp någon. Många kommuner har ingen lösning på detta problem. Personalen får bädda på golvet och vänta till dess dag personalen kommer. Några kommuner löser situationen genom att kalla på ambulans, brandkår eller väktare.

När det gäller stående och gående fall så är dessa mer uppmärksammade. På senare år har många kommuner gjort insatser i hemmen och på boendena. Man tar undan lösa sladdar och mattor. Man tar initiativ till att trösklarna ersätts med tunna lister. Möbler flyttas undan. Ifråga om förbättringar i hemmet har sjukgymnasterna m.fl. på många håll gjort stordåd. En annan vanlig orsak till fall är yrsel, som oftast faller tillbaka på en felaktig medicinering. Även i detta fall finns ökande intresse. Men, oj vad sakta det går. Åtgärderna bromsas av den organisatoriska splittringen, där sjuksköterskorna tillhör kommun och läkarna landstinget. Och ingen tar ett helhetsansvar. Felaktig medicinering verkar närmast var ett vardagstillstånd.

En tredje åtgärd för att motverka fall är träning av benstomme och muskulatur hos de äldre. En åtgärd som inte är särskilt vanlig i kommunerna. Om det inte handlar om habilitering. Förebyggande träning förekommer sällan.Det som nämnts så här långt diskuteras ibland inom professionen äldreomsorg. Men det verkliga problemet är att brukarna inte får den hjälp som de behöver och har rätt till - pga. en alltför snäv biståndspraxis. Detta diskuteras aldrig. Om man i biståndsbedömningarna gjorde en fullständigare genomlysning av behov och hälsoläge hos brukarna skulle potentiella risker tidigt kunna undanröjas. Jag har sagt det tidigare och säger det igen – dagens biståndsbedömning kan ifrågasättas, men om vi skall ha kvar biståndsbedömningar bör dess inrymma fler kompetenser.

Så till slut det viktigaste – återinför ett helhetsansvar för chefer i äldreomsorgen. Bäste läsare, tänk dig tillbaka några decennier när vi hade ålderdomshemsföreståndarinnor. Inte var dessa bara till för personalen. Nej, de var till för patienterna och verksamheten. Men så är det inte idag. Det finns kommuner som säger att cheferna är till för personalen – scheman, ledigheter, konflikter mm. För brukarna har cheferna inget ansvar. Vad är detta för ordning?

torsdag 9 april 2009

Äldrevård: Fixar-Malte är en riktig mansgris

Många kommuner har skaffat sig en Malte som fixar sådant som hemtjänsten normalt inte utför; en form av vaktmästeritjänst. Visst behövs det en Malte, den saken är ställd utom all tvivel. Men Malte behövs inte mer än Eva, Gudrun, Liza, Kerstin, Leile och alla de andra kvinnorna i hemtjänsten. All hemtjänstpersonal vill göra mer för de gamla, men man får inte. Hemtjänstpersonalen är skyldig att följa biståndsbesluten, och varken göra mer eller mindre! Och inte får de någon särskild uppmärksamhet heller. Personalen får knega på i det tysta.

Men så inrättas en Malte som går utanför systemet och vips blir han mycket uppskattad och uppmärksammad. Likt en ängel gör han sådant som vårdtagarna längtat efter i åratal. Och som de gamla faktiskt har rätt till enligt socialtjänstlagen. I huvudsak allt som en Fixar-Malte gör ryms i orden skäliga levnadsvillkor och skall egentligen utföras om kommunerna bara hade tolkat socialtjänstlagen i enlighet med dess andemening. Med andra ord menar jag att Fixar-Maltes uppgifter och verksamhet borde vara naturlig i hemtjänstverksamheten och inte något som skall skapas vid sidan om.

Jag tycker det är synd och skam att den vanliga hemtjänstpersonalen skall stressa och slita och aldrig hinna ta sig en kopp kaffe med vårdtagarna. Insatstiderna är så snävt satta att det inte finns utrymme för vanliga mellan mänskliga kontakter. Men Fixar-Malte han har tid han. Han behöver inga biståndsbeslut eller följa körscheman eller skriva social dokumentation. Han skruvar i en glödlampa och sedan tar han en kopp kaffe med vårdtagaren innan han kör till nästa uppdrag. Fixar-Malte cyklar förstås inte, han kör bil. Det är bara hemtjänstpersonalen som cyklar i ur och skur.

Fixar-Malte befäster och cementera gamla könsroller. När samhället upptäcker att även traditionella manliga sysslor behöver utföras i hemmen. Då överlåter vi dessa arbeten åt en man. Precis som om den ordinarie personalen, huvudsakligen kvinnor, inte kan skruva i en lampa eller sätta upp en tavla. Och inte styrs Malte av biståndsbeslut och dagliga fastlagda rutiner. Nej, på ett manligt sätt betros han att själv lägga upp sin arbetsdag.

Som ytterligare lök på laxen hämtas inte Fixar-Malte från hemtjänstorganisationen. Nej, han hämtas från den manliga tekniksidan - Och ges denna glassiga uppgift eftersom han inte orkar med sitt gamla teknikjobb mer. Kroppen säger ifrån. Men alla kvinnorna i hemtjänstorganisationen som inte orkar och där kroppen skriker om nåd - De får inte några specialanpassade jobb. De som blir utslitna får sparken.

fredag 3 april 2009

Äldrevård: Något om Kommunala Patientnämnder för äldreomsorgen

Inom hälso- och sjukvården finns en lag om patientnämnder (tidigare kallade förtroendenämnder). När det gäller landstingens verksamhet är lagen så gott som allomfattande. Men när vi kommer till den kommunala äldreomsorgen blir det genast lite svårare. För kommunernas del omfattas hälso- och sjukvård i särskilt boende men även den hälso- och sjukvård i ordinärt boende som en kommun kan ha åtagit sig att utföra (hemsjukvård).

Ibland samverkar kommunerna med landstingen om en gemensam patientnämnd, ibland har uppgiften getts som tilläggsuppgift till en egen kommunal nämnd - I det senare fallet oftast utan något reellt nämndsengagemang. Sällan eller aldrig ges information till patienter, anhöriga och personal inom den kommunala vården. Kommunen uppfyller bara det formella med att ha en nämnd.

Den fråga man kan ställa sig är om det inte behövs kommunala patientnämnder som täcker hela omsorgssektorn och framför allt äldreomsorgsdelen i sin helhet? Skandalerna inom den kommunala äldreomsorgen har duggat tätt i många år. Jag är inte naiv och tror att heltäckande kommunala patientnämnder skulle ha förebyggt alla skandaler och missförhållanden, men det är min bestämda uppfattning att några fall hade kunnat avstyras om patienter och anhöriga hade haft en kunnig och engagerad patientnämnd att samtala med - på motsvarande sätt som inom landstingen.

Det är inte lätt att vara anhöriga med synpunkter på den kommunala omsorgen när det gäller ens nära och kära. Vart skall man vända sig? Att vända sig till socialstyrelsen eller länsstyrelserna är inte ett förstahandsval. Dessa instanser har inte vunnit allmänhetens förtroende. Försök själva ringa till dessa verksamheter. Du stupar i växeln och får ingen hjälp.

Ibland finns det kommunala avvikelserapporter eller andra kvalitetsdokument för lämnande av synpunkter. Men även här avskräcker tillämpningen. Det är inte många svar som ges. Och att vända sig till äldreomsorgen är lika med att ge ett frikort till ännu sämre behandling av den anhörige.

Om äldreomsorgen skall återvinna allmänhetens förtroende måste det inrättas en heltäckande kommunal patientnämndsverksamhet som är fristående och mycket kompetent. Och inte som det är idag på många håll – kommunala nämnder som ser som sin främsta uppgift att tona ner och fördröja. Det måste till kraftfulla kommunala förtroendenämnder som sätter patienten i centrum och som lyssnar på de anhöriga. En kommunal förtroendenämnd som verkar i samlevnad med landstingens motsvarande organisation är ett första bra steg. I ett andra steg kan man klä på med ansvar för hela omsorgssektorn.