Äldreomsorg – Stölder av medicin från de äldre

Idag tänkte jag ge mig på ett av de mer tabubelagda ämnena inom äldreomsorgen nämligen stölder av medicin från de äldre. Om detta talas det ej. Problemet finns överhuvudtaget inte enligt vissa. Rena stoppa huvudet i sanden hållning råder inom äldreomsorgen. Stölder av medicin är ett problem och ett problem av så allvarlig art att det måste till lösas.

De flesta mediciner i hemmen förvaras i något skåp och ibland är det ett medicinskåp. Från detta skåp tas de mediciner som den gamla skall ha. Det är personalen som ger den gamle sin medicin. Eller så har man så kallade apodoser, förförpackade doser, som ges till den gamla. I båda fallen finns medicinerna i hemmet och de överlämnas av personal, som också signerar en lista. Motsvarande system finns på äldreboendena. Det är personalen som har hand om medicinerna och även överlämnar dem.

Visst är det så att många äldre exakt vet hur många piller man skall ha vid en viss tidpunkt och färgen på tabletterna. Men lång ifrån alla. Många kommer inte ens ihåg att man skall ha sina läkemedel. Och en sak är säker – man vet inte heller vad man fått eller ens om man fått! Det finns således stora möjligheter att ta undan läkemedel från den gamle och stoppa i egen ficka. Och det är närmast riskfritt. Det finns inga närvarande ögon. Man jobbar oftast ensam.

Men sker det stölder? Ja, garanterat säger jag. Och dessutom i en omfattning som vi inte tror. Många av de undansmugglade tabletterna eller injektionsdoserna går till eget bruk. En mängd, oklart hur stor, hamnar i försäljning på svarta marknaden. Störst är riskerna omkring narkotikaklassade läkemedel, sömnmedel och smärtstillande läkemedel.

Idag finns det ingen effektiv kontroll av att de gamla verkligen får sina mediciner, och det finns inte heller någon kontroll av att personalen inte missbrukar själva. På något sätt känns det naturligt att missbruksfrekvenser stiger när tillgången är friare. Men ingen vet och ingen har så här långt på allvar försökt reda ut läget.

Situationen är dubbelt farlig. Dels drabbas den gamle. Han/hon får ibland lida i onödan. Dels drabbas personalen som hinner gå långt och djupt i sitt missbruk innan åtgärderna slår till. Det är dags för sveriges kommuner och landsting att ta tag i saken och göra upp en nollvision mot stölder. Med enkla medel går att göra mycket om bara accepterar problemet. Med andra ord - Vakna!

Äldreomsorg – Sjukhemmen måste återuppstå

Sjukhemmen måste återuppstå. Dagens vanvård av svårt sjuka i hemmen och på de särskilda boendena måste upphöra. Personalen är inte kompetent och det begås massor av felhandlingar. Sjuka äldre skall vårdas på sjukhem – små sjukhus för äldre.

En gång i tiden hade vi sådana sjukhem för de äldre som var i behov av medicinsk vård och omsorg dygnet runt. Sjukhemmen var bemannade med kompetenta långvårdsläkare och i övrigt med kunnig och kvalificerad personal. För den gamle och för de anhöriga var detta systemet en garanti för trygghet. Man fick den bästa vård som stod att få. Läkaren kom på rond varje vecka och behandlingen kunde successivt modifieras.

Hur är det idag? Tja, läkaren syns aldrig till – sällan på boendena och närmast aldrig i hemmet. Sjukvården hanteras på lösa boliner. Ordinationerna kan liknas vid att kasta pil på en tavla. Den kan slumpvis bli allt mellan ett och tio. Och ofta hamnar pilen utanför tavlan. Våra gamla har oftast mer än tio mediciner ordinerade. Nyttan kan ifrågasättas medan skadan är numera är väl utredd. Ändå fortsätter denna felbehandling. Varför? Jo, systemet lägger grunden för detta. Läkare går på hörsägen från biträden, undersköterskor och sjuksköterskor.  Personal som tycker något utan insikt och läkaren responderar på det han hör. Utan att kanske någonsin ha sett patienten.

Nu säger någon läsare – ah, så är det väl inte, det måste vara undantag.  Nej, säger jag – det är tvärtom regel. Äldrevården har i princip inte tillgång till läkare. Sjukvården sköts av annan personal. Dagens läkare finns på sjukhusen, vårdcentraler och privata kliniker. De finns inte inom äldreomsorgen. Miljoner människor i Sverige är utan läkarkontakt. Så här kan det inte få fortsätta. Äldrevårdssystemet måste ändras. Låt  sjukhemmen återuppstå och låt landstingen eller annan sjukvårdshuvudman ta ansvaret. Kommunerna har förbrukat sitt förtroende.

Äldreomsorg – Hemsjukvården måste avskaffas

Det är en stor olycka att vi har den s.k. hemsjukvården inom äldreomsorgen. Visst var det bra tankar en gång i tiden. Visst trodde många då på ett framtida lyft. Men nu sitter vi med facit i hand. Läget är katastrofalt. Tror faktiskt att vi aldrig haft en så dålig sjukvård för äldre som nu. Den vård som ges åt våra gamla i hemmen och på de särskilda boendena är i stort sett obefintlig. I vart fall vad avser kvalificerat bedömande.

I huvudsak all sjukvård vilar på undersköterskorna och biträdenas axlar. De är denna omsorgspersonal som gör bedömningar om hälsotillstånd mm och som sedan rapporterar till sjuksköterskan i hemsjukvården - I bästa fall. För oftast ser inte personalen någon förändring även när det är alldeles uppenbart för anhöriga med flera. När anhöriga tar upp sin oro med hemsjukvården tillfrågas personalen som i nio fall av tio inget har sett eller märkt. Och det ligger på något sätt i sakens natur. Hade man sett något hade man också haft skyldigheten att rapportera. Därför är det bäst att kollektivt inget se. Då slipper man ev. underlåtenhetskritik.

Och sjuksköterskan lutar sina åtgärder mot personalens bedömningar. De har inga förändringar att anföra och därmed får alla vidare åtgärder bero. Allvarliga förändringar i sinnestämning som anhöriga märker negligeras av två nivåer inom sjukvården. Trots att de borde snabbt bedömas av kvalificerade och äldrevårdskompetenta läkare. Det kan handla om smärtupplevelser, smärre hjärnblödningar, synförändringar, sviter efter fall med mera. Allvarliga symtom som inte uppmärksammas och behandlas utan som leder till framtida komplikationer.

Jag tror inte många förstår hur låg nivån är på sjukvården. Och sjukvården för miljontals medborgare bedrivs utan att den leds av kunniga läkare. Hemsjukvården av idag ligger på gränsen till kvacksalveri. Skall verkligen våra äldsta och sjukaste ha andra klassens vård?

Hjälpmedel – Hitta och jämför hjälpmedel

En dag kom det ett pressmeddelande enligt följande. Gud vad bra, tänkte jag. Klokt detta behövs!

” SKL får bidrag från regeringen för att utveckla en ny invånartjänst på webben, kallad Hitta och jämför hjälpmedel. Syftet är att skapa en arena för fri tillgång till information inom hjälpmedelsområdet. Tjänsten kommer att samordnas med övrig hälso- och sjukvårdsinformation och vara tillgänglig genom 1177.se.”

” Det är en angelägen utvecklingssatsning, som kommer att leda till direkt nytta för allmänhet och brukare, som kan få en tydlig och god överblick över hela hjälpmedelsområdet. God information gör det möjligt att göra bättre val.”

Men säg den glädje som varar. Ganska snart började jag fundera över själva valet. En sån här webbtjänst har säkert sitt berättigande om det fanns ett fritt val. Men det gör det inte. Brukaren har i stort sett bara att ta emot eller inte ta emot det hjälpmedel som bjuds. Det är den förskrivande arbetsterapeuten, sjukgymnasten, läkaren etc som bestämmer. Som brukare kan du önska dig blå. Du får ändå det som tillhandahålls av ditt landsting eller din kommun. Du är i praktiken utan inflytande.

Då kan man ju säga – Ja, ja, må så vara, men det skadar aldrig med överblick och kunskap. Webbtjänsten fyller nog sin funktion ändå! Kanske, men jag har mina dubier. Jag har sett svunna tiders hjälpmedelskataloger och jag sett moderna webbaserade upplagor. Och lättillgängliga är de icke - Snarare tvärt om. Gamla tiders kataloger var bra mycket mer lättförståeliga än dess moderna efterföljare. Krångliga och röriga och med en massa konstiga kommandon.

Men man kanske kan göra något bättre nu med denna satsning? Så säger man varje gång man drar igång något IT-baserat. Men resultatet brukar bli klent. Resultatet har för vana att bli krånglig och med så många undersidor eller motsvarande att man som nyttjare inte vet var man befinner sig. Man får varken överblick eller inblick. Nästan alltid går systemen upp som en sol och ner som en pannkaka. Ganska snart försvinner intresset hos nyttjarna och hela satsningen glöms bort. Satsningen blir bara ett i raden av alla dessa projekt som startas upp men aldrig avslutas. De tynar sakta bort i glansen av nya projekt och tankar.

Jag säger bara – hoppas att jag har fel. Det vore kul!

Äldreomsorg – Nej, det är inget paragrafrytteri

”Paragrafrytteri tvingar äldre att flytta. Arbetsmiljöverkets rigida inspektioner av äldreboende tvingar fram evakueringar över hela landet. I processen drabbas äldre hårt av omilda flyttar och fyrkantiga, byråkratiska beslut”. Det skriver ansvariga äldreomsorgspolitiker i Stockholms stad och Sveriges Kommuner och Landsting i pressmeddelanden.

Arbetsmiljöverket har vid sina inspektioner ansett att badrummen på de s.k. servicehusen är för små för att personalens arbete ska kunna utföras på ett tillräckligt bra sätt. Arbetsmiljöverket värnar om personalens arbetsmiljö och man vill framförallt förebygga de svåra arbetsskador som annars så lätt uppkommer. Och det vet SKL. Man vet att det uppstår arbetsskador och man vet det är arbetsmiljöverket uppgift att värna just arbetsmiljö. Ändå gör man ett fult och lömskt påhopp på en fungerande myndighet. Om badrummen är så små att personalen inte kan utföra sitt så drabbas förstås även brukaren. Direkt genom sämre omsorg men även genom att olycksrisken ökar för brukaren. Och kommunerna har ansvar både för personalen och för brukarna. Ändå har man huvudet under armen  och talar mot sitt ansvar.

Tvärtom borde SKL sälla sig till arbetsmiljöverkets hållning och värna såväl brukarnas som personalens väl och ve. Det är väl ingen lösning att döpa boendena till trygghetsboende. Riskerna kvarstår för såväl brukarna som personalen. Även ansvaret enligt socialtjänstlagen och arbetsmiljölagen kvarstår. SKL´s hållning kan liknas vid strutsen som stoppar huvudet i sanden.

Jag skulle i viss utsträckning kunna förstå SKL´s indignation om kravet kom plötsligt som en blixt från en klar himmel. Men ingalunda - problematiken har varit känd i åratal, läs decennier, utan att SKL tagit tag i saken. Kommunernas underlåtenhetssynder skall inte lämpas över på en ansvarstagande myndighet som arbetsmiljöverket.

Arbetsmiljöverket har identifierat ett problem och sedan är det upp till kommunerna att lösa det. Under decennier har man inget gjort. Man kunde stimulerat forskning, utredningar, försök mm i syfte att söka kloka lösningar och sedan kunde man fört samtal med arbetsmiljöverket. Men inget har man gjort och inget verkar man göra utöver att frånskriva sig ansvaret. Dåligt är ett milt ord för SKL`s handlande.