Ser vi till dagens äldreomsorg är det inte kompetenta läkare
som styr vården och omsorgen inom hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det
är ekonomerna som styr. Och undersköterskorna och sjuksköterskorna löper tyst
med. Man tar, med hänsyn till det egna välbefinnandet, på sig en självvald
censur. Ibland går man längre än så. Man tar hellre ledningen i försvar än
talar för äldreomsorgens olycksoffer. Det är först efter pensioneringen som
anställda talar ut om missförhållanden. Eller snarare vågar tala.
Dagligen läser vi om sår som kryllar av maskar, misskötta
bensår som leder till amputation, äldre som ligger i sin egen avföring,
larmklockor som kopplas bort, äldre som trillar ur rullstolar och sängar, gamla
som får fel medicin eller ingen alls. Ja, listan kan göras lång. Och det är en
minoritet av alla felhandlingar och missförhållandena som kommer ut i media
eller så. Och problemen är desamma
oavsett om det är kommunal verksamhet eller privat. Tystnaden är lika kompakt.
Både personal och anhöriga är tysta eftersom man vet hur straffen ser ut.
Vad gör man åt dagens situation? Det behövs en
kulturrevolution av något slag. Något som rubbar maktbalansen och åter ger
äldreomsorgen dess värdighet. Själv tror jag att nyckeln till lösning sitter i
sjuksköterskorna. De måste våga stå upp för patienterna och bryta sig loss från
tystnadens kultur. Man måste börja värna sin profession och visa var skåpet
skall stå. Det är inte lätt och det är inte riskfritt. Men rikspolitiken måste
backa upp vårdförbundet så att dess medlemmar våga säga ifrån. En
kompletterande väg är att sjuksköterskorna söker stöd i läkarkollektivet och
därmed tvingar den enskilde läkaren till handling. Även om man verkar för olika
huvudmän! Mot en uttalad medicinsk hållning står sig ekonomen lätt.
En annan synpunkt är att landstingen eller region åter måste
ta ansvar för även de äldres hälsa. Dagens konstlade uppdelning av äldrevården
mellan landsting och kommun är av ondo. Delat ansvar är inget ansvar. Okunniga
kommunala ekonomer får för stort inflytande och därmed sätts de medicinska
frågorna på undantag. Det skapas en tystnadens kultur. Ingen har eller vill ta
ett riktigt ansvar. Det är bekvämare att vara tyst. Men sjuksköterskorna är
inte avlönade för att vara tysta utan för att ta hand om patienter. Och i detta
ansvar ligger att blåsa i pipan när det är fara å färde. Vårdförbundet måste ta
tag i problematiken och blåsa till strid för en god vård. Eller kanske det är
en uppgift för Svensk sjuksköterskeförening. Denna förening som en gång i tiden
var så alert och pådrivande! Men som numera inte låter tala om sig!