fredag 31 juli 2009

Funktionsnedsättning: Att vara delaktig som person med funktionsnedsättning

Inom handikapprörelsen sägs ibland att personer med funktionsnedsättningar skall vara delaktiga efter sina förutsättningar eller att alla skall ges förutsättningar att kunna vara delaktiga i samhället utifrån sina villkor. Ställningstagandet kan uttryckas på dessa två sätt eller med hjälp av andra ord med samma innehåll.

Jag har ”grunnat” på dessa olika formuleringar. Jag tror mig förstå vad som avses, men känner ändå en disharmoni inför formuleringarna. Och det jag känner problem med är den restriktionssvans som orden ”efter sina förutsättningar” och ”utifrån sina villkor” utgör. Visst är det så att en funktionsnedsättning leder till begränsningar, men ger den i verkligheten alla de begränsningar som tillskrivs den? Är det inte så att det är det omgivande samhället som mestadels är begränsande?

Och om man då ”köper” denna ståndpunkt om att det är samhället som begränsar, är det då rätt att lägga restriktionen på den enskilde genom orden ”efter sina förutsättningar” och ”utifrån sina villkor”?Jag tycker det är en felsyn. Begränsningarna är ett kollektivt samhällsproblem, snarare än ett individuellt medicinskt eller socialt problem.

Jag tycker inte man skall kapitulera inför situationen i samhället. Begränsningarna är främst miljöbetingade och skall inte uppfattas vara en egenskap hos personer med funktionsnedsättning. Problemen blir påtagliga när man som funktionsnedsatt vistas i en miljö som inte är tillgängliggjord.

fredag 24 juli 2009

Äldrevård: Äldrevården och de så kallade teamen

Team är på modet. Inom sjukvården har teamarbete blivit ett koncept, som verkar fungera ganska hyfsat. Jag har hört många uppskattande ord om diabetesteam mfl. Jag har också sett många bra teamverksamheter under min tid i landstingen. Teamtanken associeras med patientfokus, samverkan, effektivitet, nytänkande och inte minst med reell kunskap. Team som inte fungerar brukar avveckla sig självt.

På senare år har det även blivit modernt med team inom äldreomsorgen. Det har skapats team som är inriktade på demens, palliativ vård med flera kanaliseringar. Det vill säga team som är inriktade på speciella uppgifter inom vården och omsorgen.

Och det märkliga är att team som obestridligen fungera inom landstinget har inte samma lycka inom den kommunala äldreomsorgen. Teamen blir snabbt introverta och tappar fokus på uppgiften. Varför? Ja, den frågan ställer jag mig med. Kan det vara så att teamen inom äldreomsorgen åldras fortare och istället blir grupper med egen subkultur. Kan det vara så att teamet i sig självt per definition statusmässigt står över den vardagliga verksamheten och därmed saknar den goda prestationen som drivkraft Och om så är fallet, vad beror detta på?

Jag tycker mig ha iakttagit att teamen inom äldreomsorgen snabbt minskar i effektivitet. Att det uppstår konflikter till de vanliga personalgrupperna, samt att teamen oftast ligger utanför de vanliga ledningsstrukturerna, om det ens finns någon egentlig ledning. När de ordinarie verksamheterna kallar på teamen och behöver deras hjälp, ja, då har teamen inte tid. Detta flyktbeteende är mera regel än undantag.

Det här med teamverksamhet är intressant, men ganska lite utforskat. Inom kommunerna vill den politiska ledningen och förvaltningsledning gärna tro på teamens goda verkan. Men verkligheten visar dessvärre på något annat. Så länge jag inte har kommit på vad det är som gör teamverksamheten närmast onyttig inom äldrevården är jag behärskat entusiastisk! Just nu lutar jag år att problemen är en följd av organisationsstrukturerna och tidvis dåliga chefer. Så länge det är så borde teamen förbjudas i äldreomsorgen. De gör mer skada än nytta!

fredag 17 juli 2009

Äldrevårdens innehåll måste styra personaldimensioneringen

Att personalen har det stressigt på de särskilda boendena och inom hemtjänsten råder det ingen tvekan om. Som jag ser det alltför stressigt för att vara bra i längden vare sig för brukare eller för personalen. Det är en säkerhetsfråga för brukarna, men också en arbetsmiljöfaktor för personalen. I de flesta fall beror stressen av för stor vångdtyngd. Men det finns också stress som är mera relaterad till organisatoriska faktorer och dåligt arbetsklimat. Idag begränsar jag mig dock till att säga några ord om vårdtyngden med sin tillhörande stress.

Om man inte sett äldrevården från insidan skulle man kunna tro att vårdtyngden är ungefär lika överallt, men så är det inte. Mängden arbetsuppgifter skiljer avsevärt från boende till boende och från hemtjänstgrupp till en annan. Allt beroende på brukarnas kondition. Dessutom varierar arbetsmängden över tiden. En hemtjänstgrupp eller ett boende som har väldigt mycket att göra just nu kan ett halvår senare märka en påtaglig minskning av stressen. Det är tungt att nämna, men om ett par tre riktigt vårdtunga brukare lämnar jordelivet eller tas omhand på ett sjukhus, så gör det stor skillnad. Sen är det också så att de geografiska områdena, med sin inneboende demografi, ger varierande belastningar. Dessa förändringar brukar kunna iakttas över några års sikt.

Så även om det överlag är stressigt för personalen inom äldreomsorgen, så är det inte lika vårdtungt överallt. Men personaldimensioneringen är ganska lika. Det brukar i huvudsak bara bero av antalet brukare eller av praxis, dvs man brukar vara så här mycket eller litet personal. Det är inte så ofta man låter andra faktorer vara med och styra. När jag talar om att vårdens och omsorgens innehåll måste styra personaldimensioneringen menas inte en gammeldags MTM tillämpning. MTM står för ”Metod - Tid – Mätning” och var ett verktyg för "Taylorismen" att i detalj styra arbetarna i en industriell produktion. Nej, jag menar instrument som grovt men rättvist ser till den totala vårdtyngden. Från denna utgångspunkt är det, som jag ofta framhåller, viktigt att vi dels får en ny form för biståndsbedömningarna, dels får bedömningar även på de särskilda boendena. Biståndsbedömningarna ger underlag för brukarnas behov och insatserna, men faktiskt också för hur stor personalbemanningen bör vara.

Ett sådant system fordrar förstås flexibilitet hos personalen, det vill säga att någon eller några får vara beredd att flytta vid vårdtyngdsförändringar, men det ger också rättvisa och en stabilitet i verksamheten genom att grupper och avdelningar slipper gå underbemannade.

fredag 10 juli 2009

Äldrevård: Rätten för äldre att få andas uteluft

Våra äldres rätt att komma utanför hemmets väggar har diskuterats flitigt på sistone. Ofta tar man det särskilda boendet som utgångspunkt för resonemangen. Och kritiken av boendena är mestadels ganska hård. Och, som jag ser det, absolut inte obefogad.

Då skall vi komma ihåg att idag är det möjligt att ta sig ut från alla särskilda boenden. Även om man är rullstolsburen eller går med rollater. Men så har det inte alltid varit. Det är inte så många år sedan vi hade gamla ålderdomshem kvar i omsorgsorganisationerna. Då fick man bära ner patienterna. Denna del av begränsningarna är nu tack och lov borta. Ingen är väl inspärrad idag, eller?

Det som idag sätter gräns för brukarnas möjlighet till utevistelsen är dels obefintliga biståndsbeslut, dels tidsbrist för omsorgspersonalen, och dels personalens inställning och praxis.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Även om man bor på ett särskilt boende måste det till ett ordinärt biståndsbeslut. Socialtjänstlagen kräver detta. För det är via beslutet som man diskuterar fram de individuella behoven. En del i beslutet kan vara att beskriva behovet av utevistelse för en brukare. Utan ett beslut finns det inga riktlinjer för den konkreta vården och omsorgen. Insatserna blir då en följd av vad personalen kan och vill.

Nästa hinder gäller personalens tid. Det är ingen tvekan om att vissa boenden är underbemannade. Men i många fall finns det tid på förmiddagen när morgonstöket är avklarat. Sen finns det också möjlighet att etablera kontakt med frivilligorganisationer och volontärer. Sist men inte minst kan man stimulera de anhöriga att vid besök ta en sväng med sina nära och kära. Många anhöriga tror det råder förbud att tex. ta ut sina gamla föräldrar.

Ett tredje hinder gäller personalens hållning. I många år fanns det från personalens sida en avig inställning till att samverka med frivilligarbetare. Som tur är så har läget på denna punkt förbättrats. Men fortfarande gäller att omsorgsarbete är finare än servicearbete. Och utevistelse ser de flesta som en serviceinsats. Men det är inte finare att lägga om ett bensår än att gå ut en runda med en rullstolsburen brukare.

Bäste läsare, tycker du läget är dystert så här långt, så blir det bara värre. Nu går vi över till att bo i egen lägenhet. Allt vad jag ovan sagt om hindren gäller även för brukare med hemtjänst. Därtill kommer att många äldre är fångar i sitt eget hem. Om huset saknar hiss, kan det vara minst sagt problematiskt att komma ut. Det finns brukare som inte varit utanför hemmets dörr på fem-tio år. Inte ens på balkongen, om en sådan finns. Det sitter en tröskel i vägen. Många äldr framlever sina dagar i isolering.

Någon tycker då kanske att det är brukarens ensak. Han eller hon kunde ha flyttat i tid. Det är lätt att säga och tycka. Men då skall vi komma ihåg att samhällets uppmaning och inriktning av äldrevården är just att man skall bo kvar i sitt hem. Det är således samhället som svikit de gamla genom att ge felaktiga råd. Därtill sviker man de gamla när det tillämpade omsorgsstödet ligger klart under behoven. Det är Samhället har kommit att göra många äldre till fångar i sitt hem!

fredag 3 juli 2009

Funktionsnedsättning: Ett litet barn upplever rörelsefriheten för första gången

Under hela hösten och vintern hade utprovningen pågått. Många har varit inblandade – föräldrar, läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, förskolepersonal, assistenter, förskrivare och konsulenter med flera. Samt inte minst några olika representanter för hjälpmedelsleverantörerna. Och det lilla barnet förstås.

Det handlar om en mycket ung människa som fötts med olika funktionsnedsättningar. Ett litet knyte till människa som trots sin låga ålder och fysiska förutsättningar är ett under av vilja och hopp. Nu är det april månad och det börjar bli dags att prova den nya elrullstolen i färdigt skick med alla sina anpassningar.

Det är en fin och ljus vårmorgon, alla inblandade parter är behärskat glada. Man hälsar och ler glatt åt den lilla brukaren och åt varandra. Men leendena är lite stela och oroliga. Mamman har tårar i ögonen. Den lilla fina barnet som saken gäller är sig lik, med samma vänliga och nyfikna ögon.

Jag sitter på min tjänsterum och brottas med den hopplösa budgeten. Då och då lyfter jag blicken och tittar ut genom fönstret på den snöfria planen snett framför mig. Likt en teaterscen ser jag den uppstartande hjälpmedelsutprovningen. Jag ser en tio – tolv personer med spända ansikten, fyllda av oro. Skall brukaren och hjälpmedlet passa ihop? Det sägs inte mycket. Hjälpmedelsrepresentanten skruvar på rullstolen. Så lyfter konsulenten över den lille brukaren till stolen. Förskrivaren talar lugnt och vänligt med honom. Hon instruerar om olika funktioner. Jag kan se att han svarar med sina ögon.

Så rör sig stolen. Den tar närmast ett skutt framåt. Men det lilla barnet har för första gången i sitt liv förflyttat sig själv. Så händer det igen stolen rör sig framåt och åt sidan. Jag ser barnets koncentrerade blick. Jag ser alla spända ansikten som sakta mjuknar upp. Man börjar le och nicka åt varandra. Utprovningen tar en dryg timma och när den är över kramas alla och pratar. Med gemensamma krafter har man lyckats få till ett hjälpmedel som fungerar för brukaren. Utan överord kan man tala om triumf.

Ett litet barn upplever rörelsefriheten för första gången - tio år efter sina jämnåriga. Att nära få uppleva en sådan stund är magiskt. När alla har gått hem för kvällen sitter hjälpmedelskonsulenten och jag kvar. Vi är tysta och begrundande, och vi har tårar i ögonen. Konsulenten har närmare fyrtio års erfarenhet av barn och hjälpmedel. Jag blir lika berörd varje gång det fungerar för ett barn med så svåra hinder, säger hon. Kan liksom inte hjälpa det. Jag nickar, orden vill inte komma. Tänk att som pappersvändande chef få uppleva livet och arbetslivet så påtagligt. Stunder som denna är en vaccination för livets värde. Tack till omständigheterna som gav mig ögonblicket. Mina tankar går ofta till föräldrarna och den lille tappre sonen.