God Jul och tack för i år

Ber att få tillönska alla läsare en skön och vilsam julhelg.

Och tack för ert stora intresse. Utan er fanns inte omsorgsbloggen. Vi ses med friska tag på det nya året.

Du får mer än gärna sprida min adress till andra intresserade. Det är kul med fler läsare!

Omsorgen: I det tysta är omsorgen satt under press

Utan tvekan sker det stora förändringar i samhällets när det gäller omsorgsfrågorna, både i fråga om inställning, som utförande. När det gäller de ändringar som sker via rikspolitiken, måste man säga att de försiggår i all fall öppet och därmed kan de bli föremål för diskussion och granskning.

Värre är det med allt som sker på lokal nivå. Här sker successiva förändringar, som knappt uppmärksammas av någon. Förändringarna adiminsteras av tjänstemännen utan att politiken behöver skylta utåt. Några exempel - Kommunerna skär i det tysta ner på fritidspersonalen inom omsorgerna och särskilt äldreomsorgen, man tar bort stödet till frivilligorganisationerna, handikappråden läggs ner, tillgänglighetsrådgivarna och handikappkonsulenterna återbesätts inte vid vakanser, utvecklingspersonalen inom omsorgerna avvecklas, rehabiliteringen i hemmen av äldre går på sparlåga, och allt fler kommuner går över till s.k kyld mat - även i de särskilda boendena. Detta är bara några exempel. Verkligheten rymmer mycket, mycket mera.

Det händer som sagt oerhört mycket på omsorgssidan, och allt sker utan någon som helst till debatt eller insyn - Möjligen matfrågan undantagen. Egentligen borde pensionärsorganisationer, och handikappförbunden med flera ställa sig upp och ryta till i en gemensam lokal manifestation. Inte mot politiken, för den hanteras i allmänna val, utan mot de faktiska försämringarna. Det handlar inte om partipolitik och hållning till samhällsfrågor. Det handlar nu om vanlig medmänsklighet som står över ideologier. Så illa håller det på att bli.

Vi är på väg mot en nivå där människor far illa och där den goda utvecklingen för ett tillgängligt samhälle stannat upp. Se bara på alla stolta proklamationer om att samhället skulle vara tillgängliggjort till år 2010. Av detta blev pannkaka, och vad värre är - ingen bryr sig om situationen. Hur har man på politisk nivå tänkt sig fortsättningen när inte ens de uppsatta tillgänglighetsmålen nåddes. Och vem skall tänka utveckling på lokal nivå när man tar bort många drivande tjänstemannakrafter.

Som ytterligare ett exempel kan nämnas de så kallade äldreombuden på länsstyrelserna som tillskapade för några år sedan i det goda syftet att stärka tillsynen av den kommunala äldreomsorgen. Vad gör dessa tjänstemän idag? Jo, de handlägger mest vanliga ärenden. För när äldreombuden kom som en skänk från ovan passade länsstyrelserna på att inte återbesätta de normala socialkonsulenttjänsterna. Tillsynen över kommunerna hinner man som vanligt inte med!

Jag vill inte vara konspiratorisk, men katten vet om inte samhället nöjer sig med omsorgsläget som det är här och nu, ja, kanske man tom skulle kunna tänka sig en snäpp lägre tillämpningsnivå och därmed i teorin lägre kostnader. Det kan ligga en medveten och allomfattande politisk hållning bakom dagens svåra läge. Det gör ont i många, inklusive mig, när samhället slutat se det faktiska omsorgsbehovet och låter den starke diktera villkoren. Det leder till ett för oss alla ovärdigt samhälle, både i samtid och i framtid.

Äldrevård: Vem vikarierar för vem inom äldreomsorgen

I ett tidigare inlägg framförde jag tanken att äldreomsorgen är lite av ett kvardröjande klassamhälle. Den gången hade jag samverkan i fokus. Idag tänkte jag beröra vikarieordningen inom äldreomsorgen.

När det gäller undersköterskor och vårdbiträden är vikariefrågan i stort sett inget problem. Är någon sjuk eller vid semestrar eller så, är det många personer som både kan och vill hoppa in och arbeta när det behövs. Det är bara mitt under sommarsemesterperioden som det kan köra ihop sig, men inte ens då har det varit reella problem under de senaste åren.

Inte heller vikariefrågan för legitimerad personal är något egentligt problem. En ordentlig semesterplanering, dvs nyttjande av tre semesterperioder, samt förflyttning i tiden av vissa arbetsuppgifter och nyttjande av bemanningsföretag löser sommarproblemen. Under året i övrigt finns det inga problem.

Nej, den svåra knuten är enhetscheferna. Här råder en kultur som är tidsfrånvänd. På normala arbetsplatser låter man mestadels någon underställd medarbetare få hoppa upp och vikariera när chefen är borta rimligt lång tid. Ett sådant system har många fördelar varav de viktigaste är att man behåller kunskapskontinuiteten i verksamheten. Den som får förtroendet att vikariera kan verksamheten och har därmed lättare att fatta de nödvändiga besluten. Därtill kommer en icke oväsentlig faktor nämligen att medarbetarna får en insikt chefens vardag och verksamhet. Det bidrar till en ökad förståelse mellan chefens värld och medarbetarnas värld.

Men så gör man inte inom äldreomsorgen. Här slår alla parter vakt om positioner; Inget gränsöverskridande här inte. När chefen skall vara borta kopplar man ihop enheten med någon annan enhet eller så tar man in en vikarie. Och till skillnad mot vårdpersonalen står det inte lämpliga och kunniga personer i kö precis. Oftast tar man praktiskt taget in någon från gatan, om än med lämplig utbildning, men med total avsaknad av kunskap och erfarenhet. Och när man kopplar ihop två avdelningar brukar den främsta effekten bli att man stressar liver ur en enhetschef som skall bära dubbla bördor.

Jag vet inte varför det är som det är inomäldreomsorgen, men jag skulle kunna tro att det är en kvarleva från ett svunnet klassamhälle. Man skall bli vid sin läst. Det finns många duktiga sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster oh undersköterskor med flera som skulle kunna hoppa in och vikariera. Till gagn för verksamheten och till gagn för den anställde som får möjlighet att göra nya erfarenheter. Och bland dessa personer har man sedan en fantastisk rekryteringsbas till olika chefsprogram. Äldreomsorgen måste ta steget in i en modernare värld och tid. Om verksamheten vill utvecklas och överleva.

Funktionsnedsättning: Tänk på den nära utemiljön för äldre och för personer med funktionsnedsättningar

Tänk på den nära utemiljön för äldre och personer med funktions-nedsättningar, och tänk snabbt. Som (nästan) alla känner till pågår det ett fortlöpande arbete för att tillgängliggöra samhället för personer med funktionsnedsättning. Om intensiteten kan man ha olika uppfattning och jag själv har i dessa spalter framfört kritiska synpunkter. Men hur man än vrider och vänder på saken så pågår det ett tillgänglighetsarbete som är både nyttigt och nödvändigt.

Men så här långt har intresset främst varit koncentrerat på centrumkärnor, kollektivtrafiken och kommersiella lokaler. I viss mån har enskilda bostadshus också kommit i fråga för åtgärder - Om inte annat så genom så kallad bostadsanpassning.

Men många kommuner har inte tagit steget fullt ut och börja se på bostadsområdenas närmiljö. Om man har en funktionsnedsättning kan det många gånger vara svårt för att inte säga omöjligt att ta sig till tvättstugan, affären, busshållplatsen, vårdcentralen med flera näraliggande besökspunkter. Huset där jag bor kan vara tillgängliggjort, besökspunkten likaså – men sträckan däremellan kan vara svårforcerad och hindren kan vara många.

Exempel på hinder är dålig hårdgörning av gångvägar, svåra trappor med och utan räcken, avsaknad av ramper, stora buskage, allehanda snubbelkanter, dålig kontrastmarkering av stolpar, avsaknad av bänkar, olämpligt placerade cykelställ med mera. Ja, listan kan göras lång.

Att arbeta med tillgänglighet i de stora bostadsområdena är en svår sak och tar lång tid. Men arbetet måste skyndsamt påbörjas. Vill man nå snabba resultat för en billig peng, kan kommunen ta till greppet att låta de äldre och personer med funktionsnedsättning själva till kommunen anmäla vad man vill ha åtgärdat i sin närmiljö. Sedan kan kommunen göra en enkel besiktning, föreslå åtgärder och lägga in det i planeringen. Då kan nödvändiga bristerna bli åtgärdade på ett år, vilket är supersnabbt i den kommunala världen. Låter man planeringen ha sin sedvanliga gång tar det minst två decennier innan kommunen betat av alla områden.

Någon kommun har redan valt att fråga vissa nyckelgrupper om råd om vad som behöver göras. Man kan även ta handikapporganisationer, pensionärsorganisationer m.fl. till hjälp i detta arbete. Det är inget stort arbete och det kan startas utan någon lång planeringsprocess. Dock måste en sak göras i tid. Kommunen och bostadsbolagen måste avsätta pengar så att det som anmäls kan bli åtgärdat. Om det inte avsätts särskilda medel stannar inventeringar vid förhoppningar i en blå pärm.

Hjälpmedel: Möte med en brukare

Han hade varit sin arbetsgivares främsta serviceingenjör och flugit världen runt och sett till, servat och lagat företagets produkter. En sann ambassadör för det stora företaget och en mycket respekterad yrkesman.

Han bodde i Mellansverige i en trevlig röd stuga alldeles i utkanten av skogen. På det lilla gårdstunet framför huset stod några ”äldre” bilar, främst av märket Mercedes, som han pysslade med på den sparsamma fritid han hade. Gustav hade ett välordnat och fint liv.

Så hände det sig att Gustav mick MS och plötsligt började det bli motigt i livet. Ganska snart fick han sluta sitt arbete och han blev sjukpensionär. Fortfarande kunde han pyssla om sina bilar och sina kattor. Men sjukdomen var aggressiv och han blev allt sämre. Och det blev också hans humör. Han var inte snäll mot hemtjänstpersonalen, som kom till honom dagligen. Inte skötte han sin hygien heller. Det stank i stugan. Personalen fejade så gott de kunde, men det var en ojämn kamp. Någon gång lyckades man med lock och pock få Gustav att acceptera en korttidsplats på det särskilda boendet och även få han stillstånd att städa stugan.

Men Gustav längtade hem så stunderna på korttidsboendet blev just korta. Och det blev också stunderna av renhet i stugan. Det tog inte många dagar förrän Gustav hade grisat ner igen. Till slut blev Gustav så sjuk att han mest låg till sängs. Än en gång lyckades hemtjänstpersonalen motivera Gustav till ett korttidsboende (äldreboende) och nu trodde alla att han skulle stanna kvar. Men på något outgrundligt sätt som aldrig blev klarlagt lyckades Gustav ta sig hem med hjälp av en taxi. Den nystädade, ja sanerade stugan luktade gott, men inte alltför länge. Snart var det en svinstia igen. Nu vägrade hemtjänstpersonalen att gå dit. Det var för tungt och slitigt. Det bestämdes att Gustav skulle flytta till köket som var stugans största rum. Han skulle bo mitt på golvet så man kunde vara flera runt sängen och skötta honom. Detta hände en sen fredag eftermiddag. En bättre säng behövdes och denna beställdes omedelbart från kommunens hjälpmedelscentral.

Denna sena eftermiddag fanns på hjälpmedelscentralen bara en servicetekniker och chefen på plats. De bestämde sig för att åka ut med sängen. Aldrig skall jag glömma den misär som mötte oss. Det stank något obeskrivligt och luften var som tjocka och tog liksom emot när man rörde sig i huset. Vi bar in sängen, ställde den på sin plats, gjorde nödvändiga inställningar och sen åkte vi. Åkte och åkte, ja vi flydde. Men lukten hade satt sig i våra kläder, i våra näsor, ja i våra hjärnor. Hela helgen gick vi med sk-tlukt i näsan. Det gick inte att bli av med den.

När vi satt i bilen hem på fredagskvällen gick våra tankar till hemtjänstpersonalen som skulle verka i denna miljö. Våra tankar gick också till Gustav, en fin medmänniska som hade det svårt, och som vid besöket ropat på oss efter en cigarrett. Men vi vågade inte ge honom någon av rädsla för att han skulle bränna ner kåken. Men i vårt inre såg vi också en annan Gustav när han var i sin kraft dagar. En glad och vänlig person som kunde fixa det mesta.

På tunet stod Gustavs bilar täckta av gamla grenar, någon form av mossa och gröna alger. Ingen hade rört bilarna på flera år. Fjorton dagar senare var Gustav död. Och två månader senare var stugan, som övningsobjekt, uppeldad av kommunens räddningstjänst. Denna händelse ligger många år tillbaka, men återkommer ibland till mig. Vad kan man göra när någon "väljer" att leva i misär. Gjorde omsorgen rätt, kunde vi/man ha handlat annorlunda? Kunde vi ha handlat bättre? Jag har stött på motsvarande problem senare i livet och det är lika svårt varje gång att finna bra lösningar.

Funktionsnedsättning: Rätten till personlig assistans är bra men kan bli bättre

Person som har omfattande funktionsnedsättningar och behöver hjälp för att klara vardagen har rätt till personlig assistans. Vid funktionsnedsättningar uppkomna före 65 års ålder skall man, enligt socialtjänstlagen med flera lagar, tillförsäkras ”goda” levnadsvillkor. Behöver man hjälp max 20 timmar per vecka är det kommunen som beslutar om ersättning. Har man ett grundläggande hjälpbehov av mer än 20 timmar i veckan är det försäkringskassan som beslutar om assistansersättning. Är man beviljad assistans får man behålla hjälpen även efter det att man har fyllt 65 år, under förutsättning att man inte bor på vårdinstitution eller liknande. Man har också rätt att under valfrihet anställa nästan vem som helst som personlig assistent utan brukaravgifter.

Så långt är det bra eller i vart fall hyfsat bra. Men vad händer om funktionsnedsättningarna kommer efter sextiofemårsdagen? Ja, fortfarande gäller socialtjänstlagen men nu tillämpas andra paragrafer. Nu ses funktionsnedsättning som en del i åldrandet och man har bara rätt till ”skälig” levnadsnivå. Och enligt praxis innebär detta ingen rätt till personlig assistans. Nu får man istället hjälp får via hemtjänsten. Som äldre skall man också betala en avgift för sin omsorg och man är dessutom oftast hänvisad till en enda kommunal utförare.

Vi har sålunda två helt olika system för brukaromsorg beroende på om funktionshindret uppstått före eller efter vårdtagarnas 65-årsdag. Visst måste det finnas gränser och regler, men när det gäller funktionsnedsättningar blir det så ofta fel. Även efter 65-årsdagen vill man kunna leva ett självständigt liv och kunna delta i hushållsarbete, matlagning, handling, utöva fritidsaktiviteter och i övrigt delta i samhällslivet. Sannolikt det behövs en översyn av lagstiftningen. Men intill dess är, en enkel om än inte helt kostnadsfri, åtgärd att mildra praxis för personer över 65 år. Det man kan göra direkt är att öka tillämpning av den redan existerande möjligheten till så kallad ledsagning. Bara en sån liten åtgärd skulle betyda så mycket för så många!

Äldrevård: Mötet med mannen från Östeuropa

För några år sedan då jag var verksam inom äldreomsorgen gjorde jag en ”titta till” resa till ett av mina äldreboenden. Jag tänkte prata lite med enhetscheferna och gå runt och säga några ord till personalen. Ett alldeles vanlig besök.

Detta äldreboende var ett gammalt landstingssjukhem som konverterats till särskilt boende. En lite småtråkig miljö med långa korridorer. När jag gick i korridoren tittade jag in i ett av rummen. Där satt en man i 75 årsåldern på en pinnstol och lutande ansiktet mot händerna. Han stirrade ut genom fönstret. Rummet, ett gammalt fyrabäddsrum, var mycket sparsamt möblerat, för att inte säga torftigt.

Jag gick in och presenterade mig och fråga om jag fick slå mig ner ett tag, och han svarade med lätt brytning att det fick jag gärna. Vi talade om vädret, frukosten, vad det väntades till lunch, och om en tavla som hängde på väggen. Först var han lite avvaktade, men efterhand blev samtalet lite otvungnare. Och han berättade i korta drag sitt livs historia. Det var mycket en mycket fascinerande berättelse. Han berättade också varför han var på just detta äldreboende, som låg några mil utanför tätorten och i en trakt som var honom främmande. Trivdes gjorde han inte. På den punkten var han tydlig. Men egentligen visste han inte hur skall kunna få till stånd ett bättre liv, nu när han var gammal och krafterna hade avtagit. Han var ensam utan vänner och släkt i Sverige.

Det är alltid lika roligt när någon öppnar ett fönster till sitt liv. Det är livsbejakande. Men samtidigt som i detta fall, mycket ledsamt. Här satt en ensam man, utan vänner, utan möbler, utan telefon; i en omgivning där alla var mycket sjuka och nästan alla var sängliggande. Personalen var hans kontakt. Och så teven som förstås. Men teven var han behärskat glad för då han fick anstränga sig så mycket för att ordenligt förstå vad som sades. Han hörde lite dåligt.

Jag frågade om det var något vi kunde göra för honom. Han satt länge och funderade och sen sa han - Jag skulle så gärna vilja tala mitt hemlands språk. Kan ni ordna så att jag får prata med någon? Ja, vi får försöka sa jag. Hittar ni ingen som talar mitt modersmål går det nästan lika bra med ungerska och ryska, sa han. Ja, det skall nog lösa sig, sa jag.

Något mer du vill eller önskar. Ja, jag vill gärna tala med en man. En man sa jag. Varför då? Här på hemmet finns bara kvinnor, sa mannen, och jag är så trött på alla kvinnorna. De är söta och goa, men de kväver mig på något sätt. Jag kan inte säga mer än så. Jag vill tala med en man som en man. Och jag vill tala i timmar. Vi får försöka sa jag. Jag kom att sitta hos mannen i nära tre timmar och det är faktiskt ett av mitt livs bästa stunder.

Enhetscheferna tog så småningom tag i mannens önskningar och han fick någon gång i månaden tala modersmålet med en man i sin egen ålder. Vi som jobbade i organisationen lärde oss mycket av denna händelse.

Funktionsnedsättning: Att tillgängliggöra samhället för alla

Ett för alla medborgare tillgängligt samhälle, kommer vi inte att uppnå till år 2010. Trots riksdagens och regeringens ambitioner blev det som vanligt mer prat än handling ute i kommunerna. Mycken utbildning, många resor och otaliga konferenser för tjänstemännen med flera, men i praktiken väldigt lite handling.

Måhända jag är överkritisk nu, men visst hände det mer på handikappsidan tidigare? Vissa lagar är skapade för flera decennier sedan. Plan- och bygglagen, har sedan mitten på sextiotalet innehållit regler för byggande ur tillgänglighetssynpunkt: Och likaså innehöll SBN 67 tillämpningsregler. (SBN 67 var planverkets regelverk för byggande). Och missminner jag mig inte har vi haft en lagen om handikappanpassad kollektivtrafik sedan 1979.

Trots alla stolta proklamationer från makten om allas rätt att kunna delta i samhällslivet finns det ett tyst motstånd. Och det verkar finnas på alla nivåer. Ta det här med tågentreprenören Veolia som av regeringen fått rätten att köra vissa sträckor såsom Malmö – Stockholm, men utan skyldigheten att ha vagnar passande för personer med funktionsnedsättning. Hur är det möjligt när vi har en lag på området sedan trettio år tillbaka? Självklart skall staten i upphandlingsunderlaget ställa ”handikappanpassning” som ett krav. Ett sådant anspråk minst sagt självklart.

Jag tror att handikapporganisationerna måste lägga på en rem och bli mera proaktiva. Det går inte att sitta still i båten och vänta på att få avge remissvar över något förslag. Man måste bli tydliga och berätta vad man vill uppnå och när. Man måste betänka att handikapprörelsen inte är en liten grupp. Rätt formerad och med tydliga krav kan mycket åstadkommas.

Om vi håller kvar vid kollektivtrafiken en stund räcker det inte med att ställa krav på att den skall vara tillgänglig eller handikappanpassad. Handikapporganisationerna måste också berätta hur man vill ha det. Ta bussarna som exempel. I dag är det praktiskt taget omöjligt för vissa ”handikappgrupper” att resa med s.k. fjärrbussar. Lika illa är det med regionbussarna. Det är endast i lokaltrafiken som det blivit bättre men inte bra. Jag skall ge ett lite exempel – en vän till mig med reumatiska besvär, tycker att ledstängerna i bussarna är alldeles för hala att hålla i. Hon tycker det skulle ha en strävare yta. Men för den skull behöver de inte bli svåra att torka av och hålla hygieniska. En liten men ack så viktig synpunkt.

Om jag får drömma för en stund skulle jag vilja se ett verkligt tillgänglighetsengagemang från handikapprörelserna. Ansätt några teman och låt alla i rörelsen ges möjlighet att komma med förslag och synpunkter. Låt det ta några år – för det är det värt. Lämpliga sammanhållande aktörer skulle kunna vara Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) eller Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam). Att jag nämner dessa två aktörer beror främst på att det måste till en samordning av kraven från alla olika handikapporganisationer. Kraven kan ibland vara svårförenliga men sällan så kvistiga att de står helt mot varandra.

Äldrevård: Tandvård för våra äldre

Liksom hälso- och sjukvården i stort kan det vara svårt att redogöra för vem eller vilka av kommun och landsting som ansvarar för tandvården för äldre. Tandvården är en verklig röra! I detta inlägg skall jag absolut inte försöka redogöra för de administrativa problemen utan bara kort belysa verkligheten.

Som boende på ett äldreboende eller boende i det egna hemmet med behov av omvårdnad större delen av dygnet har man rätt, att via landstinget, få en årlig bedömning av munhälsan och annan nödvändig behandling och tandvård. Men när det gäller den dagliga mun- och tandvården är det ett kommunalt ansvar. Den kommunala omsorgen och sjukvården skall vara den äldre behjälplig med den dagliga tandvården och munhygienen.

Men, aj vad det brister i båda delarna. Jag undrar om det finns någon grupp i samhället som har en så dålig möjlighet till tandvård som våra äldre. Och värst har inte de ovan nämnda grupperna utan alla de äldre som bor hemma men inte faller in under begreppet varaktigt och omfattande behov av vård- och omsorgsinsatser. Och detta handlar om majoriteten av våra äldre som borde få hjälp och stöd via den kommunala äldreomsorgen. Dessa äldre befinner sig verkligen i en gråzon. Många har inte ork, pengar eller möjlighet att ta sig till en tandläkare. Och därför blir de flesta gamla utan regelbunden tandvård. Sån är verkligheten!

Ja, men man får väl hjälp varje dag undrar kanske någon. Jo, det skulle man önska, men sanningen är en annan. Man får ingen hjälp alls. Utebliven hjälp kallas habilitering och innebär att den gamle skall lära sig att sköta tänderna själv. Och kallar man det inte habilitering så kallas den uteblivna hjälpen omsorg eller att personalen tar hänsyn till den personliga integriteten. De äldre får verkligen inte den mun- och tandvård de behöver och har rätt till.

Men på boendena får man väl hjälp? Nja, problemen är de samma som i hemmen i vad gäller den dagliga hjälpen. Och när det gäller den årliga bedömningen så är det inte alltid heller så mycket att hurra för. Det kan gå både två och tre år mellan bedömningarna och det är mycket lite tandproblem som åtgärdas. Det bedöms liksom inte vara nödvändigt. Det handlar ju om gamla människor med ett begränsat antal år kvar i livet. Så lågt resonerar man inom en del Omsorger.

Äldrevård: Något om stölder hos brukarna inom äldreomsorgen

Låt oss med en gång slå fast att alla stölder hos brukarna skall polisanmälas. En självklar inställning kan tyckas, men sådan är inte verkligheten. Det flesta stölder blir aldrig anmälda för omsorgsorganisationerna ser eller vill inte se problemet. Man hittar tusen bortförklaringar för att slippa göra en anmälan. I vissa fall kan man säga att ledningen legitimerar stöldrena!

De flesta vanliga människor tänker att stölder från personer som befinner sig i utsatta lägen, såsom brukarna inom äldreomsorgen eller inom handikappomsorgen, nog är ett mindre problem. Men ack nej, stölder är mycket vanligt förekommande och det är många gånger systematiska och mycket väl genomtänkta och planerade. Och på sitt sätt ganska riskfria.

Under mina år inom äldreomsorgen iakttog jag bland annat följande. Stölderna sker ofta på somrarna. För då är den ordinarie bemanningen naturligt ur sin vanliga rytm, och det finns ganska många sommarvikarier. Nu är det långt ifrån vanligt att vikarierna begår stölder, men skuggan faller fortast på dem. Men i de fall som stölderna klaras upp är det mestadels någon bland den ”vanliga” personalen som är den skyldige. Polisen brukar göra ett bra utredningsjobb – man har sällan någon på förhand misstänk – alla personal är lika öppna kort – undersköterskor, sjuksköterskor, biståndshandläggare, omsorgschefer mm och mfl.

En ganska vanligt sätt att stjäla från en brukare är att byta ut större sedlar mot mindre valörer. När brukaren nämner något om försvunna sedlar, blir vederbörande oftast misstrodd. Minns du verkligen rätt? Hade du inte bara två tjugor i plånboken. Kan inte ha glömt något utgift? Men brukaren som tar upp en misstanke har alltför ofta rätt.

Ett annat knep är tillgripa smycken som inte används så ofta. Då är det svårt att mera exakt fastställa datum för tillgreppet. Smyckena pantas därefter i en på avstånd belägen ort och gärna i någon annans namn, tex. flicknamnet om man är tjej. Ett annat knep är att ta kopior på nycklar och sälja till särskilda hälare. Man kanske inte främst är ute efter att komma i lägenheten utan i ett närbelägget garage. Ett tredje sätt är att avslöja var nycklar till olika faciliteter göms i tex. hemtjänstlokalen eller på det särskilda boendet. Jag vet att nycklar inte skall förvaras på så kallade gömställen, men det sker dessvärre alltför ofta.

Bästa sättet är att förebygga stölder är en ordentlig besöksdokumentation, samt att ha ordentliga rutiner för nyckelhanteringar mm. Högsta ledningen bör också kontakta polisen för att i förebyggande syfte informera personalen. Vid stöld skall anmälan göras direkt. Polisen ser vanligen omedelbart om det finns någon systematik i stölderna och vad som kan göras för att underlätta framtida bevisning. Det skall även finnas ett tydligt och av alla känt dokument omkring gåvor från brukarna till personalen mm. Det vill säga att inga gåvor får mottas av personalen. Det skall också vara klart med facket att stölder och gåvor leder till avsked. Sist men inte minst kan man be anhöriga vara vaksamma och hjälpa till att se över brukarens tillhörigheter med jämna mellanrum.

Ännu har ingen kommun, vad jag vet, infört det men stickprovsvis visitering av hemtjänstpersonal mfl, men detta är något som förmodligen kan väntas komma i framtiden. Detta oavsett vad man som medborgare tycker i sak. Denna typ av lösningar uppstår när ledningen inte får bukt med problemen på annat sätt.

Äldrevård: Stöd i vardagen för brukarna och personalen

En äldre person, som känner att krafterna börjar avta, kan ansöka hos kommunen om att få hjälp av hemtjänsten. Vederbörande blir då utredd och utfrågad på längden och tvären och får berätta sitt livs historia. Många äldre upplever detta ögonblick som förödmjukande och till och med kränkande. Jag önskar att dokumentationen runt en ansökan kunde läsas av allmänheten. Att handlingarna skulle kunna vara en s.k. offentlig handling. Jag vet att det inte går, men om man leker med tanken och lät det vara möjligt, skulle alla kunna få en inblick i vad det frågas om och vad som nedtecknas. Biståndshandlingar är alltför ofta en föga munter läsning. Tomma dokument med en massa floskler, lösa antaganden och bisarra påstående. Gemene man tror, på orätta grunder, allt för gott om dessa s.k. biståndsbeslut.

Varför görs utredningarna? Jo, de skall vara underlag för att bedöma insatsbehoven, men även tjäna som beställning till utförareorganisationen. Som jag i tidigare inlägg sagt klarar sig utförareorganisationen utmärkt utan dessa akter. Både chef och personal i utförareleden är tillräckligt kompetenta att både bedöma, besluta och handla omkring en brukare.

För i praktiken är det sällan besluten följs till punkt och prickar. De ligger oftast fel redan i beslutsögonblicket och sedan växer avvikelsen efterhand. Därtill att kommer de dagliga avvikelserna/variationer i insatsbehoven kan vara stora. Det räcker att vårdtagare mår lite illa, snubblar och faller eller känner sig gravt ledsen. Det finns många anledningar till att behoven kan gå upp eller. Därtill kommer att även personalantalet kan fluktuera. Någon kan bli plötsligt sjuk eller ha vård av sjukt barn. På ett eller annat sätt klarar personalen upp vardagen trots alla svårigheter. Undersköterskorna och vårdbiträden är fenomenala på att reda upp dagen.

Och här vi det paradoxala i situationen. Man har en utförandehandling från biståndsenheten som är av föga värde - Inte ens en normal dag kan den följas. Och när det kör ihop sig, ja då står man utan all vägledning. En sak vet man säkert - skulle något gå snett en överstressig dag, trots alla goda ansträngningar – ja, då kan chefen mfl vara säker på att bli kritiserade.

För min del skulle jag gärna se att man tog tid från personalen på biståndsenheten och lät göra upp en riktig prioriteringslista, som kan tillämpas i den dagliga gärningen. Hur skall personalen göra vid resursbrist eller vid en plötslig behovsökning eller behovsändring! Detta är ett stöd som behövs i vårdens och i personalens vardag. Och samtidigt blir det en trygghet för brukaren att veta man får god vård även när det kör ihop sig för personalen.

Funktionsnedsättning: Ansträngningarna för att nå det tillgängliga samhället måste öka

Samhällslivet, oavsett om det handlar om statligt, kommunal eller privat verksamhet, måste i allt väsentligt vara tillgänglig för människor med funktionsnedsättning. Det är en uppfattning som borde vara övergripande och gillas av alla. Men är det så idag? Nja, det kan väl ifrågasättas!

Dagligen läser vi att personer med funktionsnedsättning inte kan nyttja de allmänna kommunikationerna. Det är till och med i överensstämmelse med att lagen att privata entreprenörer kan diskriminera vissa av sina resenärer. Ett annat upprörande exempel är att friskolorna kan sätta generella rättigheter ur spel genom att hävda att det blir för dyrt med att ha barn och ungdomar med funktionsnedsättning i sin verksamhet. Och även detta är i enlighet med gällande författningar. Eller att personer med funktionsnedsättning inte kan ta del av de kommunala vårdbidragen. Det finns många kvardröjande orättvisor.

Dagens diskrimineringslagstiftning räcker inte till. Den förbjuder inte diskriminering inom samhällets alla områden och är inte tillräckligt aktiv och generell. Lagstiftarna har under åren gått försiktigt fram med särskilda lagstiftningar inom vissa områden såsom arbetslivet, medan de flesta samhällsområdena ligger orörda. Som en konsekvens av punktinsatserna blir lagstiftningen passiv inom huvuddelen av samhällsområdena och medger, tråkigt nog, en daglig indirekt diskriminering. Författningarna framstår som neutrala men i praktiken missgynnar de personer med t ex funktionsnedsättning.

Målet i en nära framtid måste vara att få till ett generellt förbud mot direkt och indirekt diskriminering - en enskild person får aldrig inte missgynnas eller behandlas sämre än någon annan skulle ha behandlats i en jämförbar situation.
I den s k Handikappspropositionen (Prop.1999/2000:79) sägs att "enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör vara åtgärdade före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträder och på befintliga allmänna platser".

Detta var ett gott initiativ, men otillräckligt i sin begränsade ansats och otillräckligt i sitt svaga genomförande. Samhället är fortfarande och kommer även efter den siste december år 2010 att i mångt och mycket att vara otillgängligt för personer med funktionsnedsättningar.

Om jag förstått saken rätt har regeringen nästan aviserat en fortsättning på projektet ”Enkelt avhjälpta hinder”. Statskontoret håller på med en utvärdering pågående arbete som skall vara klar i november 2009 och överlämnas till regeringen. Därefter återkommer väl regeringen med något förslag till riksdagen. Hoppas det blir något kraftfullt.

Äldrevård: Har vi biståndsbedömning när en sjuåring börjar skolan?

Har vi biståndsbedömning när en sjuåring skall börja skolan? Nej, det har vi inte, är det närmast självklara svaret. Skola är utformad så att i stort sett alla elever kan börja och varje elev får den hjälp och det stöd man kan behöva. Omhändertagandet är inbyggt i systemet och personalen – lärarna med flera är utbildade och tränade för att göra jobbet.

Det är säkert ingen slump att samhället valt detta system för skolgången. Man skulle kunna tänka sig andra lösningar såsom att man hade en sakkunnig bedömning av varje elev och att ett utlåtande följde med eleven in i skolan och blev uppdraget till läraren. Men så har vi det inte och skälet är förmodligen att det strider mot den allmänna skoltanken.

Men inom äldreomsorgen har vi ett sådant system. Här har samhället hittat på en konstruktion som innebär att enrådighetsbeslut om behoven blir vägledande för hjälpen och stödet. Med enrådighet menar jag att en extern handläggare ensam fattar insatsbeslutet. Den som utför insatsen och ser behoven i den dagliga verksamheten, står utanför beslutsfunktionen. Detta antingen det gäller vård eller omsorg. Det är märkligt att samhället har det så här att besluten och handlandet inte ligger nära brukaren. Distansbeslut är inte till gagn för brukaren och det är inte heller till hjälp för utförandeorganisationen. Båda känner frustration och oförmåga att påverka. Systemet leder till en dubbel obalans dels genom möjlighet till ansvarsflykt, dels en faktisk misshållning av samhällets resurser.

Om det tvivlas på min uppfattning vill jag hänvisa till de utvärderingar som gjorts rörande överensstämmelsen mellan de beslutade och de verkligt utförda insatserna. Det finns en stor skiljaktighet dem emellan. Och naturligtvis är det verkligheten som gäller.

Jag tror att äldreomsorgen står inför ett vägval – antingen måste det nuvarande biståndssysememet avvecklas eller måste det utvecklas. Om man avvecklar kan beslutsfunktionen läggas på utförandeorganisationen på ett sätt som faktiskt en gång gällde när vi hade hemtjänstassistenter. Vid en utveckling, kan man tänka sig en form av mer kollegial och nära beslutsfunktion där flera kompetenser ingår. Om detta har jag skrivit tidigare och till detta återkommer jag sannolikt i en framtid.

Äldrevård: Värdegrunden igen

När jag tänker på det nymodiga intresset för värdegrunder och företagens (felaktiga) strävan till likriktning kommer jag att tänka på några av mina "gamla" underställda chefer och deras sätt att vara mot kunderna. De var alla kunniga och erfarna, men hade var och en helt olika hållning i kontakten. Ett par exempel - Någon var saklig, någon skojfrisk och någon var mycket vänlig. Och alla hållningar fungerade i princip bra - Självklart med viss variation.

Men en sak är säker, cheferna skulle aldrig kunna byta hållning med varandra. Om den saklige skulle ta över den skojfriskes sätt skulle det bara bli plumpt! Om den saklige blev vänlig skulle det kännas påklistrat. Jag är övertygad om att hållningen till andra människor utgår från ens personlighet och därifrån måste man jobba med frågorna. Men det jag säger innebär inte att man skall låta bli att jobba med värderingar mm, bara att man inte skall likrikta utan tvärtom bygga på individen.

Det går inte att ha ett uppifrån pålagt anslag ifråga om bemötande eller värdegrund. Att tala om en för organisationen gemensam värdegrund, blir då detsamma som en strävan att "uppfostra medarbetarna". Och det är väl ändå tankar från en svunnen tid? Det fungerar inte att ha ett rätlinjigt och entydigt samband mellan styrdokument om värdegrund och den reella verksamhet. Samtal och utveckling i dessa ”normativa” frågor måste utgå från varje medarbetare. Det fordras i princip lika många anslag som det finns anställda.

Dessutom är det så att de som ovanifrån sätter innehåll i värdegrunden själva har största besvär med sin egen hållning. Det är deras oförmåga att sätta en bra kultur och rätt energiläge i organisationen, som skapar behovet av värdegrundsarbetet. Så innan man drar igång värdegrundsarbetet för de anställda bör man köra grundkurs A för cheferna. I chefskretsen finns det oftast ett stort förbättringsutrymme att arbeta med. När detta är gjort kan vi i det närmaste avveckla tanken på utbildning för personalen. De har nämligen mycket sällan problem med eget uppförande, när cheferna väl kan sitt jobb. Detta gäller särskilt inom äldreomsorgen.

Äldrevård: Hur skall man förhålla sig när brukaren avböjer en insats

Idag tar jag upp några tankar ur hemtjänstens vardag. Vid enstaka tillfällen händer det att brukarna för stunden avböjer en insats. Normalt är det inget problem för utförarsidan att förhålla sig till en sådan önskan. Det kan handla om att vädret är för dåligt för utevistelse, eller att barnen kommer till helgen och duschar mamma. Men ibland hänger avböjandet ihop med åldrandet och en smygande förändring i personligheten. Brukaren vill från tid till annan helt enkelt inte ha hjälp. Här talar jag inte om ändring av biståndsbesluten utan om tillfälliga avsteg i vardagen. Socialtjänstlagen är ganska tydlig - Den enskildes önskemål skall respekteras. Men vad ligger i ordet respekteras - är det rekommendabelt att äldrevården oreflekterat gör det enkelt för sig och låter den utförande personalen ställa in insatsen/servicen?

Till detta kan man förhålla sig olika. En del personal hugger direkt och tycker det är skönt att slippa insatsen. Allt under förevändning att brukarens vilja skall respekteras. Andra säger att man måste ha fingertoppskänsla och lirka med brukaren. Man tycker sig ha en omsorgsplikt eller om man vill motivationsplikt att inom rimliga gränser försöka förmå brukaren till aktivitet.

En erfaren äldrevårdschef sa en gång till mig att problemet med avböjande av insats egentligen inte existerar. Problemet är hur personalen kommunicerar med och ställer frågor till brukaren. Hon sa att man aldrig får fråga om brukaren vill gå ut. Frågan (och därmed valet) skall gälla vilka skor eller vilket ytterplagg som skall användas. Likaså skall man inte fråga brukaren om han eller hon vill äta nu, utan frågan skall vara om vederbörande vill ha juice eller vatten till maten. Det handlar inte om manipulation utan om att hjälpa brukaren från en låst tankevärld. Denna skribent är nog benägen att hålla med äldrevårdschefen.

Ibland händer det att brukaren helt enkelt avböjer alla sina insatser. Detta är egentligen den svåraste situationen. Under alla omständigheter finns det en informationsplikt att uppfylla. Oftast klarar biståndspersonalen att hantera denna kniviga verklighet. Man lyckas lirka med vårdtagaren. Men någon gång per år kan vi dock i tidningarna läsa att en vårdtagare legat sjuk en längre tid eller tom död utan att det upptäckts. Dessa fall brukar bli föremål för utredning och inte sällan ges kritik för att äldrevården inte uppfyllt sin informationsplikt eller att man inte varit tillräckligt aktiv i sin uppsökande verksamhet eller sin omsorgsskyldighet.

Jag tror att cheferna i äldreomsorgen i ökad utsträckning måste se hur vardagstillämpningen fungerar och ser ut. Det är lätt att i efterhand bli förundrad och kritiserad. Många chefer vet inte ett dyft om hur vardagen ser!

Äldrevård: Att bo på ett särskilt boende är ett begränsat liv

Om du bor hemma och har hemtjänst kan du få hjälp att handla mat mm. Det är en service som alla kommuner utför. Organisationen och nivån på servicen är mycket olika över landet. Vissa kommuner utför inköp knappt en gång fjortonde dar, och andra kommuner har regeln två gånger per vecka. I vissa kommuner kan du till och med någon enstaka gång få hjälp med att handla en flaska vin, eller en present till barnbarnet. Men det är absolut inget självklart att du kan få denna hjälp. Men dock, servicen förekommer i några kommuner.

Men om du bor på ett särskilt boende är det nästan hundraprocentigt säkert att du inte kan få hjälp att handla det där lilla extra. Du får inte hjälp att handla något överhuvudtaget. På boendet får man vård och omsorg, men inget därutöver. Hjälp med att köpa en flaska vin eller en present är så gott som uteslutet. Det ingår inte i kulturen eller praxisen. Att ha sitt hem på ett s.k. särskilt boende är att sakna inflytande och vara frånskild sitt tidigare liv.

Att flytta från egen bostad med hemtjänst till ett särskilt boende är en stor förändring. Mycket större än den skulle behöva vara. När ädelreformen en gång sjösattes var en av tankarna att en vårdtagare skulle kunna få en mjuk övergång mellan det gamla egna hemmet och det nya på ett särskilt boende. Det fanns en vision om att det skulle utvecklas personalgemenskap mellan boendeformerna och att personalen vid en brukarflytt skulle kunna följa med sin brukare in på det särskilda boendet och arbeta där.

Av dessa fina tankar blev intet. Hemtjänsten och de särskilda boendena har skilda ursprung och skilda kulturer som inte ens ädelreformen bet på. De mesta på ett boende av dagens datum är som det alltid varit. Eller till och med än mer cementerat och organisationsinriktat än när verksamheten en gång hette långvård och tillhörde landstinget. Ledsamt måste man säga.

Äldrevård: I vissa delar var det bättre förr

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt att jag en gång i tiden arbetade på ett av våra större mentalsjukhus -som man på den tiden sa. Om denna tid finns mycket att berätta – Det mesta är kanske lite dystert, sett med dagens ögon. Men det finns också ett och annat guldkorn som faktiskt var bättre förr. Men det måste sägas att till det dystra hörde den fullständiga bristen på respekt för individen. Patienten var landstingets, och innan landstingens övertagande statens, egendom. Överheten bestämde i alla delar och makten visste alltid bäst.

En positiv sak kommer upp i mitt minne. Det fanns åldringsavdelningar där patienterna varje morgon fick duscha. Alltså – även sängliggande patienter fick hjälp att duscha varje morgon. Bäste läsare! Jämför detta med dagens situation på de särskilda boendena där brukaren kanske bara få duscha en gång i månaden. Framåt har det inte gått i alla hänseenden.

Ett mentalsjukhus kunde ha många olika avdelningar. Det fanns avdelningar som närmast kan betraktas som dagens korttidsboende. Dock med den stora skillnaden att det inte handlade om avlastning för organisationen. Det handlande om avlastning för den enskilde. När ångesten eller alkoholmissbruket blev övermäktigt la man in sig för en tids uppbyggelse. Sedan kunde man gå ut i samhället igen och utföra sina sysslor, som inte sällan var lika med ett riktigt arbete.

Men det intressanta var att antingen det handlade om en åldringsavdelning eller en mera öppen avdelning så utgick rutinerna från den enskilde. Alla patienter skulle t.ex. få daglig frisk luft. Detta var påbjudet. Sängliggande hjälptes ut på balkongen eller på terrassen. De som kunde gå, fick ta sig en promenad. Oftast ledsagade av någon personal. En gång om året åkte de patienter som kunde ut till havet. Inte främst för att bada, utan för att få vara med om en upppiggande upplevelse. Men badning var förstås tillåten. Omkring detta fanns ingen byråkrati. Avdelningen lånade en mindre buss och personalen körde själva. Händer detta på dagens särskilda boenden? Alltför sällan i alla fall.

Äldrevården har blivit sin egen fånge

Allt som oftast läser vi om problem i äldrevården. Problem som för en utomstående kan förefalla vara uppseendeväckande. Och självklart ställer gemene man sig frågan – Varför görs det inget åt alla problem? Svaret är enkelt – Att göra något är på gränsen till det omöjliga. Äldrevården har blivit sin egen fånge och det finns många som vaktar sina intressen och inte tillåter förändringar.

I främsta leden har vi socialstyrelsen och länsstyrelserna som på ett närmast häpnadsväckande sätt lyckat byråkratisera äldrevården. Från att ha varit en verksamhet karaktäriserat av faktiskt handlande nära den enskilde, har äldrevården blivit alltmer administrerande – Det skall bland annat göras riskanalyser, skrivas planer och dokumenteras. Tid och arbetsinsatser tas ifrån de äldre och som en konsekvens skalas allt fler insatser bort. Nu är vi faktiskt nere på Maslows behovstrappas första steg – det vill säga vi arbetar enbart med att sörja för de kroppsliga behoven.

Jag förstår om du som läsare hajar till, men det finns ju också problem med utevistelsen, och den personliga hygienen. Visst, så är det, men vad skall man kalla det. Maslows källartrappa? Vi är snart under den nivå som Maslows betraktade som den lägsta. Nog borde väl de som har ansvaret förstå att göra något. Men här har vi jätteproblem nummer två - och det är förvaltningsledningarna inom äldreomsorgen. Många ledningar har abdikerat från sitt tjänstemannaansvar. Man bortser från såväl sitt eget som det allmänna äldreomsorgskunnandet och låter genomföra åtgärder som brister både till innehåll och kvalitet. Ledningarna spelar med i spelet och är klädsamt passiva för att inte ta några personliga risker. Uppgiften – att ge de äldre gott stöd i vardagen - tynger inte mången högre tjänstemannasjäl. Ledningen skiter i allt utom sitt eget skinn och plånbok.

Äldrevården har blivit en verksamhet som närmast likformigt utvecklas över landet utan någon tanke på brukarnas behov eller att den kunskap, som finns hos såväl personal som äldrevårdsforskare, skall tillämpas. Äldrevården saknar någon som i praktiken står på brukarnas sida. Äldrevården skulle behöva en Björn Gillberg.

Äldrevård: Undanröj delegationskrånglet i den kommunala sjukvården

Alla företag eller organisationer, som på något sätt bedriver en verksamhet, har en skyldighet att ständigt se över och effektivisera sin verksamhet. Detta är grunden för samhällets välstånd och utveckling. Ständigt måste det sökas lösningar som gör att verksamheter kan bedrivas smartare. Denna strävan efter utveckling gäller inom samhällets alla sektorer, men med åtminstone ett undantag – den kommunala äldrevården.

Jag är medveten om att alla händer behövs för att stödja våra äldre och jag vet också att man som personal inte kan springa fortare. Men att det är stressigt undantar inte arbetsgivaren från ansvar att söka nya lösningar. Tvärtom, det understryker bara hur viktigt det är att utvecklingen och vardagsrationaliseringen inte tillåts stanna upp. Då blir det till en öppen konflikt mellan behoven och vad som är möjligt. Och stressen kommer som ett brev på posten.

Inom äldreomsorgen finns det en hel del att göra för att kunna arbeta annorlunda och smartare. Problemet är att ingen tagit sig för och gjort en ordentlig analys över problem och tidstjuvar i verksamheten. Detta borde vara något fullständigt naturligt för varje kommun. Det talas mycket inom kommunerna och äldreomsorgen, men man kommer aldrig till skott med ett mera systematiskt arbetssätt.

Nu skall jag kort beröra ett synnerligen välkänt problem nämligen rätten och möjligheten för undersköterskorna att utföra sjukvårdsarbete. Stelbenta delegationsregler utgör hinder för att utveckla en bra arbetsorganisation med god delaktighet. Legitimerade yrkesutövare inom den kommunala äldreomsorgen är framför allt sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Dessa yrkesutövare kan delegera arbetsuppgifter till vårdbiträden och undersköterskor som då blir hälso- och sjukvårdspersonal. För just att utföra den uppgiften och under en begränsad tidsperiod. Och bara där på det särskilda boende eller hemtjänstgrupp där den legitimerade arbetar och verkar.

Var och en förstår att en sådan ordning är kontraproduktiv. En undersköterska måste således ha flera delegationer från olika legitimerade för att göra samma sak. Särskilt besvärligt blir det om han eller hon också arbetar på flera boenden. Och skall undersköterskan göra något mera måste det till nya delegationen. Och så skall alla delegationer förnyas innan de gått ut. Och så skall någon hålla ordning på allt detta. Om det inte finns en gällande skriftlig delegation, får inte undersköterskan gör uppgiften. Muntliga delegationer godtas inte. Och skulle undersköterskan bli sjuk och en vikarie kallas in så måste det snabbt som attan ordnas giltiga delegationer. För att inte tala om röran när alla sommarvikarierna kommer och sjuksköterskorna själva gärna också vill ha semester! Elände och kaos står på tröskeln.

Tänk för en stund att sådana regler skulle gälla inom den landstingskommunala sjukvården. Verksamheten skulle kollapsa. Men inom den kommunal sjukvården accepteras detta överbyråkratiska, kontraproduktiva och stressframjagande system. Bedrövligt är ordet!

Delegationsreglerna idag är fullständigt makalösa och utgör en bromsklots för en godare organisatorisk utveckling. Men jag tror det är värre än så. Delegationsreglerna utgör en fara för god vård och äldreomsorgens fortsatta existens. Går det att hitta en bättre lösning? Jag säger bara - garanterat - det är ett löfte!

Äldrevård: Hantering av avvikelser kan bli bättre

Inom den kommunala äldreomsorgen kan det finnas många olika system för att hentera kvalitetsavvikelser. Det kan finnas ett övergripande system där medborgarna ges möjlighet att framföra ris och ros. Det kan finnas mera verksamhetsanknutna system där brukarna eller anhöriga ges möjlighet att lämna synpunkter och det kan finnas helt interna system där bara personalen kan rapportera avvikelser.

Vissa författningar såsom SoL och HSL ställer krav på avvikelsehantering, men i mångt och mycket är det sen upp till varje kommun att utforma och tillämpa sina egna system. Det man kan säga är att systemen blir trovärdigare ju längre ifrån verksamheten de ligger. Avvikelser som lämnas i ett kommunövergripande system blir mestadels omhändertagna och behandlade. Det kan ta lång tid och återkopplingen till ”den klagande” är inte alltid god. Men det finns trots allt en systematisering och uppföljning.

När det gäller system som är verksamhetsanknutna och till för brukarna brukar dessa fungera i delen att en klagande har möjligheter att uttrycka en uppfattning. Däremot är det mycket sämre med uppföljningen. Oftast händer ingenting. Det som möjligtvis kan hända är att en chef eller kvalitetsansvarig skriver på handlingen att berörda informerats och att åtgärder vidtagits. I praktiken blir inlämnade avvikelserna mer eller mindre ett slag i luften.

Värst är det med de interna systemen, för de uppfattas ofta som en procedur där personalen angriper varandra. På många håll verkar man inte förstå det goda syftet bakom avvikelserapporteringen. Syftet med att rapportera avvikelser är att lära sig av tillbudet eller händelsen för att successivt förebygga och förhindra att samma typ av felaktigheter inträffar igen. Vad händer med avvikelserna? Det vanligaste är att avvikelser aldrig skrivs. Skulle så ändå ske är det frekvent att rapporten försvinner på vägen. Det finns så många som har intresse av att rapporten kommer på avvägar, dvs. sorteras ut och slängs eller sätts in i pärm för ”senare” åtgärd - att man kan förundras.

Nu skall inte alla kommuner dras över en kam. En hel del sköter sig exemplariskt, men det finns alltför många som bara ägnar sig åt läpparnas bekännelse. Tråkigt nog finns det säkert, ett icke försumbart, samband mellan kommuner där s.k. skandaler inträffar och en avog inställning till avvikelser.

Äldrevård: Genomförandeplanen har ringa värde

Idag behandlar jag ett föga publikknippande ämne nämligen s.k. genomförandeplaner. Enligt författningar på både omsorgs- och vårdsidan skall det finnas genomförandeplaner för brukarna inom äldreomsorgen. Egentligen skall det vara två olika planer, för det finns än så länge två skilda tillsynsmyndigheter, men praxis har ändå blivit en pärm med åtskilt innehåll. Pärmen kan ha minst fyra olika avsnitt nämligen service, rehab, omsorg och sjukvård. Syftet är att ha transparens i de olika åtgärderna runt brukaren. (Men kravet på ”genomskinlighet” och lättillgänglighet kommer lätt i konflikt till sekretessbestämmelserna, men det hoppar jag över idag)

Genomförandeplanen skall upprättas i samverkan med den enskilde brukaren och skall främst avspegla de insatser som skall göras i hemmet. Genomförandeplanen ersätter inte den löpande dokumentationsskyldigheten enligt SoL och HSL. Vård och omsorgspersonalen skall således också föra journal på sedvanligt sätt. Noteras bör att även i dessa fall förutsätts det ske dokumentation i två skilda system.

När man kommit så här långt i beskrivningen förstår man att detta inte är lätt, det är mycket som skall skrivas. Av hävd och tradition är sjukvården duktig på att föra journal så denna del har hög prioritet. Men resten har såväl låg prioritet som kvalitet. Dokumentationen enligt SoL är utan historiska rötter och likaså är genomförandeplanerna i sin helhet ett ganska nytt påfund.

Problemet ligger inte att skriva de olika handlingarna utan att skapa tiden för detsamma. Den uppskruvade dokumentationsplikten tar tid från det patientnära arbetet - Mycken tid. Men detta är inget perspektiv som överordnade myndigheter tar någon hänsyn till. Den enda personalgrupp som har tid och tar sig tid är kommunsköterskorna och möjligtvis paramedicinarna. Undersköterskor och vårdbiträden har inte tid. Den finns inte avsatt! Man tvingas stjäla tid från vårdtagaren och därmed också göra ett hafsigt journalföringsjobb.

Men vem upprättar den nämnda pärmen och vem håller den ajour. Ja, det är det här som är ett av problemen. Vem tar helhetsansvaret för genomförandeplanen och ser till att alla skriver sina delar? Svaret är ingen! Biståndspersonalen vill inte och har inte tiden att göra det, inte heller enhetschefen, eller den producerande personalen. I bästa fall har man delegerat till någon undersköterska att klippa och klistra ihop något från journaler och biståndsbeslut. I sämsta fall står det bara lite allmänna uppgifter om brukaren såsom kön, ålder och anhöriga.

Genomförandeplanen som ”alla” talar om och hänvisar till finns således oftast inte i verkligheten, den finns bara som tanke i olika författningstexter. Genomförandeplanens viktigaste funktion blir då att vara en förklarande faktor när fel och avvikelser begås. ”Utredarna” kan i sin analys hänvisa till brister i genomförandeplanen och kräva bättring. Berörda chefer kan lova bot och bättring. Och så är allt vid det vanliga. Naturligtvis är inte detta vad upphovsmännen ville med genomförandeplanen, men när tanken mötte verkligheten blev resultatet mest ord och mindre verkstad. Summa summarum - Genomförandeplaner existerar icke och journalföringen är mestadels av låg kvalitet. Men det var väl inget nytt, tänker du som läsare. Nej, det just det som är problemet. Alla vet men, ingen bryg sig.

Funktionsnedsättning: Att vara delaktig som person med funktionsnedsättning

Inom handikapprörelsen sägs ibland att personer med funktionsnedsättningar skall vara delaktiga efter sina förutsättningar eller att alla skall ges förutsättningar att kunna vara delaktiga i samhället utifrån sina villkor. Ställningstagandet kan uttryckas på dessa två sätt eller med hjälp av andra ord med samma innehåll.

Jag har ”grunnat” på dessa olika formuleringar. Jag tror mig förstå vad som avses, men känner ändå en disharmoni inför formuleringarna. Och det jag känner problem med är den restriktionssvans som orden ”efter sina förutsättningar” och ”utifrån sina villkor” utgör. Visst är det så att en funktionsnedsättning leder till begränsningar, men ger den i verkligheten alla de begränsningar som tillskrivs den? Är det inte så att det är det omgivande samhället som mestadels är begränsande?

Och om man då ”köper” denna ståndpunkt om att det är samhället som begränsar, är det då rätt att lägga restriktionen på den enskilde genom orden ”efter sina förutsättningar” och ”utifrån sina villkor”?Jag tycker det är en felsyn. Begränsningarna är ett kollektivt samhällsproblem, snarare än ett individuellt medicinskt eller socialt problem.

Jag tycker inte man skall kapitulera inför situationen i samhället. Begränsningarna är främst miljöbetingade och skall inte uppfattas vara en egenskap hos personer med funktionsnedsättning. Problemen blir påtagliga när man som funktionsnedsatt vistas i en miljö som inte är tillgängliggjord.

Äldrevård: Äldrevården och de så kallade teamen

Team är på modet. Inom sjukvården har teamarbete blivit ett koncept, som verkar fungera ganska hyfsat. Jag har hört många uppskattande ord om diabetesteam mfl. Jag har också sett många bra teamverksamheter under min tid i landstingen. Teamtanken associeras med patientfokus, samverkan, effektivitet, nytänkande och inte minst med reell kunskap. Team som inte fungerar brukar avveckla sig självt.

På senare år har det även blivit modernt med team inom äldreomsorgen. Det har skapats team som är inriktade på demens, palliativ vård med flera kanaliseringar. Det vill säga team som är inriktade på speciella uppgifter inom vården och omsorgen.

Och det märkliga är att team som obestridligen fungera inom landstinget har inte samma lycka inom den kommunala äldreomsorgen. Teamen blir snabbt introverta och tappar fokus på uppgiften. Varför? Ja, den frågan ställer jag mig med. Kan det vara så att teamen inom äldreomsorgen åldras fortare och istället blir grupper med egen subkultur. Kan det vara så att teamet i sig självt per definition statusmässigt står över den vardagliga verksamheten och därmed saknar den goda prestationen som drivkraft Och om så är fallet, vad beror detta på?

Jag tycker mig ha iakttagit att teamen inom äldreomsorgen snabbt minskar i effektivitet. Att det uppstår konflikter till de vanliga personalgrupperna, samt att teamen oftast ligger utanför de vanliga ledningsstrukturerna, om det ens finns någon egentlig ledning. När de ordinarie verksamheterna kallar på teamen och behöver deras hjälp, ja, då har teamen inte tid. Detta flyktbeteende är mera regel än undantag.

Det här med teamverksamhet är intressant, men ganska lite utforskat. Inom kommunerna vill den politiska ledningen och förvaltningsledning gärna tro på teamens goda verkan. Men verkligheten visar dessvärre på något annat. Så länge jag inte har kommit på vad det är som gör teamverksamheten närmast onyttig inom äldrevården är jag behärskat entusiastisk! Just nu lutar jag år att problemen är en följd av organisationsstrukturerna och tidvis dåliga chefer. Så länge det är så borde teamen förbjudas i äldreomsorgen. De gör mer skada än nytta!

Äldrevårdens innehåll måste styra personaldimensioneringen

Att personalen har det stressigt på de särskilda boendena och inom hemtjänsten råder det ingen tvekan om. Som jag ser det alltför stressigt för att vara bra i längden vare sig för brukare eller för personalen. Det är en säkerhetsfråga för brukarna, men också en arbetsmiljöfaktor för personalen. I de flesta fall beror stressen av för stor vångdtyngd. Men det finns också stress som är mera relaterad till organisatoriska faktorer och dåligt arbetsklimat. Idag begränsar jag mig dock till att säga några ord om vårdtyngden med sin tillhörande stress.

Om man inte sett äldrevården från insidan skulle man kunna tro att vårdtyngden är ungefär lika överallt, men så är det inte. Mängden arbetsuppgifter skiljer avsevärt från boende till boende och från hemtjänstgrupp till en annan. Allt beroende på brukarnas kondition. Dessutom varierar arbetsmängden över tiden. En hemtjänstgrupp eller ett boende som har väldigt mycket att göra just nu kan ett halvår senare märka en påtaglig minskning av stressen. Det är tungt att nämna, men om ett par tre riktigt vårdtunga brukare lämnar jordelivet eller tas omhand på ett sjukhus, så gör det stor skillnad. Sen är det också så att de geografiska områdena, med sin inneboende demografi, ger varierande belastningar. Dessa förändringar brukar kunna iakttas över några års sikt.

Så även om det överlag är stressigt för personalen inom äldreomsorgen, så är det inte lika vårdtungt överallt. Men personaldimensioneringen är ganska lika. Det brukar i huvudsak bara bero av antalet brukare eller av praxis, dvs man brukar vara så här mycket eller litet personal. Det är inte så ofta man låter andra faktorer vara med och styra. När jag talar om att vårdens och omsorgens innehåll måste styra personaldimensioneringen menas inte en gammeldags MTM tillämpning. MTM står för ”Metod - Tid – Mätning” och var ett verktyg för "Taylorismen" att i detalj styra arbetarna i en industriell produktion. Nej, jag menar instrument som grovt men rättvist ser till den totala vårdtyngden. Från denna utgångspunkt är det, som jag ofta framhåller, viktigt att vi dels får en ny form för biståndsbedömningarna, dels får bedömningar även på de särskilda boendena. Biståndsbedömningarna ger underlag för brukarnas behov och insatserna, men faktiskt också för hur stor personalbemanningen bör vara.

Ett sådant system fordrar förstås flexibilitet hos personalen, det vill säga att någon eller några får vara beredd att flytta vid vårdtyngdsförändringar, men det ger också rättvisa och en stabilitet i verksamheten genom att grupper och avdelningar slipper gå underbemannade.

Äldrevård: Rätten för äldre att få andas uteluft

Våra äldres rätt att komma utanför hemmets väggar har diskuterats flitigt på sistone. Ofta tar man det särskilda boendet som utgångspunkt för resonemangen. Och kritiken av boendena är mestadels ganska hård. Och, som jag ser det, absolut inte obefogad.

Då skall vi komma ihåg att idag är det möjligt att ta sig ut från alla särskilda boenden. Även om man är rullstolsburen eller går med rollater. Men så har det inte alltid varit. Det är inte så många år sedan vi hade gamla ålderdomshem kvar i omsorgsorganisationerna. Då fick man bära ner patienterna. Denna del av begränsningarna är nu tack och lov borta. Ingen är väl inspärrad idag, eller?

Det som idag sätter gräns för brukarnas möjlighet till utevistelsen är dels obefintliga biståndsbeslut, dels tidsbrist för omsorgspersonalen, och dels personalens inställning och praxis.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Även om man bor på ett särskilt boende måste det till ett ordinärt biståndsbeslut. Socialtjänstlagen kräver detta. För det är via beslutet som man diskuterar fram de individuella behoven. En del i beslutet kan vara att beskriva behovet av utevistelse för en brukare. Utan ett beslut finns det inga riktlinjer för den konkreta vården och omsorgen. Insatserna blir då en följd av vad personalen kan och vill.

Nästa hinder gäller personalens tid. Det är ingen tvekan om att vissa boenden är underbemannade. Men i många fall finns det tid på förmiddagen när morgonstöket är avklarat. Sen finns det också möjlighet att etablera kontakt med frivilligorganisationer och volontärer. Sist men inte minst kan man stimulera de anhöriga att vid besök ta en sväng med sina nära och kära. Många anhöriga tror det råder förbud att tex. ta ut sina gamla föräldrar.

Ett tredje hinder gäller personalens hållning. I många år fanns det från personalens sida en avig inställning till att samverka med frivilligarbetare. Som tur är så har läget på denna punkt förbättrats. Men fortfarande gäller att omsorgsarbete är finare än servicearbete. Och utevistelse ser de flesta som en serviceinsats. Men det är inte finare att lägga om ett bensår än att gå ut en runda med en rullstolsburen brukare.

Bäste läsare, tycker du läget är dystert så här långt, så blir det bara värre. Nu går vi över till att bo i egen lägenhet. Allt vad jag ovan sagt om hindren gäller även för brukare med hemtjänst. Därtill kommer att många äldre är fångar i sitt eget hem. Om huset saknar hiss, kan det vara minst sagt problematiskt att komma ut. Det finns brukare som inte varit utanför hemmets dörr på fem-tio år. Inte ens på balkongen, om en sådan finns. Det sitter en tröskel i vägen. Många äldr framlever sina dagar i isolering.

Någon tycker då kanske att det är brukarens ensak. Han eller hon kunde ha flyttat i tid. Det är lätt att säga och tycka. Men då skall vi komma ihåg att samhällets uppmaning och inriktning av äldrevården är just att man skall bo kvar i sitt hem. Det är således samhället som svikit de gamla genom att ge felaktiga råd. Därtill sviker man de gamla när det tillämpade omsorgsstödet ligger klart under behoven. Det är Samhället har kommit att göra många äldre till fångar i sitt hem!

Funktionsnedsättning: Ett litet barn upplever rörelsefriheten för första gången

Under hela hösten och vintern hade utprovningen pågått. Många har varit inblandade – föräldrar, läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, förskolepersonal, assistenter, förskrivare och konsulenter med flera. Samt inte minst några olika representanter för hjälpmedelsleverantörerna. Och det lilla barnet förstås.

Det handlar om en mycket ung människa som fötts med olika funktionsnedsättningar. Ett litet knyte till människa som trots sin låga ålder och fysiska förutsättningar är ett under av vilja och hopp. Nu är det april månad och det börjar bli dags att prova den nya elrullstolen i färdigt skick med alla sina anpassningar.

Det är en fin och ljus vårmorgon, alla inblandade parter är behärskat glada. Man hälsar och ler glatt åt den lilla brukaren och åt varandra. Men leendena är lite stela och oroliga. Mamman har tårar i ögonen. Den lilla fina barnet som saken gäller är sig lik, med samma vänliga och nyfikna ögon.

Jag sitter på min tjänsterum och brottas med den hopplösa budgeten. Då och då lyfter jag blicken och tittar ut genom fönstret på den snöfria planen snett framför mig. Likt en teaterscen ser jag den uppstartande hjälpmedelsutprovningen. Jag ser en tio – tolv personer med spända ansikten, fyllda av oro. Skall brukaren och hjälpmedlet passa ihop? Det sägs inte mycket. Hjälpmedelsrepresentanten skruvar på rullstolen. Så lyfter konsulenten över den lille brukaren till stolen. Förskrivaren talar lugnt och vänligt med honom. Hon instruerar om olika funktioner. Jag kan se att han svarar med sina ögon.

Så rör sig stolen. Den tar närmast ett skutt framåt. Men det lilla barnet har för första gången i sitt liv förflyttat sig själv. Så händer det igen stolen rör sig framåt och åt sidan. Jag ser barnets koncentrerade blick. Jag ser alla spända ansikten som sakta mjuknar upp. Man börjar le och nicka åt varandra. Utprovningen tar en dryg timma och när den är över kramas alla och pratar. Med gemensamma krafter har man lyckats få till ett hjälpmedel som fungerar för brukaren. Utan överord kan man tala om triumf.

Ett litet barn upplever rörelsefriheten för första gången - tio år efter sina jämnåriga. Att nära få uppleva en sådan stund är magiskt. När alla har gått hem för kvällen sitter hjälpmedelskonsulenten och jag kvar. Vi är tysta och begrundande, och vi har tårar i ögonen. Konsulenten har närmare fyrtio års erfarenhet av barn och hjälpmedel. Jag blir lika berörd varje gång det fungerar för ett barn med så svåra hinder, säger hon. Kan liksom inte hjälpa det. Jag nickar, orden vill inte komma. Tänk att som pappersvändande chef få uppleva livet och arbetslivet så påtagligt. Stunder som denna är en vaccination för livets värde. Tack till omständigheterna som gav mig ögonblicket. Mina tankar går ofta till föräldrarna och den lille tappre sonen.

Äldrevård: Rätten att bo kvar i sin gamla trånga lägenhet kan diskuteras

Den s.k. kvarboendeprincipen har gamla anor. Det var i det tidiga 1950-talet som tankarna föddes och under andra halvan av femtiotalet började många städer bygga upp vad som idag är Hemtjänsten. Kvarboendeprincipen innebär att vi som gamla skall kunna bo kvar i vår lägenhet och få den hjälp vi behöver i hemmet, så att vi kan bo kvar livet ut. Ofta sägs att motsatsen till kvarboende är att flytta till särskilt boende.

Det här lite snäva synsättet innehåller som jag ser det två fällor. Även om kvarboendeprincipen skall hållas högt finns det skäl att vara uppmärksam på att kvarboendet inte få bli ett obligatorium. Om kraven för att få plats i särskilt boende blir för höga kan det egna hemmet bli ett fängelse. Ensamheten och sjukdomar kan lätt göra vardagen otrygg.

Den andra fällan gäller vikten av att i tid ta eget ansvar. Kvarboendeprincipen får inte uppfattas som att den enskilde inte får eller skall söka sig ett lämpligare boende när ålderdomen närmar sig. Men som äldre är det inte alla gånger lätt att göra ett bostadsbyte. Utöver det rent praktiska så finns det ett motstånd hos hyresvärdarna. Man vill inte ta emot hyresgäster som börjar komma upp i åren.

Om man som äldre flyttar till en lämpligare bostad i tid så tjänar alla parter på detta. Den potentiella brukaren får ett enklare och bättre liv med tex. hiss, balkong, breda dörrposter och rymlig toalett. Och huvudmannen får bättre arbetsmiljö för personalen, men även färre och senare insatta insatser. Jag tror att tom hyresvärden tjänar på det. Trognare och lojalare hyresgäster än äldre människor finns knappast. Det hyresvärdarna bl.a. räds är bostadsanpassningarna, men de är normalt mycket ringa till sitt innehåll och sliter obetydligt på lägenheten.

De kommunala bostadsförmedlingarnas tid verkar just nu vara ute. Men jag undrar om det inte kan finnas skäl att väcka upp tanken på en bostadsförmedling för äldre människor, som behöver hjälp med flytta till en annan bostad, som är bättre anpassad. En service och en lösning som är till gagn för alla parter. Men det kanske viktigaste är ändå att våra förtroendevalda ”vågar” att tala om det personliga ansvaret och tänkbarheten att i tid byta bostad. Denna tysta fråga måste få prioritet i det offentliga samtalet.

Äldrevård: Äldreomsorgens gömda fråga

Det finns en fråga som inte har blivit tillräckligt belysta i det offentliga samtalet och det gäller vårdtagarens rätt att ha syn på vem som skall komma hem till honom eller henne och ge omsorg och service. Från min egen aktiva tid minns jag spörsmålet med blandade känslor. Jag är för valfrihet, men när valfriheten blir diskriminerande, vad gör man då?

Ibland är det lätt att ha en uppfattning. Några exempel - en vårdtagare säger, jag vill inte bli skött av yngre tjejer som "bara" bär linne. De är ju halvnakna. Ett annat exempel. Många äldre kvinnor vill inte att manlig personal skall vara dem behjälpliga med dusch och underlivshygien. De här två exemplen på krav kan knappast uppfattas ohemula. Och de går att hantera. Men när vårdtagaren, man eller kvinna, säger att jag vill enbart ha kvinnlig personal hos mig. Hur skall vårdgivaren då ställa sig? Skall man gå med på en sådan begäran? Här vacklar praxis. De allra flesta chefer inom hemtjänsten försöker lirka med vårdtagaren för att se om man inte kan rubba vårdtagarens position. Lyckas man inte, så får det bli som vårdtagaren vill. Men skulle vårdtagaren säga att denne blott vill ha manlig personal. Då blir det knivigt. Detta är praktiskt taget omöjligt att tillmötesgå. Och var går gränsen för diskriminering?

I detta läge skulle man gärna vilja samråda med någon tillsynsmyndighet eller så. Men detta låter sig inte ofta göras. Tillsynsmyndigheterna har bara en allmän uppfattning om att vård och omsorgen skall ges och fungera, och bryr sig mindre om svårigheterna. Och man tar aldrig hänsyn till annan lagstiftning än just socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Inte ens om vårdgivaren genom att tillämpa SoS bryter mot annan lagstiftning, såsom arbetsmiljöförfattningar.

Men låt oss anta att en vårdtagare bara vill ha svensk personal och absolut inga invandrare. Eller när vårdtagaren säger jag vill absolut inte ha mörkhyad personal i mitt hem. Eller när en invandrad äldre person säger – jag vill bara ha personal från min egen kultur. Vad gör man med dessa fall? Okritiskt kan inte önskemålen tillgodoses.

Det finns de som säger att personer med funktionsnedsättning har ju rätt att välja sin egen personliga assistent, varför skulle inte en äldre också få välja? Jämförelsen är svår att bemöta. Skillnaden ligger måhända i att de handlar om två olika organisationers konstruktion. Valfriheten blir lättare och tydligare diskriminerande inom den fixa och färdiga äldreomsorgsorganisationen. En annan olikhet må vara att det är skillnad på att välja och att välja bort. Men som sagt, jag vet inte och känner mig än idag villrådig inför problemen. Men, jag får väl göra som de flesta inom äldreomsorgen – låtsas att problemet inte finns.

Äldrevård: Rätten att hålla sig fräsch, även som gammal

Idag måste jag säga några ord om dusch- och badeländet inom äldreomsorgen. Vi kan då och då läsa om hur äldre människor som bor hemma, vägras få hjälp med en daglig dusch eller ett bad. Kommunerna skyller oftast på ekonomiska förhållanden, dvs. det behövs personal att utföra uppgiften eller på arbetsmiljöskäl, dvs. det behövs tekniska hjälpmedel att utföra uppgiften.

I vart fall den senare ursäkten är mycket sällan giltig. Det finns teknisk utrustning så att alla kan få bada eller duscha. Det är bara att anskaffa utrustningen. För att ta ett exempel, vissa liftar är så små och nätta att man faktiskt kan de dem med på en resa. Det är mycket, mycket sällsynt som det är så trångt att duschning inte kan utföras. Men då går det oftast att lösa genom att duscha någon annanstans, tex. på ett särskilt boende

Visst går det åt personal att duscha en äldre. Det behövs normalt två personer under en halvtimme. Men duschen kan förläggas när det är s.k. mellantid – sen förmiddag eller tidig eftermiddag. Då finns det schematekniska möjligheter. Sen är det också så att en äldre person skall, så långt möjligt är, kunna leva det liv man levde innan krafterna började avta. Om en brukare duschade varje dag tidigare så har hon eller han rätt till samma levnadsvillkor även som äldre. Annan hållning är misstolkning av socialtjänstlagen.

Men egentligen är problemen inte störst i det egna boendet utan i de särskilda boendena. Där är det nästan så att man får vara glad om man får duscha någon gång per månad. Och att bada är det inte tal om. Att detta inte uppmärksammas mer beror av det sällan fattas ”riktiga” biståndsbeslut som anger omsorgsbehovet, utan den äldre blir bara ”inskriven” på boendet. Den service och hjälp som ges, följer av varje boendes tradition. Och det kan minst sagt skilja sig från ett ställe till ställe. Det syns inte på papper att den gamle inte får hjälp med dusch eller bad. Anhöriga tar för givet att omsorg om hygienen ingår. Men det kan man verkligen inte göra. Så gott det går, måste man följa upp hur det ser ut i verkligheten

Vad kan man göra om man som äldre inte får bada eller duscha i normal omfattning. Ja, det första är att inte okritiskt acceptera s.k. kommunala riktlinjer. Kommunen må skriva vad man vill i sina riktlinjer, men socialtjänstlagen gäller alltid. Därför skall man som brukare – antingen man bor i eget boende eller på särskilt boende - alltid ansöka om dusch eller bad i den utsträckning som man vill ha. Därför efter skall man kräva ett biståndsbeslut. När kommunen får lite motstånd händer det att man ger med sig.

Om inte kommunen ändrar position , gäller det att förbereda ett överklagande och bulla upp med skäl för att man vill duscha – skälen kan vara medicinska, sociala, psykologiska, hygieniska, trivselskäl, egen praxis, samt valda citat ur förarbetena till socialtjänstlagen mm. Ett lämpligt citat från berörd minister brukar också hjälpa upp läget. Med hjälp av intygen och egna beskrivande ord låter man sedan överklaga kommunens biståndsbeslut. Inte alltför sällan får den överklagande rätt i nästa instans. Visst innebär överklagandet merarbete. Men vad är alternativet när kommunen trotsar den gamles rätt? Det positiva är att andra brukare kanske slipper ta fighten.

Äldrevård: Äldreomsorgen är lite av ett kvardröjande klassamhälle

Mycket inom äldreomsorgen är old fashioned. Man kan fråga sig om det idag finns någon verksamhet i Sverige där gruppkillnaderna är så tydliga som inom äldreomsorgen. Och detta utan att det skiljer särskilt mycket i utbildningsnivå. Inom äldreomsorgen finns sällan eller aldrig några grupper med högre akademisk examen. De personalkategorier som finns är sjuksköterskor (Ssk), sjukgymnaster, socionomer m.fl. Därtill finns en stor grupp med gymnasieutbildning såsom undersköterskor (Usk) m.fl. Men villkoren för grupperna är olika. Och det handlar om just skillnader mellan grupperna. För det är ganska sällsynt att de skilda personalkategorierna är sammanförda i en gemensam enhet som gemensamt hjälper vårdtagarna, även om detta vore det mest verkningsfulla. Nej, man är splittrade i olika enheter. Var kategori för sig.

Några exempel på hur vardagen kan skilja. Sjuksköterskor, som jobbar kväll och gör besök hos äldre vårdtagare i deras hem, arbetar nästan undantagslöst två och två. Man går i par, oavsett om det behövs eller inte. Men vårdbiträdet eller undersköterskan som jobbar i hemtjänsten arbetar normalt ensam på kvällen. Behöver man vara två för att tex. vända på en brukare får man ringa efter någon kollega. Ett tungrott system som går ut över vårdtagarna. För tiden måste stjälas från annan vårdtagare.

Sjuksköterskorna har nöjet att köra tjänstebil av klass medelstor till stor, medan biträdet/Usk kommer per egen cykel eller i tjänstebilmodell mindre. Eller än värre, kör egen bil mot milersättning. Sjuksköterskan har arbetsunderlättande IT- faciliteter som gör att man kan dokumentera direkt i sin handdator. Biträdet/Usk får göra ett dubbelarbete och först anteckna på papper och skriva in på datorn vid senare tillfälle. När den är ledig, för 15 personer delar ofta på en dator. Ssk har var sin.

Sjuksköterskorna bestämmer och lägger själva upp sitt arbete. Undersköterskan måste följa arbetsscheman och biståndsbeslut till punkt och prickar. Hur snett det än kan vara med hänsyn till vårdtagarens aktuella situation. När sjuksköterskan kommer tillbaka efter sin bilrond så väntar en fin och fräsch lokal med all utrustning. När Usk lätt svettig cyklar tillbaka efter sitt pass till hemtjänstlokalen, oftast belägen i källarplanet, så finns det inte ens en dusch. Där tvingas man pga. trångboddhet förvara inkontinenshjälpmedel.

Så har vi det här med arbetskläder. Uskarna får själva hålla sig med arbetskläder och därtill tvätta dem själva. (Trots att det är klart olämpligt att ta hem och tvätta kläder) Ssk har fria arbetskläder såsom byxor, väst och ytterkläder. Man behöver inte ens tvätta dem själva. Sen skall vi inte tala om budgeten för vidareutbildning. För Uskarna är den noll. För Ssk kan den uppgå de till tusentals kronor per person.

Man blir ledsen när man ser på verkligheten! Äldreomsorgen måste, för vårdtagarnas skull, reformeras från grunden. Allt för mycket energi försvinner i arbetets inre motstånd, dvs. främst revirbevakning från olika personalgrupper och dess företrädare. Som i sin tur hämtar kraft och inställning i en förlegad syn på jobb och samverkan inramad i en nattstånden organisation.

Äldrevård: Livets sista stunder ordnar sig olika

Inom äldreomsorgen visas två tydliga men olika bilder av livets slutskede. En bild är varm och fin och den andra är mörk och förskräcklig. Men tråkigt nog är det bara den senare som vi får höra talas om i det offentliga samtalet.

När det gäller den mörka bilden handlar det ofta om äldre multisjuka som varken kommunen eller landstinget vill ta ett ordentligt ansvar för. Sjukdomsbilden är så djup och vid att den gamle åker som en jojo mellan bostaden och sjukhuset. Även på sjukhuset är det svårt att få adekvat vård och behandling. På avdelningarna framställs sjukdomsbilden så att problemet alltid är någon annans och att patienten därmed ständigt flyttas runt. Att vara gammal och multisjuk är att vara ovälkommen överallt. På sjukhusen pågår en ständig flyttcirkus utan att någon tar ett ordentligt ansvar.

Det finns få undersökningar av problemen i livets slut inom äldreomsorgen. De som finns har gjorts av ”studenter” i sina utbildningar – och resultaten bekräftar de värsta farhågor. Till exempel dör den åldrige brukaren inte alltför sällan i ambulansen under en transport - Oftast utan att ha någon nära hos sig. Eller dör man i hemmet eller på särskilt boende utan någon person närvarande. Vårdpersonalens tid räcker inte till.

Men det finns också en ljus motbild om hur det kan gå till i livets slutskede. På många särskilda boenden och i många hemtjänstgrupper har man en bra och god inställning till vård i livets sista skede. Personalen har ett djupt engagemang och är måna om sin brukare. Sällan eller aldrig lämnas den gamle ensam i livets slutskede. De anhöriga underrättas om förloppen på ett fint sätt och man gör allt för de anhöriga skall kunna vistas nära sina kära så mycket som det bara går. Personalen lägger om sina rutiner, ja det händer tom att man lägger om sina scheman. Och man fixar till övernattningar på de särskilda boenden som inte har anhörigrum. (Sådana rum har med åren blivit allt sällsyntare.)

Ja, tom personalens handlande efter brukarens död är värdigt och fint. Man iakttar lugn och visar respekt för den döde. Han eller hon kläs i rena och fina kläder. Man lägger någon blomma eller något personligt vid händerna, som aktsamt ligger över varandra. Behöver någon underrättas per telefon görs detta på ett mycket fint och taktfullt sätt. Man talar mycket med de anhöriga om den sista tiden. Personalen och andra brukare har ofta en gemensam stund till minne av den avlidna.

Goda och dåliga tillämpningar finns både inom det särskilda boendet som inom det egna boendet med hemtjänst. Det som måhända skiljer är att i det egna boendet är det nästan regel att den gamle inte har någon nära kontakt med en läkare. I det särskilda boendet är det bara vanligt. Men det är illa nog i båda fallen. Och om det är någon gång som en läkare behövs, så är det i livets slutskede.

Äldreomsorgen kan, när personaltid skapas, med värdighet hantera en brukares allra sista stund i livet. Heder åt personalen för deras stronga insatser. Att vårdtagarna i många fall tvingas till återkommande T/R resor till sjukhuset skall personalen inte hållas ansvarig för. Den mörka sidan beror av organisatoriska misslyckanden. Tänk om alla äldre kunde få välja äldreomsorg ..

Äldrevård: Rehabilitering av äldre i hemmet

Idag återvänder jag till en för mig gammal och kär fråga, nämligen rehabiliteringsverksamheten för äldre i hemmen. Utan överord kan man lugnt påstå att den sällan eller aldrig förekommer. Varför är en relevant fråga, som jag inte tycker mig ha ett bra svar på.

Jag tror ointresset till viss del kan ha att göra med vår (=samhällets) allmänna inställning. Det uppfattas inte lika nödvändigt och fint med ”träning” för äldre som med ren sjukvård. Det är bara att se på äldreomsorgsorganisationen i en kommun. Det finns avsevärt färre sjukgymnaster och arbetsterapeuter än vad det finns sjuksköterskor. Och inte har paramedicinarna, dvs. sjukgymnasterna och arbetsterapeuterna, samma möjlighet att i den dagliga verksamheten ta hjälp av undersköterskor och vårdbiträden som vad sjuksköterskorna har. Mycken av sjukvården sköts i praktiken av de två nämnda personalkategorierna. Men paramedicinarna får mestadels klara sig själva.

Inte heller får undersköterskorna i sin utbildning särskilt mycket kunskap om rehabilitering i teori och praktik. I bästa fall får man grundläggande kunskaper om gångträning, men sen är det nära nog stopp. Men inte ens det man har fått lära sig ges det möjlighet att tillämpa. Den dagliga tiden räcker knappt till för service-, omsorgs- och sjukvårdsuppgifterna. Hur gärna man än vill hjälpa till med rehabiliteringen, så finns det inte tid.

Det är en konstig hierarki vi har inomäldreomsorgen. Överst har vi biståndsbesluten som är ganska författningsbundna och där det ges formella beslut, som till vissa delar kan överklagas. Biståndsbesluten uppfattas som finast. Sen har vi de rena sjukvårdsuppgifterna som ges på delegation av sjuksköterskor till omsorgspersonalen. Därefter har vi paramedicinarna som visserligen formellt, men inte reellt kan överlåta arbetsuppgifter på annan. Det finns som sagt ingen ledig tid hos personalen som skulle hjälpa till.

Hur löser man detta då? Tja, ett sätt kan vara att omsorgspersonalen inte tar emot sjuksköterskornas oreflekterade delegationer. Sköterskorna får helt enkelt utföra mera själva och delegera mindre. Men går detta då? Ja, säger jag, det går bra. Det finns ingen personalkategori idag, som arbetar så ineffektivt som sjuksköterskorna i kommunal tjänst. Man saknar helt enkelt i många fall såväl bra arbetsformer som bra organisation. Inom sjuksköterskeområdet finns en stor utvecklingspotential. Men av någon (gåtfull) anledning tar ingen tag i detta. För tydlighets skulle måste det sägas igen - Det är inte fel på sjukssköterskorna utan på organisation och arbetssätt.

I denna del finns mycket mer att säga, men till det finns inte utrymme idag. Men det är en god början att snäva in möjligheterna för sjuksköterskorna att skicka arbetet till andra. Med detta får jag avrunda och säga – Det finns nästan ingen insatts som betyder så mycket för hälsa och livskvalitet för äldre som rehabiliteringsinsatserna. Mycken forskning pekar på detta. Låt kroppen vara aktiv så länge som möjligt. Mera rehab önskas!

Äldrevård: Bättre kontinuitet måste till

Bristande personalkontinuitet är ett problem för både äldre hemvårdsbrukare och för brukare med personlig assistans. På en månad kan det vara över femtio olika personer som kommer och hjälper till.

Nja, hjälper till är väl kanske inte de rätta orden. Som gör ett besök är nog mera passande, i vart fall när det gäller äldreomsorgen. För de flesta som kommer har inte en susning om vad de egentligen skall göra vid besöket. Om det hos brukaren finns en pärm med uppgifter så tar det lika lång tid att läsa in sig som det finns avsatt tid för besöket. Därför frågar de flesta sig fram och handlar efter egen uppfattning. De man kan lugnt kan säga är – att bra blir det inte. Fel saker utförs och brukaren känner sig hjälplös och förvirrad.

När man i undersökningar eller på annat sätt frågar brukarna inom vilket område de helst skulle vilja se förbättringar så blir ett högt rankat svar – Bättre kontinuitet. Men de är långt ifrån alla kommuner som arbetat med denna fråga. I vart fall inte för att förbättra den. Snarare är det så att alltfler kommuner börjat tillämpa planeringssystem som optimerar verkningsgraden. Och i detta finns inget fel, om man inte lät det gå ut över kontinuiteten. Många av de på marknaden förekommande planeringssystemen ”bryr sig inte om” fortlöpande personalsammanhang. De söker bara optimera, dvs. minimera förflyttningstiden. I några av systemen kan man ställa in en god personalkontinuitet, men till priset av en högre resursåtgång. Och inget system tar bra hänsyn till vem som var hos brukaren igår.

Planeringssystemen är helt enkelt för okänsliga för att organisera det dagliga arbetet hos en brukare. Lösningen ligger som oftast i att söka det motsatta. Låt en erfaren undersköterska, med hjälp av enkla hjälpmedel, lägga upp dagliga schemana, då blir det bra. Jag vet av erfarenhet att det förhåller sig så. Jag har sett många grupper som på ett utmärkt sätt klarat av att förena både brukarintressena och personalintressena. Personalkontinuiteten sattes högt och spilltiden gick mot noll. Men det fordrar kunskap och engagemang - Främst hos schemaläggaren, men även hos den nära chefen och bland personalen.

Planringssystem som passar i industrin och inom transportlogistiken kan inte urskillningslöst tillämpas inom äldreomsorgen eller handikappomsorgen. Inom omsorgerna bör tekniska lösningar bejakas, men som alltid måste de grundas på genomtänka programhandlingar. Lösningarna måste uppfylla ställda krav.

Äldrevård: Hemtjänsten är ojämlik - Männen får minst insatser

För några år sedan lät jag inom "min äldreomsorg" gå igenom alla biståndsbeslut med fokus på kön. Det som då upptäcktes var att männen genomsnittligt per person hade mindre antal beviljade timmar för hemtjänstinsatserna än kvinnorna.

Skillnaden skulle kunna förklaras med att kvinnor blir äldre och insatserna stiger med ökande ålder. Men även när körningen gjordes på specifika åldersklasser så kvarstod skillnaden. Uppskattningsvis hade kvinnorna mer än 10 % fler beviljade timmar. Resultatet överraskade oss alla, för vi levde i tron att verkligheten var det motsatta. Huruvida resultatet är giltigt för den större populationen vet jag inte. Jag har sett undersökningar som pekar i båda riktningarna - Sannolikt beroende på tillämpad undersökningsmetodik eller beräkningsmodell. Jag må väl kanske också inflika att min ”undersökning” självklart inte är invändningsfri.

Men min misstanke kvarstår – jag anar att männen generellt sett får en mer slimmad omsorg än kvinnorna. Kanske är det så att männen själva ställer färre och mindre krav. Kanske är det så för att 85 % av alla biståndsbedömare är kvinnor. Förklaringar är egentligen inte av förstahandsintresse. Frågan som uppmärksamheten borde koncentreras på, är att klarlägga om det finns verkliga skillnader mellan könen. Ganska ofta ser vi undersökningar som redovisar skillnader inom landstingens sjukvård. Kvinnorna får mindre och sämre vård än män. Men sällan eller aldrig någon undersökning som belyser förhållandena hemtjänsten. Detta borde vara en lämplig uppgift för någon högskola att kasta sig över.

Nåja, trots allt finns det hopp om ökande kunskap om könsskillnaderna inom hemtjänsten. Värre är det med de särskilda boendena. Här vet vi än mindre och inte är det helt enkelt att öka kunskapen. Inom de särskilda boendena finns inget underlag att bearbeta. Ordentliga biståndsbeslut saknas mestadels och när det gäller den dagliga vården baseras den på faktiskt handlande som inte dokumenteras. Men kanske man skulle kunna sig ett undersökningsupplägg som bygger på faktiska observationer. Det vore spännande att få ta del av en sådan utredning.

Äldrevård: Äldreomsorgen en könssegregerad bastion

Äldreomsorgen en könssegregerad bastion när det gäller vårdpersonalen. Så gott som all vårdnära personal inom äldreomsorgen är kvinnor. På arbetsplatser där det är som bäst ur jämställdhetssynpunkt, kan väl männen utgöra högst 10 % av arbetsstyrkan. I de flesta grupper utgör männen dock bara någon procent, om ens det.

Kanske jag har fel, men på något sätt verkar det enklare för kvinnorna att inta tidigare manliga bastioner än tvärtom. Trots mer än tjugoåriga försök att få in männen i äldreomsorgen är läget idag sämre än för tio år sedan. Varför kan man undra? Vad är det som skrämmer männen?

Eller kanske frågan skall vara – Vem skrämmer männen. Problemet är tvåfaldigt - först gäller det att få männen intresserade, utbildade och anställda, och sedan gäller det att hålla kvar dem i vårdsvängen. Det senare verkar vara den svåraste uppgiften.

Många gånger lyfts lönen fram som en förklarande faktor. En annan gång sägs situationen bero av historia och omsorgsyrkets uppkomst. Någon gång lyfts statusfrågan fram. Även konkurrens och utbudet av bättre alternativ lämnas som rimlig tolkning. Alla dessa förklaringar med flera äger säkert giltig grund.

När jag var verksam inom området hade jag, utan några vetenskapliga ambitioner, under en tid för vana att samtala med de manliga biträden och undersköterskor som slutade. Jag frågade varför de inte ville vara kvar. Oftast relaterade man till några av förklaringsgrunderna ovan. Men om man ställde följdfrågor om det angivna var den faktiska förklaringen så kom de verkliga anledningarna sakta men säkert krypande fram. Kort uttryckt sa männen – vi har tröttnat på våra kvinnliga arbetskamrater! Vi står inte ut! Det är för mycket tjafs om allting.

De här utsagorna skrämde mig med flera. Hur skall man kunna bemöta och hantera detta? Kanske är det så att männens och kvinnornas hållning bara är ett resultat av fyrtio års kamp för jämställdheten. Kampen har på sitt sätt varit obalanserad. Den har av naturliga skäl varit inriktad på att öppna männens arbetsliv för kvinnorna och inte tvärtom. Männen i de mansdominerade delarna av arbetslivet har, om än lite motvilligt, tvingats ändra hållning till det andra könet. Medan kvinnorna i den kvinnodominerade delen obehindrat har kunnat fortsätta i gamla hjulspår. Kan det vara så enkelt?

Jag tror det behövs en ordentlig genomlysning varför männen flyr äldreomsorgen. Min preliminära slutsats är, att om skall vi få in män i äldreomsorgen måste den kvinnliga delen sättas i skolbänken för att lära sig mera om jämställdheten. Eller rakt på sak – Kvinnorna måste läras kunna verka i en jämställd äldreomsorg.

Äldrevård: Personal i äldreomsorgen slutar i förtid

Den faktiska pensionsåldern för vårdbiträden och undersköterskor i äldreomsorgen är under 60 år. Och man kan undra varför samhället slösar bort mer än 10 % av arbetslivslängden hos kompetenta människor.

I många fall tror jag kroppen säger ifrån. Kvinnorna, för det är till 99 % kvinnor, orkar helt enkelt inte med vardagsslitet. Men detta skall inte tolkas som om vårdpersonalen inte kan eller vill arbeta. Det man inte klarar är vardagsslitet i åtta timmar om dagen, efter 40 år i den dagliga produktionen. Kort sagt har man fått känning av för många yrkesskador. Men viljan att arbeta är oftast bruten. Att det förhåller sig så är väl känt. Annars är det bara att fråga någon i äldreomsorgens personal som är påväg att sluta. Det är sällan någon vill gå i förtid. Man skulle gärna vilja vara kvar om bara det funnits en möjlighet.

Man skall heller inte tro att det saknas arbetsuppgifter inom äldreomsorgen. Det finns en mängd angelägna arbetsuppgifter som inte blir utförda, t.ex. matlagning och promenader. Och det finns en uppsjö av vårdtagarbehov som inte tillgodoses såsom läsning och samvaro. Och skulle vi framöver få mer arbetsplatsanknuten ”lärlingsutbildning” har vi bland 60 plusarna ett helt gäng sakkunniga mentorer. Detta kan vi för resten börja med redan idag. Låt personalen som är 60+ slussa in yngre nyanställda i arbetslivet. Alla är kanske inte lämpliga som handledare, men de allra flesta klarar uppgiften galant.

Problemet inom äldreomsorgen är, att arbetsgivarna inte tar hand om sin personal på det sätt som anständigheten bjuder - dels vägrar man att skapa sysselsättning som passar den äldre arbetskraften, dels vägrar man att inse att den äldre arbetskraften är en tillgång. Det här energilösa tillståndet smittar av sig på personalen som självmant på olika sätt glider ut ur arbetslivet. Inte vill den enskilde vara kvar i ett arbetsliv när man börjar att uppfattas som en börda.

Ytterst handlar det inte om att skapa en gräddfil för den äldre arbetskraften utan för arbetsgivaren att leda och fördela arbetet utifrån var och ens förmåga - En vardaglig och normal uppgift i arbetslivet. En undersköterska som är 60+ kan utföra normala vardagliga arbetsuppgifter, men kanske inte åtta timmar om dagen. Det gäller att skapa en mix som också inrymmer arbetsuppgifter som inte sliter hårt på kroppen. Och sådana finns det som sagt i massor utan att de är tillskapade eller onödiga.

Men ibland händer det att någon 65 åring trotsar arbetsgivaren och jobbar kvar. Man trivs så bra med jobbet, vårdtagarna och arbetskamraterna, att man ”går över”. Heder åt dessa kvinnor som följer sin inre kompass. Men det största och viktigaste steget är ändå att se till att det finns rimliga möjligheter att stanna till 65 årsdagen. Ett inte helt orimligt önskemål, men det är arbetsgivaren som sitter på nyckeln lösningen.

Äldrevård: Ett fall är ett för mycket

Det skrivs mycket om fallskador inom äldreomsorgen, men i praktiken görs det mycket lite för att minska antalet fall. Jag tror ändå man vågar säga att kunskapsläget om fallolyckorna är ganska gott, men förmågan och viljan att göra något är inte lika påtaglig. Och när det gäller fall från säng verkar det nästan som om äldreomsorgspersonalen har kapitulerat och betraktar dessa som ofrånkomliga. Sådana fall ger ju merendels bara lite blåmärken och ömhet, och blir därför sällan registrerade i fallskaderapporten eller någon journal. Men det finns mycket att göra för att förhindra fall ur säng, bl.a. med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Ett udda problem uppstår om en vårdtagare i 100 kilosklassen på natten fallet ur sin säng i hemmet. Personalen i nattpatrullen är oftast två och ibland bara en person och har inte en chans att lyfta upp någon. Många kommuner har ingen lösning på detta problem. Personalen får bädda på golvet och vänta till dess dag personalen kommer. Några kommuner löser situationen genom att kalla på ambulans, brandkår eller väktare.

När det gäller stående och gående fall så är dessa mer uppmärksammade. På senare år har många kommuner gjort insatser i hemmen och på boendena. Man tar undan lösa sladdar och mattor. Man tar initiativ till att trösklarna ersätts med tunna lister. Möbler flyttas undan. Ifråga om förbättringar i hemmet har sjukgymnasterna m.fl. på många håll gjort stordåd. En annan vanlig orsak till fall är yrsel, som oftast faller tillbaka på en felaktig medicinering. Även i detta fall finns ökande intresse. Men, oj vad sakta det går. Åtgärderna bromsas av den organisatoriska splittringen, där sjuksköterskorna tillhör kommun och läkarna landstinget. Och ingen tar ett helhetsansvar. Felaktig medicinering verkar närmast var ett vardagstillstånd.

En tredje åtgärd för att motverka fall är träning av benstomme och muskulatur hos de äldre. En åtgärd som inte är särskilt vanlig i kommunerna. Om det inte handlar om habilitering. Förebyggande träning förekommer sällan.Det som nämnts så här långt diskuteras ibland inom professionen äldreomsorg. Men det verkliga problemet är att brukarna inte får den hjälp som de behöver och har rätt till - pga. en alltför snäv biståndspraxis. Detta diskuteras aldrig. Om man i biståndsbedömningarna gjorde en fullständigare genomlysning av behov och hälsoläge hos brukarna skulle potentiella risker tidigt kunna undanröjas. Jag har sagt det tidigare och säger det igen – dagens biståndsbedömning kan ifrågasättas, men om vi skall ha kvar biståndsbedömningar bör dess inrymma fler kompetenser.

Så till slut det viktigaste – återinför ett helhetsansvar för chefer i äldreomsorgen. Bäste läsare, tänk dig tillbaka några decennier när vi hade ålderdomshemsföreståndarinnor. Inte var dessa bara till för personalen. Nej, de var till för patienterna och verksamheten. Men så är det inte idag. Det finns kommuner som säger att cheferna är till för personalen – scheman, ledigheter, konflikter mm. För brukarna har cheferna inget ansvar. Vad är detta för ordning?

Äldrevård: Fixar-Malte är en riktig mansgris

Många kommuner har skaffat sig en Malte som fixar sådant som hemtjänsten normalt inte utför; en form av vaktmästeritjänst. Visst behövs det en Malte, den saken är ställd utom all tvivel. Men Malte behövs inte mer än Eva, Gudrun, Liza, Kerstin, Leile och alla de andra kvinnorna i hemtjänsten. All hemtjänstpersonal vill göra mer för de gamla, men man får inte. Hemtjänstpersonalen är skyldig att följa biståndsbesluten, och varken göra mer eller mindre! Och inte får de någon särskild uppmärksamhet heller. Personalen får knega på i det tysta.

Men så inrättas en Malte som går utanför systemet och vips blir han mycket uppskattad och uppmärksammad. Likt en ängel gör han sådant som vårdtagarna längtat efter i åratal. Och som de gamla faktiskt har rätt till enligt socialtjänstlagen. I huvudsak allt som en Fixar-Malte gör ryms i orden skäliga levnadsvillkor och skall egentligen utföras om kommunerna bara hade tolkat socialtjänstlagen i enlighet med dess andemening. Med andra ord menar jag att Fixar-Maltes uppgifter och verksamhet borde vara naturlig i hemtjänstverksamheten och inte något som skall skapas vid sidan om.

Jag tycker det är synd och skam att den vanliga hemtjänstpersonalen skall stressa och slita och aldrig hinna ta sig en kopp kaffe med vårdtagarna. Insatstiderna är så snävt satta att det inte finns utrymme för vanliga mellan mänskliga kontakter. Men Fixar-Malte han har tid han. Han behöver inga biståndsbeslut eller följa körscheman eller skriva social dokumentation. Han skruvar i en glödlampa och sedan tar han en kopp kaffe med vårdtagaren innan han kör till nästa uppdrag. Fixar-Malte cyklar förstås inte, han kör bil. Det är bara hemtjänstpersonalen som cyklar i ur och skur.

Fixar-Malte befäster och cementera gamla könsroller. När samhället upptäcker att även traditionella manliga sysslor behöver utföras i hemmen. Då överlåter vi dessa arbeten åt en man. Precis som om den ordinarie personalen, huvudsakligen kvinnor, inte kan skruva i en lampa eller sätta upp en tavla. Och inte styrs Malte av biståndsbeslut och dagliga fastlagda rutiner. Nej, på ett manligt sätt betros han att själv lägga upp sin arbetsdag.

Som ytterligare lök på laxen hämtas inte Fixar-Malte från hemtjänstorganisationen. Nej, han hämtas från den manliga tekniksidan - Och ges denna glassiga uppgift eftersom han inte orkar med sitt gamla teknikjobb mer. Kroppen säger ifrån. Men alla kvinnorna i hemtjänstorganisationen som inte orkar och där kroppen skriker om nåd - De får inte några specialanpassade jobb. De som blir utslitna får sparken.