Äldrevård: Ett fall är ett för mycket

Det skrivs mycket om fallskador inom äldreomsorgen, men i praktiken görs det mycket lite för att minska antalet fall. Jag tror ändå man vågar säga att kunskapsläget om fallolyckorna är ganska gott, men förmågan och viljan att göra något är inte lika påtaglig. Och när det gäller fall från säng verkar det nästan som om äldreomsorgspersonalen har kapitulerat och betraktar dessa som ofrånkomliga. Sådana fall ger ju merendels bara lite blåmärken och ömhet, och blir därför sällan registrerade i fallskaderapporten eller någon journal. Men det finns mycket att göra för att förhindra fall ur säng, bl.a. med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Ett udda problem uppstår om en vårdtagare i 100 kilosklassen på natten fallet ur sin säng i hemmet. Personalen i nattpatrullen är oftast två och ibland bara en person och har inte en chans att lyfta upp någon. Många kommuner har ingen lösning på detta problem. Personalen får bädda på golvet och vänta till dess dag personalen kommer. Några kommuner löser situationen genom att kalla på ambulans, brandkår eller väktare.

När det gäller stående och gående fall så är dessa mer uppmärksammade. På senare år har många kommuner gjort insatser i hemmen och på boendena. Man tar undan lösa sladdar och mattor. Man tar initiativ till att trösklarna ersätts med tunna lister. Möbler flyttas undan. Ifråga om förbättringar i hemmet har sjukgymnasterna m.fl. på många håll gjort stordåd. En annan vanlig orsak till fall är yrsel, som oftast faller tillbaka på en felaktig medicinering. Även i detta fall finns ökande intresse. Men, oj vad sakta det går. Åtgärderna bromsas av den organisatoriska splittringen, där sjuksköterskorna tillhör kommun och läkarna landstinget. Och ingen tar ett helhetsansvar. Felaktig medicinering verkar närmast var ett vardagstillstånd.

En tredje åtgärd för att motverka fall är träning av benstomme och muskulatur hos de äldre. En åtgärd som inte är särskilt vanlig i kommunerna. Om det inte handlar om habilitering. Förebyggande träning förekommer sällan.Det som nämnts så här långt diskuteras ibland inom professionen äldreomsorg. Men det verkliga problemet är att brukarna inte får den hjälp som de behöver och har rätt till - pga. en alltför snäv biståndspraxis. Detta diskuteras aldrig. Om man i biståndsbedömningarna gjorde en fullständigare genomlysning av behov och hälsoläge hos brukarna skulle potentiella risker tidigt kunna undanröjas. Jag har sagt det tidigare och säger det igen – dagens biståndsbedömning kan ifrågasättas, men om vi skall ha kvar biståndsbedömningar bör dess inrymma fler kompetenser.

Så till slut det viktigaste – återinför ett helhetsansvar för chefer i äldreomsorgen. Bäste läsare, tänk dig tillbaka några decennier när vi hade ålderdomshemsföreståndarinnor. Inte var dessa bara till för personalen. Nej, de var till för patienterna och verksamheten. Men så är det inte idag. Det finns kommuner som säger att cheferna är till för personalen – scheman, ledigheter, konflikter mm. För brukarna har cheferna inget ansvar. Vad är detta för ordning?