Äldreomsorg - Domen en vägledning

Läste för ett antal månader sedan i SKTF-tidningen om domar rörande kommunens rätt att neka hemtjänst. Det aktuella ärendet var prövat både i förvaltningsrätten och i kammarrätten, och kommunen gick segrande ur tvisten i båda instanserna.

Saken handlande om brister i en brukares hem, som var fysiskt, psykosocialt och hygieniskt påfrestande för hemtjänstpersonalen. I sin uppfattning fick man stöd av arbetsmiljöverket och detta ledde till att kommunen drog in hemtjänsten. Men man erbjöd andra alternativ till hjälp. Vilka dessa var framgår inte av artikeln. Men brukaren överklagade och sen kom domsluten enligt ovan.

Det här är intressant. För det här är kanske ett av de första tydliga utslagen i ett mål där arbetsmiljöförfattningarna å ena sidan och socialtjänstlagen med flera lagar å andra sidan inte låter sig smärtfritt förbindas. I normalfallet ”vinner” oftast SOL och HSL över AML. Uttolkarna i form av domstolar och arbetsmiljöverk brukar ofta ställa stora, för att inte säga ibland orimliga krav, på kommunerna. Lagtolkarna tar normalt aldrig ställning för hur en insats skall utföras, de säger bara att den skall utföras och sedan får kommunen lösa det bäst man kan. Vilket minsann inte är så lätt alla gånger.

Det skall bli intressant att följa den framtida lagtolkningen. Jag hoppas vi får fler domar enligt ovan så att praxis förskjuts en aning mot rimligare tillämpningar. Det finns boendemiljöer och brukare som ligger en bra bit bort från vad lagstiftaren såg framför sig när man skrev förarbetena till hälsolagarna. Jag tror till och med att lagstiftaren inte anade eller kände till de problem som faktiskt kan finnas i en boendemiljö.

Ingen brukare skall självklart överges hur udda man än är som person eller hur rörigt man än har det i sin bostad. Men man som brukare får då finna sig i att kommunen söker särlösningar för att tillgodose de elementära behoven på ett sätt som kanske avviker från den normala praxisen. Ingen personalkategori skall behöva riskera sin hälsa när man utför beslutade hemtjänstinsatser. Personalen har rätt att kräva rimliga arbetsvillkor.

Äldreomsorg – Vårdtagarna far illa.

Vårdtagarna far illa inom äldreomsorgen. Det är inte första gången detta skrivs. Det finns områden där vårdtagarna ständigt kommer i kläm och ett sådant är samarbetet mellan landsting och kommun. I media får vi ibland ta del av hårresande historier hur gamla skrivs ut från sjukhusen utan att kommunerna tar ordentligt vid i hemmen. Någonstans brister det i rutinerna, sägs det oftast som försvar från de inblandade parterna.

Allför ofta kan vi läsa att gamla skickas hem med färdtjänst eller sjuktransporter och släpps av vid dörren utan att huvudmännen försäkrat sig om att den gamle kommer in i sin lägenhet. Och kommer vederbörande in så är kommunen inte på tå och tar hand om brukaren. Han eller hon kan bli utan värme, medicin och mat i flera dagar. Ja, det händer till och med att gamla får ligga sin egen avföring eller spyor för att kommunen inte visste att vårdtagaren var hemma igen. När brukaren kommer hem från en sjukhusvistelse är man ibland för svag för att klara av att larma. Då fordras det tätare besök från omvårdnadspersonalen.

Och problemen är lika antingen det handlar om eget boende med hemtjänst eller om vårdtagaren bor på särskilt boende. Man skulle kunna tro att på ett vårdboende har väl ändå personalen koll på de boende. Ack nej, tro inte det. En vårdtagare kan komma hem till sitt vårdboende utan att få hjälp. Dagpersonalen kan tex glömma att underrätta nattpersonalen om hemkomsten.

Det är oanständigt svagt att kommunerna och landstingen inte kan finna helt säkra rutiner för växlingen mellan olika vårdgivare. Och det är oanständigt svagt att kommunerna internt inte har helt säkra rutiner för att återuppta vården efter en sjukhusvistelse. Så svårt kan det väl ändå inte vara, är en välgrundad reflexion!

Det finns en tendens att sjukvården och omsorgen mer och mer sätter det personliga ansvaret på undantag och förklarar alla missöden med systemfel. Det är en farlig väg att vandra. Rutinerna skall självklart vara säkra och kända, men minst lika viktigt är det att rutiner följs. Och här kommer det personliga ansvaret in. Därför måste det tydliggöras när någon personal gör fel. Det behöver inte torgföras, men det måste stå klart för den enskilde att han eller hon handlat fel. Då lär organisationen sig av misstagen! Och verksamheten fungerar allt bättre.

Det är chefens ansvar att skapa en lärande kultur. Och det är chefens ansvar att se till att verksamheten fungerar bra. Och det är därmed chefens ansvar att påtala fel och brister och se till att saken och ting görs på rätt sätt. Äldreomsorgen behöver en bättre chefskultur.