Äldrevård: Sjukvårdskompetensen måste öka i äldreomsorgen

Det är med ledsnad man kan konstatera att äldreomsorgen med åren fått en allt sämre medicinsk situation och support. Det är knappt man vill tro att utvecklingen har gått bakåt. Förr när vi hade en uppdelning mellan omsorg och vård, dvs skilda uppgifter för kommun och landsting, då hade åldringsvården kvalificerad medicinsk personal i form av specialutbildade läkare och sjuksköterskor.

Numera har vi en mischmasch av ansvar och genomförande och där vårdtagarnas sjukvårdsbehov bollas runt och alla inblandade parter lovar runt och håller tunt. I väldigt många kommuner är det faktiskt så att vårdtagarna, som finns i hemmen och har hemtjänst, praktiskt taget aldrig kommer i kontakt med en läkare. I bästa fall kommer det hem en sköterska från kommunen och gör en tillsyn och bedömning. På detta underlag sker sedan medicineringen. Och sköterskan har inte som förr, en gedigen kunskap i geriatrik och kanske tom i gerontologi.

Men är det inte bättre på de särskilda boendena, kan man undra? Abslout inte, säger jag, snarare tvärt om. En vårdtagare på ett särskilt boende har inte den minsta möjlighet att handla efter eget huvud. Han eller hon är i varje stund beroende av att sköterskan tar kloka beslut. Och besluten är egentligen bara av två slag. Antingen sätts det in någon ny medicin eller så åker vårdtagaren med ambulans till akuten. Läkarbedömning mellan pillret och ambulansen existerar inte i verkligheten. Läkarna visar sig sällan eller aldrig på boendena. Och om så sker finns det inte tid för patientkontakt. På två timmar skall läkaren ta hand om 35 patienter.

Trots sina brister fungerar sjukvården "bäst" så länge du som vårdtagare bor hemma och har hemtjänst. Så länge du bor hemma kan anhöriga hjälpa dig till läkare på vårdcentralen, sjukhuset eller annan instans.

Det mest korrekta ordet för att beskriva de äldres möjlighet till att få tillgång till uppdaterad kunskap i tillämpad hälso- och sjukvård är - Skamligt. Och det är en skandal att missförhållandena får fortgå år efter år, Ja, decenier efter decenier. Kom inte och säg att problemen inte är kända. Utan tvekan är de anställda inom äldrevården underkunniga om situationen. Likaså vårdtagarna och anhöriga. De enda som vägrar inse problemen är förtroendemännen, högre chefer och de statliga tillsynsmyndigheterna, som i detta fall bildar en ohelig och olycklig allians. Gör något och gör det fort.

Undrar du vad som skall göras? Se till att vi en huvudman för sjukvården eller en återgång till det som gällde före den s.k ädelreformen.

Hjälpmedel: Nej, inte nu igen. Inga fler avtal tack!

Så har Hjälpmedelsinstitutet (HI) på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting utrett frågan om vilka principer som bör gälla för att funktionshindrade skolelever skall får de hjälpmedel de så väl behöver. Resultatet redovisas i rapporten - Vems är ansvaret för hjälpmedel i skolan? Utredningen anser att kommuner och landsting skall sluta avtal om hur ansvaret och därmed kostnaderna skall fördelas.

Var det någon som kände igen greppet? Känns inte lösningen igen från arbetstekniska hjälpmedel? Känns inte greppet igen från samverkan mellan landsting och kommun ifråga om sjukvård för de äldre? Och hur fungerar detta i praktiken - Inte alls bra, är det enkla svaret.

Det är nog så bra med högstämda ord om samverkan och avtal. Men bäst är en tydlig lag med ett enhetligt och odelat ansvar. Låt oss slippa fler omöjliga kompromisser inom vård och omsorg. Utredarna som lägger detta tillrättalagda förslag måste befinna sig på mils avstånd från verkligheten. De har säkert inte en aning om hur mycket det sammanträds i omsorgssverige för att klara ut och tolka alla avtal och fixa all samverkan. När avtalen väl är skrivna läggs all kraft ner på att övervälla kostnaden på den andra parten. Tidsåtgång och effektivitet är inget man tar hänsyn. Brukaren är det som vanligt ingen som tänker på!

Jag ber till högre makter - genomför inte detta förslag. Lägg hela ansvaret på en av parterna istället.

Äldrevård: Varför så grått

I många år har jag undrat varför likhet och och enhetlighet går före engagemang och god service inom omsorgerna. Inom hemtjänsten och de särskilda boendena skall allt vara av samma mått. Visst vill förtroendemän och personal att verksamheten skall vara av god kvalitet - men först av allt kommer likheten. Vård på lika villkor, är devisen. Oavsett hur grå och trist likheten än är! Kvalitet och behov kommer i andra hand.

Men verkligheten är faktiskt värre än så här. Skulle någon verksamhet - oavsett driftsform - gå bättre än den normerande gråa slätstrukenheten står det inte länge på innan verksamheten är avvecklad och inordnad på den kommunala gråskalan.

Valfrihet för vårdtagaren bör förstås inte främst handla om att välja mellan ett antal grå och lika utförare. Välj vilken färg ni vill bara ni väljer svart, sa T-Fordens upphovsman Henry Ford. Men även han anpassade sig så småningom till marknaden! Nej, valfrihet handlar om att välja färg och kvalitet.

Om vi verkligen vill utveckla vården och omsorgen måste vi avveckla socialnämndernas, omsorgsnämndernas mfl dubbla roller med att samtidigt svara för den egna produktionen och därtill vara kravställare och utvärderare av externa entreprenörers verksamhet. Nämnderna ser som sin främsta uppgift att skydda den egna verksamheten. Kommunerna måste tänka om och anpassa sin organisation till den karta som vuxit fram. Inom många sektorer finns det externa utförare med allehanda driftsformer. Även inom kommunerna måste man börja skilja på beställning, utförande och utvärdering/tillsyn.

Det är närmast oanständigt som nu sker att väl fungerande verksamheter avvecklas just för att de är bra! Iställer borde engagemang och lösningar tas tillvara genom att även låta de kommunala enheterna lite friare få visa framfötterna.

Äldrevård: Teknikintresset inom äldreomsorgen måste öka

Teknikfientlighet inom äldreomsorgen måste bort! Ibland kan man undra varför äldreomsorgen har så svagt intresse för utvecklingsfrågor. Teknikframstegen är ganska små när det gäller att underlätta det dagliga arbetet eller att ge kunder och anhöriga bättre service.

Visst finns det datoriserade planeringssystem för den dagliga verksamheten, visst finns det program för att effektivisera transporterna, visst finns det olika lösningar på nyckelhantering, visst finns det liftar mm. Men det mesta går trots allt till som det alltid gjort. Det finns ingen inneboende efterfrågan på nya lösningar. Ja, jag vågar påstå att det finns en teknikrädsla i äldreomsorgen som i mångt och mycket liknar den rädsla som på 1900-talets början fanns för grävmaskiner inom byggbranschen.

Ta en jämförande blick på sjukvården. Här finns inte samma teknikrädsla. Här finns en ständig efterfrågan på den modernaste utrustningen och de nyaste prylar. Men det finns också en vilja att underlätta för kunderna. På många ställen kan du förnya dina recept via internet. Du kan också beställa till hos läkare, sjukgymnaster mfl. Det finns en pågående utveckling.

Men hur ser det ur inom äldreomsorgen. Det finns olika utvecklingscentra som driver på och tar fram produkter, men inte kommer de i någon större tillämpning. Cheferna åker omkring på den ena mässan eller utställningen efter varandra, men sen svalnar intresset. Varför? Är det fel på cheferna inom den kommunala äldreomsorgen som inte förstår att ta tag i utvecklingsfrågorna, eller vad handlar det om.

Ett område som borde utvecklas är anhörigstödet. Tänk så lätt det skulle vara att skapa en tryggt internetbaserat informationssystem för de anhöriga. Men en sådan tillämpning verkar att vara långt borta. Utöver några enstaka försök i den riktningen finns idag inget bra system att tillgå.

Om vi skall få företag mfl att våga satsa på produkter inom äldreomsorgen måste kommunerna ta sig i kragen och börja visa teknikintresse. Man måste kliva ner från sina höga hästar och börja delta i utvecklingen. Lär av landstingen som kan det här med utveckling av medicintekniska produkter. Nästa tjänsteresa kanske kan förläggas till det egna landstinget?

Äldrevård: Lägg grunden först

Många organisationer kan byggas uppifrån och ner, men ett antal mår bäst av att byggas från grunden. Hemtjänstorganisationer och särskilda boenden är exempel på det senare. Dessa organisationer mår bäst av byggas utifrån verksamhetens krav.

Fyra saker är dimensionerande när man tex bygger en hemtjänstorganisation. Grunden för allt är de tillgängliga medlen. Det går aldrig att åstadkomma mer än vad medlen räcker till. Den andra påverkande faktorn är brukarna eller med vanligare ord vårdtagarna. Vilka behov har brukarna och hur är vårdtyngden. Det tredje omständigheten är personalen. Vilka personalkategorier har vi tillgång till och med vilken kompetens. Den fjärde och sista viktiga beståndsdelen är profilen. Vilken profil skall vi har på verksamheten. Skall vi extrasatsa på maten eller friskvård eller kultur eller något utländskt språk eller något annat. Hur blir vi intressanta på marknaden.

En femte om än inte lika viktig faktor är avvägningen mellan vad den centrala delen skall göra och vad hemtjänstorganisationen skall göra. På senare år har allt mer administrativt arbete kommit att utföras ute i grupperna. Detta är en vansklig utveckling som är ineffektiv, kontraproduktiv och som stjäl tid från det vårdnära arbetet. Den administration som kan utföras centralt skall också utföras där!

När man brett resonerat och räknat sig i genom olika lösningar på variablerna ovan så brukar organisationen falla ut av sig självt. Och dessutom har man fått ett bergfast personalengagemang. Betänk motsatsen att allt bestäms uppifrån av andra utan någon förankring i verkligheten. Så brukar vi göra och resultatet är i sanningens namn inte uppmuntrande alla gånger!