Äldrevård: Livets sista stunder ordnar sig olika

Inom äldreomsorgen visas två tydliga men olika bilder av livets slutskede. En bild är varm och fin och den andra är mörk och förskräcklig. Men tråkigt nog är det bara den senare som vi får höra talas om i det offentliga samtalet.

När det gäller den mörka bilden handlar det ofta om äldre multisjuka som varken kommunen eller landstinget vill ta ett ordentligt ansvar för. Sjukdomsbilden är så djup och vid att den gamle åker som en jojo mellan bostaden och sjukhuset. Även på sjukhuset är det svårt att få adekvat vård och behandling. På avdelningarna framställs sjukdomsbilden så att problemet alltid är någon annans och att patienten därmed ständigt flyttas runt. Att vara gammal och multisjuk är att vara ovälkommen överallt. På sjukhusen pågår en ständig flyttcirkus utan att någon tar ett ordentligt ansvar.

Det finns få undersökningar av problemen i livets slut inom äldreomsorgen. De som finns har gjorts av ”studenter” i sina utbildningar – och resultaten bekräftar de värsta farhågor. Till exempel dör den åldrige brukaren inte alltför sällan i ambulansen under en transport - Oftast utan att ha någon nära hos sig. Eller dör man i hemmet eller på särskilt boende utan någon person närvarande. Vårdpersonalens tid räcker inte till.

Men det finns också en ljus motbild om hur det kan gå till i livets slutskede. På många särskilda boenden och i många hemtjänstgrupper har man en bra och god inställning till vård i livets sista skede. Personalen har ett djupt engagemang och är måna om sin brukare. Sällan eller aldrig lämnas den gamle ensam i livets slutskede. De anhöriga underrättas om förloppen på ett fint sätt och man gör allt för de anhöriga skall kunna vistas nära sina kära så mycket som det bara går. Personalen lägger om sina rutiner, ja det händer tom att man lägger om sina scheman. Och man fixar till övernattningar på de särskilda boenden som inte har anhörigrum. (Sådana rum har med åren blivit allt sällsyntare.)

Ja, tom personalens handlande efter brukarens död är värdigt och fint. Man iakttar lugn och visar respekt för den döde. Han eller hon kläs i rena och fina kläder. Man lägger någon blomma eller något personligt vid händerna, som aktsamt ligger över varandra. Behöver någon underrättas per telefon görs detta på ett mycket fint och taktfullt sätt. Man talar mycket med de anhöriga om den sista tiden. Personalen och andra brukare har ofta en gemensam stund till minne av den avlidna.

Goda och dåliga tillämpningar finns både inom det särskilda boendet som inom det egna boendet med hemtjänst. Det som måhända skiljer är att i det egna boendet är det nästan regel att den gamle inte har någon nära kontakt med en läkare. I det särskilda boendet är det bara vanligt. Men det är illa nog i båda fallen. Och om det är någon gång som en läkare behövs, så är det i livets slutskede.

Äldreomsorgen kan, när personaltid skapas, med värdighet hantera en brukares allra sista stund i livet. Heder åt personalen för deras stronga insatser. Att vårdtagarna i många fall tvingas till återkommande T/R resor till sjukhuset skall personalen inte hållas ansvarig för. Den mörka sidan beror av organisatoriska misslyckanden. Tänk om alla äldre kunde få välja äldreomsorg ..

Äldrevård: Rehabilitering av äldre i hemmet

Idag återvänder jag till en för mig gammal och kär fråga, nämligen rehabiliteringsverksamheten för äldre i hemmen. Utan överord kan man lugnt påstå att den sällan eller aldrig förekommer. Varför är en relevant fråga, som jag inte tycker mig ha ett bra svar på.

Jag tror ointresset till viss del kan ha att göra med vår (=samhällets) allmänna inställning. Det uppfattas inte lika nödvändigt och fint med ”träning” för äldre som med ren sjukvård. Det är bara att se på äldreomsorgsorganisationen i en kommun. Det finns avsevärt färre sjukgymnaster och arbetsterapeuter än vad det finns sjuksköterskor. Och inte har paramedicinarna, dvs. sjukgymnasterna och arbetsterapeuterna, samma möjlighet att i den dagliga verksamheten ta hjälp av undersköterskor och vårdbiträden som vad sjuksköterskorna har. Mycken av sjukvården sköts i praktiken av de två nämnda personalkategorierna. Men paramedicinarna får mestadels klara sig själva.

Inte heller får undersköterskorna i sin utbildning särskilt mycket kunskap om rehabilitering i teori och praktik. I bästa fall får man grundläggande kunskaper om gångträning, men sen är det nära nog stopp. Men inte ens det man har fått lära sig ges det möjlighet att tillämpa. Den dagliga tiden räcker knappt till för service-, omsorgs- och sjukvårdsuppgifterna. Hur gärna man än vill hjälpa till med rehabiliteringen, så finns det inte tid.

Det är en konstig hierarki vi har inomäldreomsorgen. Överst har vi biståndsbesluten som är ganska författningsbundna och där det ges formella beslut, som till vissa delar kan överklagas. Biståndsbesluten uppfattas som finast. Sen har vi de rena sjukvårdsuppgifterna som ges på delegation av sjuksköterskor till omsorgspersonalen. Därefter har vi paramedicinarna som visserligen formellt, men inte reellt kan överlåta arbetsuppgifter på annan. Det finns som sagt ingen ledig tid hos personalen som skulle hjälpa till.

Hur löser man detta då? Tja, ett sätt kan vara att omsorgspersonalen inte tar emot sjuksköterskornas oreflekterade delegationer. Sköterskorna får helt enkelt utföra mera själva och delegera mindre. Men går detta då? Ja, säger jag, det går bra. Det finns ingen personalkategori idag, som arbetar så ineffektivt som sjuksköterskorna i kommunal tjänst. Man saknar helt enkelt i många fall såväl bra arbetsformer som bra organisation. Inom sjuksköterskeområdet finns en stor utvecklingspotential. Men av någon (gåtfull) anledning tar ingen tag i detta. För tydlighets skulle måste det sägas igen - Det är inte fel på sjukssköterskorna utan på organisation och arbetssätt.

I denna del finns mycket mer att säga, men till det finns inte utrymme idag. Men det är en god början att snäva in möjligheterna för sjuksköterskorna att skicka arbetet till andra. Med detta får jag avrunda och säga – Det finns nästan ingen insatts som betyder så mycket för hälsa och livskvalitet för äldre som rehabiliteringsinsatserna. Mycken forskning pekar på detta. Låt kroppen vara aktiv så länge som möjligt. Mera rehab önskas!

Äldrevård: Bättre kontinuitet måste till

Bristande personalkontinuitet är ett problem för både äldre hemvårdsbrukare och för brukare med personlig assistans. På en månad kan det vara över femtio olika personer som kommer och hjälper till.

Nja, hjälper till är väl kanske inte de rätta orden. Som gör ett besök är nog mera passande, i vart fall när det gäller äldreomsorgen. För de flesta som kommer har inte en susning om vad de egentligen skall göra vid besöket. Om det hos brukaren finns en pärm med uppgifter så tar det lika lång tid att läsa in sig som det finns avsatt tid för besöket. Därför frågar de flesta sig fram och handlar efter egen uppfattning. De man kan lugnt kan säga är – att bra blir det inte. Fel saker utförs och brukaren känner sig hjälplös och förvirrad.

När man i undersökningar eller på annat sätt frågar brukarna inom vilket område de helst skulle vilja se förbättringar så blir ett högt rankat svar – Bättre kontinuitet. Men de är långt ifrån alla kommuner som arbetat med denna fråga. I vart fall inte för att förbättra den. Snarare är det så att alltfler kommuner börjat tillämpa planeringssystem som optimerar verkningsgraden. Och i detta finns inget fel, om man inte lät det gå ut över kontinuiteten. Många av de på marknaden förekommande planeringssystemen ”bryr sig inte om” fortlöpande personalsammanhang. De söker bara optimera, dvs. minimera förflyttningstiden. I några av systemen kan man ställa in en god personalkontinuitet, men till priset av en högre resursåtgång. Och inget system tar bra hänsyn till vem som var hos brukaren igår.

Planeringssystemen är helt enkelt för okänsliga för att organisera det dagliga arbetet hos en brukare. Lösningen ligger som oftast i att söka det motsatta. Låt en erfaren undersköterska, med hjälp av enkla hjälpmedel, lägga upp dagliga schemana, då blir det bra. Jag vet av erfarenhet att det förhåller sig så. Jag har sett många grupper som på ett utmärkt sätt klarat av att förena både brukarintressena och personalintressena. Personalkontinuiteten sattes högt och spilltiden gick mot noll. Men det fordrar kunskap och engagemang - Främst hos schemaläggaren, men även hos den nära chefen och bland personalen.

Planringssystem som passar i industrin och inom transportlogistiken kan inte urskillningslöst tillämpas inom äldreomsorgen eller handikappomsorgen. Inom omsorgerna bör tekniska lösningar bejakas, men som alltid måste de grundas på genomtänka programhandlingar. Lösningarna måste uppfylla ställda krav.

Äldrevård: Hemtjänsten är ojämlik - Männen får minst insatser

För några år sedan lät jag inom "min äldreomsorg" gå igenom alla biståndsbeslut med fokus på kön. Det som då upptäcktes var att männen genomsnittligt per person hade mindre antal beviljade timmar för hemtjänstinsatserna än kvinnorna.

Skillnaden skulle kunna förklaras med att kvinnor blir äldre och insatserna stiger med ökande ålder. Men även när körningen gjordes på specifika åldersklasser så kvarstod skillnaden. Uppskattningsvis hade kvinnorna mer än 10 % fler beviljade timmar. Resultatet överraskade oss alla, för vi levde i tron att verkligheten var det motsatta. Huruvida resultatet är giltigt för den större populationen vet jag inte. Jag har sett undersökningar som pekar i båda riktningarna - Sannolikt beroende på tillämpad undersökningsmetodik eller beräkningsmodell. Jag må väl kanske också inflika att min ”undersökning” självklart inte är invändningsfri.

Men min misstanke kvarstår – jag anar att männen generellt sett får en mer slimmad omsorg än kvinnorna. Kanske är det så att männen själva ställer färre och mindre krav. Kanske är det så för att 85 % av alla biståndsbedömare är kvinnor. Förklaringar är egentligen inte av förstahandsintresse. Frågan som uppmärksamheten borde koncentreras på, är att klarlägga om det finns verkliga skillnader mellan könen. Ganska ofta ser vi undersökningar som redovisar skillnader inom landstingens sjukvård. Kvinnorna får mindre och sämre vård än män. Men sällan eller aldrig någon undersökning som belyser förhållandena hemtjänsten. Detta borde vara en lämplig uppgift för någon högskola att kasta sig över.

Nåja, trots allt finns det hopp om ökande kunskap om könsskillnaderna inom hemtjänsten. Värre är det med de särskilda boendena. Här vet vi än mindre och inte är det helt enkelt att öka kunskapen. Inom de särskilda boendena finns inget underlag att bearbeta. Ordentliga biståndsbeslut saknas mestadels och när det gäller den dagliga vården baseras den på faktiskt handlande som inte dokumenteras. Men kanske man skulle kunna sig ett undersökningsupplägg som bygger på faktiska observationer. Det vore spännande att få ta del av en sådan utredning.

Äldrevård: Äldreomsorgen en könssegregerad bastion

Äldreomsorgen en könssegregerad bastion när det gäller vårdpersonalen. Så gott som all vårdnära personal inom äldreomsorgen är kvinnor. På arbetsplatser där det är som bäst ur jämställdhetssynpunkt, kan väl männen utgöra högst 10 % av arbetsstyrkan. I de flesta grupper utgör männen dock bara någon procent, om ens det.

Kanske jag har fel, men på något sätt verkar det enklare för kvinnorna att inta tidigare manliga bastioner än tvärtom. Trots mer än tjugoåriga försök att få in männen i äldreomsorgen är läget idag sämre än för tio år sedan. Varför kan man undra? Vad är det som skrämmer männen?

Eller kanske frågan skall vara – Vem skrämmer männen. Problemet är tvåfaldigt - först gäller det att få männen intresserade, utbildade och anställda, och sedan gäller det att hålla kvar dem i vårdsvängen. Det senare verkar vara den svåraste uppgiften.

Många gånger lyfts lönen fram som en förklarande faktor. En annan gång sägs situationen bero av historia och omsorgsyrkets uppkomst. Någon gång lyfts statusfrågan fram. Även konkurrens och utbudet av bättre alternativ lämnas som rimlig tolkning. Alla dessa förklaringar med flera äger säkert giltig grund.

När jag var verksam inom området hade jag, utan några vetenskapliga ambitioner, under en tid för vana att samtala med de manliga biträden och undersköterskor som slutade. Jag frågade varför de inte ville vara kvar. Oftast relaterade man till några av förklaringsgrunderna ovan. Men om man ställde följdfrågor om det angivna var den faktiska förklaringen så kom de verkliga anledningarna sakta men säkert krypande fram. Kort uttryckt sa männen – vi har tröttnat på våra kvinnliga arbetskamrater! Vi står inte ut! Det är för mycket tjafs om allting.

De här utsagorna skrämde mig med flera. Hur skall man kunna bemöta och hantera detta? Kanske är det så att männens och kvinnornas hållning bara är ett resultat av fyrtio års kamp för jämställdheten. Kampen har på sitt sätt varit obalanserad. Den har av naturliga skäl varit inriktad på att öppna männens arbetsliv för kvinnorna och inte tvärtom. Männen i de mansdominerade delarna av arbetslivet har, om än lite motvilligt, tvingats ändra hållning till det andra könet. Medan kvinnorna i den kvinnodominerade delen obehindrat har kunnat fortsätta i gamla hjulspår. Kan det vara så enkelt?

Jag tror det behövs en ordentlig genomlysning varför männen flyr äldreomsorgen. Min preliminära slutsats är, att om skall vi få in män i äldreomsorgen måste den kvinnliga delen sättas i skolbänken för att lära sig mera om jämställdheten. Eller rakt på sak – Kvinnorna måste läras kunna verka i en jämställd äldreomsorg.