Äldrevård: Äldreomsorgen en könssegregerad bastion

Äldreomsorgen en könssegregerad bastion när det gäller vårdpersonalen. Så gott som all vårdnära personal inom äldreomsorgen är kvinnor. På arbetsplatser där det är som bäst ur jämställdhetssynpunkt, kan väl männen utgöra högst 10 % av arbetsstyrkan. I de flesta grupper utgör männen dock bara någon procent, om ens det.

Kanske jag har fel, men på något sätt verkar det enklare för kvinnorna att inta tidigare manliga bastioner än tvärtom. Trots mer än tjugoåriga försök att få in männen i äldreomsorgen är läget idag sämre än för tio år sedan. Varför kan man undra? Vad är det som skrämmer männen?

Eller kanske frågan skall vara – Vem skrämmer männen. Problemet är tvåfaldigt - först gäller det att få männen intresserade, utbildade och anställda, och sedan gäller det att hålla kvar dem i vårdsvängen. Det senare verkar vara den svåraste uppgiften.

Många gånger lyfts lönen fram som en förklarande faktor. En annan gång sägs situationen bero av historia och omsorgsyrkets uppkomst. Någon gång lyfts statusfrågan fram. Även konkurrens och utbudet av bättre alternativ lämnas som rimlig tolkning. Alla dessa förklaringar med flera äger säkert giltig grund.

När jag var verksam inom området hade jag, utan några vetenskapliga ambitioner, under en tid för vana att samtala med de manliga biträden och undersköterskor som slutade. Jag frågade varför de inte ville vara kvar. Oftast relaterade man till några av förklaringsgrunderna ovan. Men om man ställde följdfrågor om det angivna var den faktiska förklaringen så kom de verkliga anledningarna sakta men säkert krypande fram. Kort uttryckt sa männen – vi har tröttnat på våra kvinnliga arbetskamrater! Vi står inte ut! Det är för mycket tjafs om allting.

De här utsagorna skrämde mig med flera. Hur skall man kunna bemöta och hantera detta? Kanske är det så att männens och kvinnornas hållning bara är ett resultat av fyrtio års kamp för jämställdheten. Kampen har på sitt sätt varit obalanserad. Den har av naturliga skäl varit inriktad på att öppna männens arbetsliv för kvinnorna och inte tvärtom. Männen i de mansdominerade delarna av arbetslivet har, om än lite motvilligt, tvingats ändra hållning till det andra könet. Medan kvinnorna i den kvinnodominerade delen obehindrat har kunnat fortsätta i gamla hjulspår. Kan det vara så enkelt?

Jag tror det behövs en ordentlig genomlysning varför männen flyr äldreomsorgen. Min preliminära slutsats är, att om skall vi få in män i äldreomsorgen måste den kvinnliga delen sättas i skolbänken för att lära sig mera om jämställdheten. Eller rakt på sak – Kvinnorna måste läras kunna verka i en jämställd äldreomsorg.