fredag 15 maj 2009

Äldrevård: Bättre kontinuitet måste till

Bristande personalkontinuitet är ett problem för både äldre hemvårdsbrukare och för brukare med personlig assistans. På en månad kan det vara över femtio olika personer som kommer och hjälper till.

Nja, hjälper till är väl kanske inte de rätta orden. Som gör ett besök är nog mera passande, i vart fall när det gäller äldreomsorgen. För de flesta som kommer har inte en susning om vad de egentligen skall göra vid besöket. Om det hos brukaren finns en pärm med uppgifter så tar det lika lång tid att läsa in sig som det finns avsatt tid för besöket. Därför frågar de flesta sig fram och handlar efter egen uppfattning. De man kan lugnt kan säga är – att bra blir det inte. Fel saker utförs och brukaren känner sig hjälplös och förvirrad.

När man i undersökningar eller på annat sätt frågar brukarna inom vilket område de helst skulle vilja se förbättringar så blir ett högt rankat svar – Bättre kontinuitet. Men de är långt ifrån alla kommuner som arbetat med denna fråga. I vart fall inte för att förbättra den. Snarare är det så att alltfler kommuner börjat tillämpa planeringssystem som optimerar verkningsgraden. Och i detta finns inget fel, om man inte lät det gå ut över kontinuiteten. Många av de på marknaden förekommande planeringssystemen ”bryr sig inte om” fortlöpande personalsammanhang. De söker bara optimera, dvs. minimera förflyttningstiden. I några av systemen kan man ställa in en god personalkontinuitet, men till priset av en högre resursåtgång. Och inget system tar bra hänsyn till vem som var hos brukaren igår.

Planeringssystemen är helt enkelt för okänsliga för att organisera det dagliga arbetet hos en brukare. Lösningen ligger som oftast i att söka det motsatta. Låt en erfaren undersköterska, med hjälp av enkla hjälpmedel, lägga upp dagliga schemana, då blir det bra. Jag vet av erfarenhet att det förhåller sig så. Jag har sett många grupper som på ett utmärkt sätt klarat av att förena både brukarintressena och personalintressena. Personalkontinuiteten sattes högt och spilltiden gick mot noll. Men det fordrar kunskap och engagemang - Främst hos schemaläggaren, men även hos den nära chefen och bland personalen.

Planringssystem som passar i industrin och inom transportlogistiken kan inte urskillningslöst tillämpas inom äldreomsorgen eller handikappomsorgen. Inom omsorgerna bör tekniska lösningar bejakas, men som alltid måste de grundas på genomtänka programhandlingar. Lösningarna måste uppfylla ställda krav.

4 kommentarer:

Carina sa...

Hej
Har läst din blogg med stort intresse. Arbetar själv som kommunsköterska och skräms av hur lite fokus som riktas mot brukaren. Vid planeringar och omorganiseringar är det själva verksamheten som sådan som tas hänsyn till. Någon genomtänkt plan med utgångspunkt från brukaren finns inte utan det ska planeras utifrån hur själva omorganisationen är gjord istället för tvärtom. Detta skapar problem eftersom det uppstår ett misstroendevotum och en förvirring hos de personer som ska utföra vården.
Ett annat dilemma i den kommun där jag arbetar är bristen på tydlighet. Det utarbetas riktlinjer och rutiner som inte är genomtänkta och därför inte håller i längden. I en första presentation kan rutinen synas korrekt och hållbar rent teoretiskt men när den sedan sätts in i den verklighet den är till för håller det inte. Reaktionen på detta från de som utarbetat rutinen blir en ryckning på axlarna och en flummig kommentar om att det där kan vi ju ta med en nypa salt och att det ju beror på. Även detta skapar förvirring och misstro som leder till att ledningens trovärdighet ifrågasätts. Under sådana omständigheter sätts möjligheterna till samarbete och vilja till att arbeta mot samma mål ur spel. Frågor som; för vem gör vi det här och är detta till gagn för våra brukare, kan inte besvaras på ett tillfredsställande sätt. Konflikter uppstår och arbetsklimatet blir allt annat än gott. Det bekymrar mig att de som är satta att skapa förutsättningar för vårdgivarna att ge en god vård varken lyssnar på vårdgivarna eller brukarna. Att förankra och pröva teoretiska ideer i verkligheten innan beslut tas borde vara en självklarhet. Detta görs tyvärr inte i tillräcklig utsträckning.
Biståndsbedömningen är även den undermålig. Ingen genomtänkt planering här heller. En brukare dör, ett rum blir ledigt och snarast möjligt ska det upptas av en ny vårdtagare.
Samspelet mellan sjuksöterska, enhetschef och arbetsterapeut/sjukgymnast är även den undermålig. Var och en har sina egna möten med baspersonalen. Något utrymme för samarbete finns inte eller tas inte. Var och en har nog med sitt. Följden blir att den ene vet inte vad den andre gör och vården kring brukaren blir splittrad. Som bäddat för konflikter.
Ja, jag vet inte vad man ska göra åt allt det här. Kan bara konstatera att det är helt galet.

Vänligen
Carina

Sten sa...

Hej Carina, kul du tycker min blogg är intressant. Dina synpunkter är också mycket tankeväckande och insiktsfulla. Kul att få ta del av din erfarenhet och ditt kunnande.

Det är bra många som insett de problem och svårigheter som äldreomsorgsverksamheten bär inom sig. Inte minst Uppdrag Granskning har blottlagt problem. Som enskild person kan man bara sprida kunskap och bilda opinion, och hoppas att allt fler tar till sig verkligheten och börjar kräva förändring. Man får kämpa på!

Du får gärna höra av dig fler gånger. Du har att berätta.

Hälsning Sten

Carina sa...

Hej igen Sten.

Blev uppmuntrad och lite "taggad" av dina ord. Mitt största bekymmer just nu är den osäkerhet och den rädsla att tänka själva och våga handla, komma med ideer, våga vara kreativ och tro på sin egen förmåga som jag märker hos den personal som finns närmast vårdtagaren; undersköterskorna och vårdbiträdena.
På grund av att de inte får lov att göra något utan att först fråga sjuksköterskan, enhetschefen eller övrig legitimerad personal blir de handlingsförlamade och osäkra och verkar börja tvivla på sin förmåga att tänka själva. De låter sig styras av dokument istället. Jag vet inte vad man ska göra åt det men ser en fara i det här. Varje person är unik, liksom varje situation och vi kan inte styra allt med hjälp av riktlinjer och instruktioner.
Det senaste nu är att ha kontroller i form av rena prover för personalen. De får ett häfte med information de ska läsa igenom inför ett prov som de måste ha alla rätt i för att bli godkända. Även detta skapar nervositet och oro. Visst är det bra att höja kunskapen men kanske det borde ske på ett annat sätt. Samtidigt känns det förmätet att just undersköterskornas och vårdbiträdernas kompetens ifrågasätts och granskas när inte samtidigt övrig personals kompetens gör det. Som om en legitimation skulle ge någon slag garanti mot inkompetens och okunskap. Vi behöver alla hålla oss ajour med och uppdatera våra kunskaper. En formell kompetens ger ingen garanti för reell kompetens även om det förutsätts att den finns där. Det ställs oerhört höga krav på "baspersonalen" och att de ska följa alla rutiner, instruktioner och arbetsuppgifter som delges dem medan det å andra sidan finns en hög tolerans gentemot övrig personals förmåga att leva upp till de krav som ställs på dem.
Det här attityden eller inställningen skapar ett oerhört missnöje och jag tycker det är näst intill kränkande gentemot den personal som faktiskt är absolut viktigast för brukaren. När något inte fungerar och det inte finns resurser är det alltid baspersonalen och i och med det brukaren som får ta "smällen". Då heter det att det handlar om bemötande och att baspersonalen är dåliga på att vara effektiva och på att fördela arbetsuppgifterna på ett förnuftigt sätt. På så sätt kan vi "legitimerade" smita ifrån vårt ansvar för brukaren.

Carina

Sten sa...

Hej Carina, spännande att du återkom med ett nytt inlägg. Jag förstår såväl dina utgångspunkter som synpunkter och jag delar dem. Jag har haft förmånen att få verka både inom landsting och inom kommun och tycker nog att det löpande vardagsarbetet flöt bättre inom sjukvården. Där fanns inte samma exercerande med tex. delegationer där som i kommunen. Undersköterskor och vårdbiträden handlade efter kunskap och praxis. En förklaring till olikheterna kan vara att inom den slutna vården finns det en bättre uppsikt över allt som händer och sker.

Men jag tycker inte detta räcker som grund och förklaring till byråkratiseringen inom den kommunala vården och omsorgen. Man borde kunna finna smidigare system som tex. ger undersköterskor behörighet/delegation över en hel kommun. Ett annat problem som inte lyfts fram så ofta är att kvaliteten på undersköterskeutbildningarna har varierat kraftigt under bra många år. Det är svårt att veta vad uskarna har fått lära sig i skolan. Det gör att både den legitimerade personalen som ledningen känner en viss osäkerhet.

Men jag håller med dig. Inom den kommunala vården och omsorgen har vi skapat en tydlig över- och underordning av samverkande personal, som knappast går att finna motsvarighet på arbetsmarknaden för övrigt, möjligtvis sjöfarten undantagen.

Jag avser att framöver återkomma med nya inlägg som delvis tar upp det du berör. Synpunkter om bemötande kommer jag att behandla i min andra blogg http://chefsbloggen.blogspot.com/
Men jag kommer säkert tillbaka till ämne bemötande även i Omsorgsbloggen. Som jag sagt tidigare - Kul få ta del av dina tankar och ditt kunnande. Fortsätt gärna med dina intressanta och beaktansvärda kommentarer framöver.