onsdag 23 december 2009

God Jul och tack för i år

Ber att få tillönska alla läsare en skön och vilsam julhelg.

Och tack för ert stora intresse. Utan er fanns inte omsorgsbloggen. Vi ses med friska tag på det nya året.

Du får mer än gärna sprida min adress till andra intresserade. Det är kul med fler läsare!

fredag 18 december 2009

Omsorgen: I det tysta är omsorgen satt under press

Utan tvekan sker det stora förändringar i samhällets när det gäller omsorgsfrågorna, både i fråga om inställning, som utförande. När det gäller de ändringar som sker via rikspolitiken, måste man säga att de försiggår i all fall öppet och därmed kan de bli föremål för diskussion och granskning.

Värre är det med allt som sker på lokal nivå. Här sker successiva förändringar, som knappt uppmärksammas av någon. Förändringarna adiminsteras av tjänstemännen utan att politiken behöver skylta utåt. Några exempel - Kommunerna skär i det tysta ner på fritidspersonalen inom omsorgerna och särskilt äldreomsorgen, man tar bort stödet till frivilligorganisationerna, handikappråden läggs ner, tillgänglighetsrådgivarna och handikappkonsulenterna återbesätts inte vid vakanser, utvecklingspersonalen inom omsorgerna avvecklas, rehabiliteringen i hemmen av äldre går på sparlåga, och allt fler kommuner går över till s.k kyld mat - även i de särskilda boendena. Detta är bara några exempel. Verkligheten rymmer mycket, mycket mera.

Det händer som sagt oerhört mycket på omsorgssidan, och allt sker utan någon som helst till debatt eller insyn - Möjligen matfrågan undantagen. Egentligen borde pensionärsorganisationer, och handikappförbunden med flera ställa sig upp och ryta till i en gemensam lokal manifestation. Inte mot politiken, för den hanteras i allmänna val, utan mot de faktiska försämringarna. Det handlar inte om partipolitik och hållning till samhällsfrågor. Det handlar nu om vanlig medmänsklighet som står över ideologier. Så illa håller det på att bli.

Vi är på väg mot en nivå där människor far illa och där den goda utvecklingen för ett tillgängligt samhälle stannat upp. Se bara på alla stolta proklamationer om att samhället skulle vara tillgängliggjort till år 2010. Av detta blev pannkaka, och vad värre är - ingen bryr sig om situationen. Hur har man på politisk nivå tänkt sig fortsättningen när inte ens de uppsatta tillgänglighetsmålen nåddes. Och vem skall tänka utveckling på lokal nivå när man tar bort många drivande tjänstemannakrafter.

Som ytterligare ett exempel kan nämnas de så kallade äldreombuden på länsstyrelserna som tillskapade för några år sedan i det goda syftet att stärka tillsynen av den kommunala äldreomsorgen. Vad gör dessa tjänstemän idag? Jo, de handlägger mest vanliga ärenden. För när äldreombuden kom som en skänk från ovan passade länsstyrelserna på att inte återbesätta de normala socialkonsulenttjänsterna. Tillsynen över kommunerna hinner man som vanligt inte med!

Jag vill inte vara konspiratorisk, men katten vet om inte samhället nöjer sig med omsorgsläget som det är här och nu, ja, kanske man tom skulle kunna tänka sig en snäpp lägre tillämpningsnivå och därmed i teorin lägre kostnader. Det kan ligga en medveten och allomfattande politisk hållning bakom dagens svåra läge. Det gör ont i många, inklusive mig, när samhället slutat se det faktiska omsorgsbehovet och låter den starke diktera villkoren. Det leder till ett för oss alla ovärdigt samhälle, både i samtid och i framtid.

fredag 11 december 2009

Äldrevård: Vem vikarierar för vem inom äldreomsorgen

I ett tidigare inlägg framförde jag tanken att äldreomsorgen är lite av ett kvardröjande klassamhälle. Den gången hade jag samverkan i fokus. Idag tänkte jag beröra vikarieordningen inom äldreomsorgen.

När det gäller undersköterskor och vårdbiträden är vikariefrågan i stort sett inget problem. Är någon sjuk eller vid semestrar eller så, är det många personer som både kan och vill hoppa in och arbeta när det behövs. Det är bara mitt under sommarsemesterperioden som det kan köra ihop sig, men inte ens då har det varit reella problem under de senaste åren.

Inte heller vikariefrågan för legitimerad personal är något egentligt problem. En ordentlig semesterplanering, dvs nyttjande av tre semesterperioder, samt förflyttning i tiden av vissa arbetsuppgifter och nyttjande av bemanningsföretag löser sommarproblemen. Under året i övrigt finns det inga problem.

Nej, den svåra knuten är enhetscheferna. Här råder en kultur som är tidsfrånvänd. På normala arbetsplatser låter man mestadels någon underställd medarbetare få hoppa upp och vikariera när chefen är borta rimligt lång tid. Ett sådant system har många fördelar varav de viktigaste är att man behåller kunskapskontinuiteten i verksamheten. Den som får förtroendet att vikariera kan verksamheten och har därmed lättare att fatta de nödvändiga besluten. Därtill kommer en icke oväsentlig faktor nämligen att medarbetarna får en insikt chefens vardag och verksamhet. Det bidrar till en ökad förståelse mellan chefens värld och medarbetarnas värld.

Men så gör man inte inom äldreomsorgen. Här slår alla parter vakt om positioner; Inget gränsöverskridande här inte. När chefen skall vara borta kopplar man ihop enheten med någon annan enhet eller så tar man in en vikarie. Och till skillnad mot vårdpersonalen står det inte lämpliga och kunniga personer i kö precis. Oftast tar man praktiskt taget in någon från gatan, om än med lämplig utbildning, men med total avsaknad av kunskap och erfarenhet. Och när man kopplar ihop två avdelningar brukar den främsta effekten bli att man stressar liver ur en enhetschef som skall bära dubbla bördor.

Jag vet inte varför det är som det är inomäldreomsorgen, men jag skulle kunna tro att det är en kvarleva från ett svunnet klassamhälle. Man skall bli vid sin läst. Det finns många duktiga sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster oh undersköterskor med flera som skulle kunna hoppa in och vikariera. Till gagn för verksamheten och till gagn för den anställde som får möjlighet att göra nya erfarenheter. Och bland dessa personer har man sedan en fantastisk rekryteringsbas till olika chefsprogram. Äldreomsorgen måste ta steget in i en modernare värld och tid. Om verksamheten vill utvecklas och överleva.

fredag 4 december 2009

Funktionsnedsättning: Tänk på den nära utemiljön för äldre och för personer med funktionsnedsättningar

Tänk på den nära utemiljön för äldre och personer med funktions-nedsättningar, och tänk snabbt. Som (nästan) alla känner till pågår det ett fortlöpande arbete för att tillgängliggöra samhället för personer med funktionsnedsättning. Om intensiteten kan man ha olika uppfattning och jag själv har i dessa spalter framfört kritiska synpunkter. Men hur man än vrider och vänder på saken så pågår det ett tillgänglighetsarbete som är både nyttigt och nödvändigt.

Men så här långt har intresset främst varit koncentrerat på centrumkärnor, kollektivtrafiken och kommersiella lokaler. I viss mån har enskilda bostadshus också kommit i fråga för åtgärder - Om inte annat så genom så kallad bostadsanpassning.

Men många kommuner har inte tagit steget fullt ut och börja se på bostadsområdenas närmiljö. Om man har en funktionsnedsättning kan det många gånger vara svårt för att inte säga omöjligt att ta sig till tvättstugan, affären, busshållplatsen, vårdcentralen med flera näraliggande besökspunkter. Huset där jag bor kan vara tillgängliggjort, besökspunkten likaså – men sträckan däremellan kan vara svårforcerad och hindren kan vara många.

Exempel på hinder är dålig hårdgörning av gångvägar, svåra trappor med och utan räcken, avsaknad av ramper, stora buskage, allehanda snubbelkanter, dålig kontrastmarkering av stolpar, avsaknad av bänkar, olämpligt placerade cykelställ med mera. Ja, listan kan göras lång.

Att arbeta med tillgänglighet i de stora bostadsområdena är en svår sak och tar lång tid. Men arbetet måste skyndsamt påbörjas. Vill man nå snabba resultat för en billig peng, kan kommunen ta till greppet att låta de äldre och personer med funktionsnedsättning själva till kommunen anmäla vad man vill ha åtgärdat i sin närmiljö. Sedan kan kommunen göra en enkel besiktning, föreslå åtgärder och lägga in det i planeringen. Då kan nödvändiga bristerna bli åtgärdade på ett år, vilket är supersnabbt i den kommunala världen. Låter man planeringen ha sin sedvanliga gång tar det minst två decennier innan kommunen betat av alla områden.

Någon kommun har redan valt att fråga vissa nyckelgrupper om råd om vad som behöver göras. Man kan även ta handikapporganisationer, pensionärsorganisationer m.fl. till hjälp i detta arbete. Det är inget stort arbete och det kan startas utan någon lång planeringsprocess. Dock måste en sak göras i tid. Kommunen och bostadsbolagen måste avsätta pengar så att det som anmäls kan bli åtgärdat. Om det inte avsätts särskilda medel stannar inventeringar vid förhoppningar i en blå pärm.