lördag 27 december 2008

Äldrevård: Uppgradera brandskyddet i äldreomsorgen!

Enligt lag har den som äger en byggnad och den som bedriver verksamhet där, ansvaret för brandskyddet. Det innebär bl.a. en skyldighet att hålla utrustning för livräddning och vidta åtgärder som behövs för att förebygga, hindra och begränsa skador av brand. Man skall också bedriva ett systematiskt brandskyddsarbete.

Men hur ser brandskyddsvardagen ut på ett särskilt boende eller ett servicehus? I många fall är brandskyddet inte mycket att yvas över. Det systematiska brandskyddet har ingen hög prioritet. Varken personal eller boende vet oftast inte vad de skall göra i händelse av brand. Personalen fick, förmodligen för en fyra, fem år, sedan en genomgång, men sen har inget hänt på utbildningsfronten. Och minst hälften att personalen är idag utbytt. Brandskyddsutrustningen har ibland inte heller setts över. Eventuella handbrandsläckare håller inte alltid trycket! Och pärmen med brandskyddsarbetet, som man gjorde för fem år sedan, ja var är den?

Inte heller när det gäller de mera byggnadstekniska åtgärderna kan man som boende känna sig trygg. Knappast någon av de byggnaderna som nyttjas för särskilt boende eller servicehus har någon form av sprinklersystem. Många har inte ens en fast brandslang. Och skulle den finnas har ingen på länge haft slangen ute och kontrollerat funktionen. Inte heller automatiska dörrstängare finns det mellan avdelningar eller till de boendes lägenheter. Ibland, men långt ifrån alltid, finns det automatiska brandlarm.

Väldigt få byggnader inom äldreomsorgen har nödbelysning i trapporna. Gör gärna ett besök i tex ett servicehus och titta på trappuppgången. I inte alltför få fall är den byggd utan insläpp av dagsljus. Var och en kan förstå vad detta betyder vid strömbortfall och vid brand. Och nödbelysningen lyser som sagt med sin frånvaro. Skulle det finnas ljusinsläpp, så tänk dig in i en situation på natten!

I de flesta fall är den inledande målsättningen att de boende skall stanna kvar i sina lägenheter vid brand. Brandförsvaret skall tillkallas. Men vet det de boende om detta? Sannolikt reagerar man instinktivt och försöker ta sig ut. När man en gång i tiden brandskyddsgodkände byggnaderna fanns det personal dygnet runt, som kunde hjälpa de boende. Men så är det inte idag på alla ställen. Man har t.ex. ingen fast nattpersonal. De boende är också generellt sett skröpligare idag än för 30 år sedan.

Vad händer om de äldre försöker evakuera ett brinnande servicehus. Det är nog inte svårt att tänka sig hur svårt det skulle bli. Men verkligheten är värre än så. På många ställen har man grindar som fallskydd ner för trappor, man har dörrar med låsmekanism utformade med hänsyn till dementa äldre. Följderna kan bli katastrofala. Ibland finns det brandstegar på utsidan för utrymning! Hur är de tänkta att fungera?

Många lokala räddningstjänsten försvarar normalt alltid sakernas nuvarande tillstånd. Man tar inte ett ordentligt tag i det förebyggande arbetet inom äldreomsorgen. På något sätt ser man en konflikt mellan förstärkt förebyggande byggandstekniskt brandskydd och storleken på den utryckande räddningsstyrkan. Ökad satsning på det ena kan leda till minskning på det andra. Men så behöver det inte vara. Utryckningsstyrkan kan faktiskt hjälpa till med det förebyggande arbetet. Det handlar främst om arbetets organisering.

Förbättringar av brandskyddet på de särskilda boendena har i åratal ältats - på både lokal och central - nivå utan konkreta resultat. Är ett äldre människoliv så lågt värderat? Man bör dock inte glömma vem som har det yttersta ansvaret för brandskyddet - Den som bedriver verksamheten eller äger byggnaden. Kommunerna kan således göra mycket på egen hand, om viljan funnits!

lördag 20 december 2008

Äldrevård: Länge leve vårdbiträdena

Jag har i ett tidigare inlägg framfört att det behövs mer personal med högre akademisk examen inom äldreomsorgen och för den delen också inom handikappomsorgen. Kanhända lite överraskande och paradoxalt vill jag också i omsorgerna ha mer vårdnära personal gärna med särskild vårdutbildningen, men framför allt med gott handlag och hjärtat på rätta stället. Hellre duktig så kallad outbildad personal än utbildade som är olämpliga för yrket.

Förmodligen kan det liknas vid att svära i kyrkan, men det ständigt upprepade kravet på undersköterskeutbildning inom äldreomsorgen har inte i alla delar varit av godo. Jag tror nästan det skapat fler problem än det löst! För det första är inte USK-utbildning någon trygghet för en naturlig lämplighet att ge äldre personer vård och omsorg, och för det andra är USK-utbildningen kunskapsmässigt en felinriktad utbildning. Måhända den passar den vanliga sjukvården, men i fråga om äldrevård och handikappomsorg ligger utbildningen fel. Utbildningen gör att äldreomsorgen blir övertung i sjukvårdsdelen. Det blir liksom finare att på delegation lägga om ett mindre sår än att kunna lugna en vårdtagare som plågas av dödsångest eller som är ledsen för att barnen aldrig kommer och hälsar på. Inom handikappomsorgen har man ännu inte nått till USK-kravet och där fungerar verksamheten förvånansvärt hyggligt med mestadels "outbildad" personal. Eller som jag ibland tror, just därför! Detta nu inte sagt med udden riktad mot alla duktiga undersköterskor i äldreomsorgen utan som en vilja att lyfta fram äldrevårdens viktiga kärna nämligen omsorgen.

Bra vårdgrupper, som jag kommit i kontakt med, har många gånger rymt personer med utländsk härkomst - från Chile, Spanien, Vietnamn, Iran, Thailand med flera länder. De hade ingen "svensk" vårdutbildning och behärskade inte språket till fulländning, men de kunde på ett naturligt sätt ge god vård och omsorg. Kort sagt - De var älskade av vårdtagarna. Att kunna sköta ett jobb borde trots allt vara det viktigaste.

Dessa personer med ickesvenskt ursprung var fullständigt befriade från det mischmasch av fina men tomma ord som bara förvirrar vardagen för den nära vårdpersonalen. De utlandsfödda personer hade inte en aning om orden värdegrund, mål, analys, process, strategi, inriktning, kompetensutveckling eller vision med mera och med flera! Men de kunde sköta sitt jobb och de lät sig inte hämmas av den svenska organisationskulturen.

Det är dags, för att inte säga hög tid, att tänka om i utbildningsfrågan. Efter alla dessa år som kommunerna nu haft ansvar för äldreomsorgen borde tiden vara mogen att ta fram en utbildning som reellt svarar mot uppgiftens behov. Men det finns ljus i tunneln. Det verkar hända något på utbildningsfronten. En "statlig utredare" föreslog en treårig gymnasieutbildning till ett helt nytt omsorgsyrke. Det nya yrket föreslogs heta äldreassistent. Utbildningen skall bland annat innehålla värdegrundsfrågor, lagar och regler, kunskap om åldrande samt själslig och kroppslig omsorg. Jag säger bara - Äntligen ett initiativ i rätt riktning! Om man nu inte vill uppfinna hjulet på nytt kan utbiuldningsplanererna säkert lära mycket av den gamla
(mental-)skötarutbildningen. Den var inte så tokig.

lördag 13 december 2008

Äldrevård: Värdigt liv för dementa

I början på sjuttiotalet arbetade jag på ett av våra större mentalsjukhus. Några av åldringsavdelningarna där, var förbehållna s.k senila personer, som man sa på den tiden. Det var, med dagens ögon sett, ganska röriga och ostyriga avdelningar. De intagna var inlåsta eller sprang omkring, var och en sin värld. Olika former av personalövergrep var tråkigt nog legio.

Så fick vi den stora psykiatrireformen och mycket förändrades. De senila personerna kom att kallas dementa och många vårdades i hemmen - En inte särskilt bra lösning. Personer som inte kan ta vara på sig själv måste ha tillsyn. För något decennium sedan började man åter skapa särskilda demensavdelningar och senare också demensboenden. Många av demensarrangemangen var inte helt olika sina föregångare. Bemanningen var låg och personalen outbildad för jobbet. Inte heller beledsagades verksamheten i övrigt av någon demenskunskap. De kunniga långvårdsöverläkarna var avskaffade. Särskilt de avdelningar som låg insprängda på de gamla sjukhemmen uppvisade vård- och omsorgsformer som får varje anständig människa att blekna. Övergrepen på vårdtagarna var och är dessvärre jämbördiga dem som förekom för fyrtio år sedan. Dock finns det hopp! Många av senare års särskilda demensboenden uppvisar omsorgsformer som är bra och hedervärda.

Men en grupp har det fortfarande mycket svårt och det är yngre dementa – personer runt 50 år. För denna grupp har inget hänt. De har, inte helt oväntat, fastnat i ingenmansland. Landstingen tar sin hand ifrån dem. Och i kommunen vill varken äldreomsorgen eller handkappomsorgen ta sig an denna grupp. Det som då händer är att en måttligt dement 50-åring placeras på en demensavdelning bland 80-åriga gravt dementa personer. Eller ännu värre placeras man på ett särskilt boende i utkanten av kommunen. Var och en förstår hur en femtioåring upplever att hamna bland mycket äldre människor. För tro inte att s.k. dementa personer skulle vara oberoende till sin omgivning. Så är inte fallet. En dement person registerar mycket.

Ofta säger kommunerna att problemet inte verkar vara stort. Tja, så kan man säga när man inte vet något om antalet och inte heller försökt ta reda på det! Men en sak verkar vara säker, om man skall tro de sakkunniga – gruppen yngre dementa är inte liten och den växer år från år. Och när det gäller framför allt yngre dementa får vi inte glömma bort de anhöriga. De lider mycket när de ser sin nära kära tappa fotfästet i tillvaron för att gömmas på icke avpassade avdelningar. Kommunerna måste naturligtvis bygga upp goda verksamheter för yngre dementa och de bör ligga utanför äldreomsorgen, åtminstone som det ser ut idag i många kommuner. Sen vore det allmänt bra med en ökad tillsyn och granskning av dagens demensvård. Vår tids övergrepp ligger, som sagt, väl i paritet med gårdagens.

lördag 6 december 2008

Äldrevård: Servicehusens renässans? Vågar man hoppas?

De så kallade servicehusen inom äldreomsorgen har successivt mönstrats ut som boendealternativ för våra äldre. I många kommuner finns idag bara två alternativ. Antingen bor du hemma och får hemtjänst eller har du ett omfattande vårdbehov och då kan du få bo på särskilt boende. Något däremellan, såsom servicehusen, har under många år inte ansetts vara nödvändigt.

Jag vet inte vilket ord man skall använda för denna hållning – kanske urdumt. I vilket fall som helst har man inte lyssnat till de äldre. Många gamla vill gärna flytta till servicehus när krafterna tryter och man lever i tron att servicehus fortfarande är en realitet. Därför blir man grymt besvikna när man får klart för sig att servicehusen antingen är avvecklade eller omvandlade till reguljära särskilda boenden.

De gamla servicehusen var en fantastisk boendeform. Här kunde man bo i sin egen lägenhet men ändå få hjälp och service, samt vilket är mycket viktigt känna trygghet. Genom servicehusen erbjöds de äldre - dygnet runt -hemtjänstinsatser, hemsjukvård och tillgång till personal. Läkaren kom på besök minst en gång i månaden. Servicehusen hade ”larm” som gjorde att man kunde ringa efter hjälp om så behövdes. Ett och annat servicehus hade också en passiv övervakning genom att diskret larma personalen om den boende inte hade tänt en lampa eller spolat i toan på en viss tid. På våra servicehus fanns bra lägenheter med tillgång till gemensamma lokaler, aktiviteter och service såsom restaurang, hårvård och fotvård. Det fanns arbetsterapeuter eller motsvarande. Ja, det var till och med möjligt för makar att bo tillsammans.

Jag vet egentligen inte varför servicehusidén kom ur modet. Det mest framförda skälet var att vårdtagarna skall bo hemma så länge som möjligt. Men egentligen tror jag det handlar om kostnader. Det var svårt för kommunerna att få full kostnadstäckning via hyrorna på servicehusen. De gemensamma ytorna mm fick bekostas via skattsedeln.

Många äldre, som idag bor hemma och får hemtjänst, längtar efter trygghet och gemenskap. Man önskar, så långt möjligt är, att slippa färdtjänst och sjuktransporter. Man vill bo på ett ställe som svarar mot deras behov – ett modernt servicehus. Enligt min mening är det ett absolut måste att åter föra in servicehusen som en del i utbudet för de äldre. För många handlar det om en relativt lång boendeperiod – kanske något decennium. Och det bästa är att med servicehus minskar behoven av äldreboenden, som faktiskt är den dyraste boendeformen av alla. På ett servicehus kan man mestadels bo tryggt till livets slut.