Äldrevård: Värdigt liv för dementa

I början på sjuttiotalet arbetade jag på ett av våra större mentalsjukhus. Några av åldringsavdelningarna där, var förbehållna s.k senila personer, som man sa på den tiden. Det var, med dagens ögon sett, ganska röriga och ostyriga avdelningar. De intagna var inlåsta eller sprang omkring, var och en sin värld. Olika former av personalövergrep var tråkigt nog legio.

Så fick vi den stora psykiatrireformen och mycket förändrades. De senila personerna kom att kallas dementa och många vårdades i hemmen - En inte särskilt bra lösning. Personer som inte kan ta vara på sig själv måste ha tillsyn. För något decennium sedan började man åter skapa särskilda demensavdelningar och senare också demensboenden. Många av demensarrangemangen var inte helt olika sina föregångare. Bemanningen var låg och personalen outbildad för jobbet. Inte heller beledsagades verksamheten i övrigt av någon demenskunskap. De kunniga långvårdsöverläkarna var avskaffade. Särskilt de avdelningar som låg insprängda på de gamla sjukhemmen uppvisade vård- och omsorgsformer som får varje anständig människa att blekna. Övergrepen på vårdtagarna var och är dessvärre jämbördiga dem som förekom för fyrtio år sedan. Dock finns det hopp! Många av senare års särskilda demensboenden uppvisar omsorgsformer som är bra och hedervärda.

Men en grupp har det fortfarande mycket svårt och det är yngre dementa – personer runt 50 år. För denna grupp har inget hänt. De har, inte helt oväntat, fastnat i ingenmansland. Landstingen tar sin hand ifrån dem. Och i kommunen vill varken äldreomsorgen eller handkappomsorgen ta sig an denna grupp. Det som då händer är att en måttligt dement 50-åring placeras på en demensavdelning bland 80-åriga gravt dementa personer. Eller ännu värre placeras man på ett särskilt boende i utkanten av kommunen. Var och en förstår hur en femtioåring upplever att hamna bland mycket äldre människor. För tro inte att s.k. dementa personer skulle vara oberoende till sin omgivning. Så är inte fallet. En dement person registerar mycket.

Ofta säger kommunerna att problemet inte verkar vara stort. Tja, så kan man säga när man inte vet något om antalet och inte heller försökt ta reda på det! Men en sak verkar vara säker, om man skall tro de sakkunniga – gruppen yngre dementa är inte liten och den växer år från år. Och när det gäller framför allt yngre dementa får vi inte glömma bort de anhöriga. De lider mycket när de ser sin nära kära tappa fotfästet i tillvaron för att gömmas på icke avpassade avdelningar. Kommunerna måste naturligtvis bygga upp goda verksamheter för yngre dementa och de bör ligga utanför äldreomsorgen, åtminstone som det ser ut idag i många kommuner. Sen vore det allmänt bra med en ökad tillsyn och granskning av dagens demensvård. Vår tids övergrepp ligger, som sagt, väl i paritet med gårdagens.