Äldrevård: Uppgradera brandskyddet i äldreomsorgen!

Enligt lag har den som äger en byggnad och den som bedriver verksamhet där, ansvaret för brandskyddet. Det innebär bl.a. en skyldighet att hålla utrustning för livräddning och vidta åtgärder som behövs för att förebygga, hindra och begränsa skador av brand. Man skall också bedriva ett systematiskt brandskyddsarbete.

Men hur ser brandskyddsvardagen ut på ett särskilt boende eller ett servicehus? I många fall är brandskyddet inte mycket att yvas över. Det systematiska brandskyddet har ingen hög prioritet. Varken personal eller boende vet oftast inte vad de skall göra i händelse av brand. Personalen fick, förmodligen för en fyra, fem år, sedan en genomgång, men sen har inget hänt på utbildningsfronten. Och minst hälften att personalen är idag utbytt. Brandskyddsutrustningen har ibland inte heller setts över. Eventuella handbrandsläckare håller inte alltid trycket! Och pärmen med brandskyddsarbetet, som man gjorde för fem år sedan, ja var är den?

Inte heller när det gäller de mera byggnadstekniska åtgärderna kan man som boende känna sig trygg. Knappast någon av de byggnaderna som nyttjas för särskilt boende eller servicehus har någon form av sprinklersystem. Många har inte ens en fast brandslang. Och skulle den finnas har ingen på länge haft slangen ute och kontrollerat funktionen. Inte heller automatiska dörrstängare finns det mellan avdelningar eller till de boendes lägenheter. Ibland, men långt ifrån alltid, finns det automatiska brandlarm.

Väldigt få byggnader inom äldreomsorgen har nödbelysning i trapporna. Gör gärna ett besök i tex ett servicehus och titta på trappuppgången. I inte alltför få fall är den byggd utan insläpp av dagsljus. Var och en kan förstå vad detta betyder vid strömbortfall och vid brand. Och nödbelysningen lyser som sagt med sin frånvaro. Skulle det finnas ljusinsläpp, så tänk dig in i en situation på natten!

I de flesta fall är den inledande målsättningen att de boende skall stanna kvar i sina lägenheter vid brand. Brandförsvaret skall tillkallas. Men vet det de boende om detta? Sannolikt reagerar man instinktivt och försöker ta sig ut. När man en gång i tiden brandskyddsgodkände byggnaderna fanns det personal dygnet runt, som kunde hjälpa de boende. Men så är det inte idag på alla ställen. Man har t.ex. ingen fast nattpersonal. De boende är också generellt sett skröpligare idag än för 30 år sedan.

Vad händer om de äldre försöker evakuera ett brinnande servicehus. Det är nog inte svårt att tänka sig hur svårt det skulle bli. Men verkligheten är värre än så. På många ställen har man grindar som fallskydd ner för trappor, man har dörrar med låsmekanism utformade med hänsyn till dementa äldre. Följderna kan bli katastrofala. Ibland finns det brandstegar på utsidan för utrymning! Hur är de tänkta att fungera?

Många lokala räddningstjänsten försvarar normalt alltid sakernas nuvarande tillstånd. Man tar inte ett ordentligt tag i det förebyggande arbetet inom äldreomsorgen. På något sätt ser man en konflikt mellan förstärkt förebyggande byggandstekniskt brandskydd och storleken på den utryckande räddningsstyrkan. Ökad satsning på det ena kan leda till minskning på det andra. Men så behöver det inte vara. Utryckningsstyrkan kan faktiskt hjälpa till med det förebyggande arbetet. Det handlar främst om arbetets organisering.

Förbättringar av brandskyddet på de särskilda boendena har i åratal ältats - på både lokal och central - nivå utan konkreta resultat. Är ett äldre människoliv så lågt värderat? Man bör dock inte glömma vem som har det yttersta ansvaret för brandskyddet - Den som bedriver verksamheten eller äger byggnaden. Kommunerna kan således göra mycket på egen hand, om viljan funnits!