Funktionsnedsättning: Låt politikerna åka rullstol!

Att tillgängliggöra samhället för alla, är en allmän politisk utsaga. Men när det gäller åtgärder för personer med funktionsnedsättningar verkar det dock vara mer ord än verklighet. Politiker talar gärna om ämnet och alla de förbättringar man vill åstadkomma, men när frågorna närmar sig handling, ja då blir intresset ljummare. Är handikappolitiken främst en akademisk och teoretisk fråga för våra politiker? Och vad kan i så fall göras?

Riksdagen beslutade år 2000 om en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Målet var att fram till år 2010 nå till ökad tillgänglighet i samhället genom att undanröja enkelt avhjälpta hinder, göra en kraftfull satsning på en tillgänglig kollektivtrafik mm. Men det finns nog skäl att känna tvivel om de resultat som kan åstadkommas till år 2010. Om mindre än ett år är vi där!

Det man idag kan säga om tillgängligheten i samhället för personer med funktionsnedsättningar är att läget är bättre än år 2000, men bra är det långt ifrån. Detta oavsett om det gäller tillgängligheten till kollektivtrafiken, bostäder, arbetsplatser, myndigheter etc. Ett område höjer sig över miniminivån och det gäller tillgång till information. Det är med stor glädje man kan följa utvecklingen på olika hemsidor mm. Många webbsidor har numera möjlighet till anpassad text, till teckenspråk, till lättläst, och till att lyssna.

Men i övrigt är det som vanlig mer ord och rapporter och mindre verkstad och åtgärder. Den som inte tror på mig kan ju ta och göra en kollektivtrafikresa tillsamman med en vän som har en funktionsnedsättning. Har du ingen lämplig vän, går det säkert bra att ta kontakt med något handikappförbund. Jag lovar att ögonen kommer att öppnas och att du som "icke funktionsnedsatt" får en ny syn på verkligheten. Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, möjligtvis att det inte var så dumt med de aktiviteter som handkapprörelsen genomförde på sjuttio och åttiotalen när det gällde att ge politiker ökad kunskap. Man lät då kommunala förtroendemän ta sig fram i samhället som blinda eller rullstolsburna. Valet av funktionsnedsättning, de nämnda två eller andra, saknar i princip betydelse. Det är upplevelsen av verkligheten och alla hinder i samhället som ansågs viktig.

Varför tillämpas inte denna möjlighet till informationspåverkan längre? Inte vet jag. Kanske därför att det kan ses som kränkande för personer med funktionsnedsättning när andra försöker uppleva deras situation. Jag har all respekt för olika synpunkter och invändningar, men tycker i det här fallet att ändamålen helgar medlen. Det ligger ett så stort värde i att få upp ögonen på och kunskapen hos våra politiker, att man nog kan överkomma invändningarna. En sådan utbildningsaktivitet får dock inte bli lek och flams, utan en värdig aktivitet som ger upplevelser för livet.

När man som "icke funktionsnedsatt" sitter i en rullstol och försöker nyttja kollektivtrafiken då infinner sig upplevelser och förståelsen. Likaså om du som "icke seende" skall försöka köpa en biljett av de moderna biljettautomaterna. Kanske ett återuppväckande av en gammal informationsaktivitet skulle få våra politiker - på kommunal eller riksdagsnivå - att flytta sitt intresse för handikappolitik från att vara en akademisk och teoretisk fråga till att bli en djupare personlig förståelsefråga. Om så sker kanske vi kan hoppas på kraftfulla förbättringar i samhället, åtminstone fram till år 2020.