Äldrevård: Aktivera äldreomsorgen (1)

När vi talar om äldreomsorg går våra tankar oftast till omsorgen eller den sjukvårdande delen. Sällan tänker vi på förebyggande eller rehabiliterande insatser. Kanske våra tankemönster egentligen bara reflekterar statussituation inom äldreomsorgen. Längst upp i hierarkin står sjukvården, sen kommer omsorgen, därefter paramedicinarna med rehabiliteringen, tätt följd av uppsökande-/förebyggandeinsatserna, näst längst ner har vi fritidsinsatser och allra sist kommer frivilliginsatserna! I en önskevärld borde vårt intresse och uppmärksamheten inom äldreomsorgen egentligen vara precis tvärtom. Vi borde tänka annorlunda.

Finns det något som är viktigare inom äldreomsorgen än aktivering? Nästan oavsett hälsoläge är aktivering alltid av godo. För en sak vet vi - Passivitet bryter ner. Och ändå betraktar vi t.ex. fritidsaktivitet som något mindre betydelsefullt. Självklart tillstår inte politiker och förvaltningsledningar nedprioriteringen i högtidligt talade eller skrivna ord. Då är uppsökande-/förebyggandeinsatserna av vikt och ges en hög prioritet. Men det är bara att titta i budgeterna, så uppenbaras på en annan situation. Insatserna krymper år för år. Och fritidsinsatser är den verkliga budgetregulatorn.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen – äldreomsorgen är fel organiserad och kommunerna sitter fast i gamla tankemönster. Och politikerna fortsätter att vandra i återvändsgränden. Just nu har det blivit populärt att verka för införande av äldrelotsar. Detta om något säger väl hur fel hela situationen är. Inte skall det väl behövas särskild personal för att hjälpa någon fram i snårskogen. Jag tror faktiskt det i så fall är bättre att röja sly så att verksamheten blir genomskinlig! Nej, några lotsar behövs inte men väl någon form av aktiva kommunala patientnämnder där man som brukare eller annan intressent kan få framföra sina synpunkter och klagomål. Den som följer media och alla skandaler inom äldreomsorgen inser det omedelbara behovet av kommunala patientnämnder.

Ibland närmar jag mig så hädiska tankar som att äldreomsorgen håller på att bli ett hot mot de gamlas hälsa och ett hot emot sig självt som samhällstjänst. Kommunerna har fått för sig att organiserandet av äldrevården skall utgå från en etablerad men passiviserande praxis. Men socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen säger båda att man skall utgår från vårdtagaren. Och har man vårdtagarna som utgångspunkt leder det automatiskt till en annan och aktivare organisation.

Det första som borde göras att återinföra chefskapet. Sätt dit ordentliga och kunniga personer på äldreboendena och inom hemtjänsten, och ge de nära cheferna vårdtagaransvar och makt över vardagen. Då finns förutsättningar för att äldreomsorgen åter skall börja blomstra. Se därefter till att biståndsbedömningen lämnar sin cementerade ämbetsutövning och blir den serviceinstution som den en gång var tänkt att vara. En biståndsenhet skall inte bara bevilja insatser. Främst skall den vara ett allmänt kunnigt instrument inom äldreomsorgen som ger god service åt sina kunder – och då behövs inga lotsar Jag är tankemässigt inte där än, men snart skulle det kunna vara dags att återinföra den gamla hemtjänstassistenten som dels var arbetsledare, dels hade vårdtagareansvar, dels var biståndsbedömare, dels hade färdtjänstbesluten och sist men inte minst var ett kunnigt stöd åt sina vårdtagare. Där kan vi tala om nära aktivitet och engagemang.

Detta inlägg blev något spretigare än jag hade tänkt mig. Ett framtida inlägg får väl reserveras för mera direkta synpunkter omkring aktivitet och engagemang inom äldreomsorgen. Bryt passiviteten. För det var egentligen detta ämne jag tänkt behandla idag. Men ibland går pennan sin egen väg!