Äldrevård: Anhörigvårdare – en bortglömd möjlighet

I socialtjänstlagens 10 § står under rubriken Anhörigvårdare - ”Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder”.

Men hur ser det i verkligheten, t.ex. inom äldreomsorgen. Anhöriga gör ett viktigt arbete och står för den största delen av insatserna runt en äldre person. Men stödet från samhällets sida är ganska klent. Visst varierar stödet från kommun till kommun, men oftast är det i praktiken är det i underkant. Den kommunala äldrevårdsorganisationen har konstruerat en väldigt distinkt gräns mellan det arbete som görs inom organisationen och utom den. Trots lagstiftningens intentioner om stöd och samverkan har det utbildats en praxis att de kommunala förvaltningarna inte behöver bry sig om de anhöriga och deras arbete. Anhöriginsatser uppfattas som artfrämmande och något av en frivilligsyssla. Först när den kommunala organisationen producerar tjänsterna tillmäts arbetet någon betydelse. På sina håll finns också ett konstruerat motsatsförhållande mellan anhöriginsatserna och den s.k. professionella organisationen. Anhörigvårdarna uppfattas ta jobben från de anställda eller ses de som ett verksamhetens B-lag. Ledsamt får man väl säga.

Som en konsekvens av kommunernas hållning har vi inte heller särskilt många kommunalt anställda anhörigvårdare. För en anhörig eller närstående kan vara formellt anställd som anhörigvårdare. Denna möjlighet har funnits i många år men är i de flesta kommuner av blygsam tillämpning. Men när möjligheten används fungerar anhörigvårdarna väl, trots avsaknad av ett reellt kommunalt stöd och intresse.

Det är tråkigt att behöva skriva det, men möjligheten att anställa anhörigvårdare tillämpas när det löser problem för kommunen. Det borde vara tvärtom - att man i första hand såg till vårdtagarens bästa. Men så är det inte. En anhörigvårdare anställs när kommunen uppfattar problem med brukaren, kulturen, språket, boendet eller något annat förhållande. Då ”köper” man sig fri genom att anställa någon i brukarens omgivning. Därmed blir kommunen i praktiken av med bekymren.

I detta inlägg tar jag inte upp innehållet i samverkan mellan en anhörigvårdare och kommunen. Det finns mycket att önska och säga i denna del, utan jag har koncentrerat mig på det faktum att kommunerna inte anställer anhörigvårdare. Det liksom bara inte sker, trots möjligheten och trots goda resultat när möjligheten utnyttjas. Jag har sett att det diskuteras en lagskärpning i socialtjänstlagen från att kommunerna bör stödja anhörigvårdare till att de skall göra det. Men denna ändring ger ingen skjuts åt valmöjligheten att anställa fler anhörigvårdare.

Jag är en anhängare av kommunalt anställda anhörigvårdare av det enkla skälet att lösningen uppskattas av både brukare och vårdare. Titta på de olika utvärderingar som har gjorts. Där ges överlag en mycket positiv bild av själva verksamheten. Om det finns problem sitter de i samverkan med kommunen! Ett annat icke försumbart skäl är att anhörigvården är en kostnadseffektiv verksamhet!