Äldrevård: Aktivera äldreomsorgen (2)

Det finns två viktiga, men ack så sällan diskuterade perspektiv inom äldreomsorgen nämligen manligt/kvinnligt och passivitet/aktivitet. Det första perspektivet är nog så intressant – Insatser som beviljas en brukare via dagens biståndssystem är vad man kan uppfatta som traditionellt kvinnliga göromål. Sedvanligt manliga sysslor förbigås med tystnad. Runt detta finns en hel del att fundera och skriva. Men dettta får anstå ett tag. Det andra närbesläktade perspektivet – passivitet kontra aktivitet tänkte jag säga några ord om idag.

På likartat sätt som ovan så är nästan alla insatser som beviljas av biståndsenheterna passiviserande för brukaren. Någon ur den kommunala organisationen skall utföra något åt brukaren. Det kan gälla bäddning, städning, matlagning, handling mm. Men så är inte andemeningen i socialtjänstlagen – där menas att man som brukare skall få stöd och möjligheten för att klara egna vardagliga aktiviteter. Som äldre skall man få support för en aktiv vardag och man skall vara delaktighet i utförandet av hemtjänstinsatserna. Ingen skall fråntas egenansvar och utförandeansvar så länge krafterna finns där.

I dagens och gårdagens äldreomsorg har vi gått vilse på denna punkt. Under de senaste trettio åren har vi både beviljat och utfört insatserna utifrån organisationens uppfattade perspektiv och uppgift - Produktionen först. Vi döljer vår hållning i organisationsfrågor såsom arbetsmiljö, jämställdhet, lika lön, rätt till heltid, effektivitet mm. I och för sig viktiga frågor men inte av primärintresse för uppgiften att ge gamla stöd och hjälp. Målet får aldrig vara att systemet behöver brukaren, utan ledstjärnan är att brukarna behöver stöd av systemet. Och aktivitet bör vara normen.

Av detta följer att vi i det närmaste skall vända upp och ner på dagens situation. Vi skall inte ha för bråttom in i vårdandet. Den första kontakten för brukaren borde vara frivilliginsatserna – att få sällskap, stöd vid handling och promenader, läsning av tidningar eller böcker, gå på teater, hjälp vid enklare hemsysslor mm. Det vill säga allt som ger livet fortsatt mening genom socialt aktiverade stöd. Därefter kommer rehabiliteringen, dvs aktiverande, assisterande och hjälpande insatser för att brukaren skall upprätthålla det dagliga livet. I denna del ingår dagens friskvård, förebyggande arbete med fallskydd mm, hjälpmedelsverksamhet, paramedicinska insatser och delar av dagens biståndsbedömning.

Så här långt är organisationens produktionsinsatser begränsade. Vid fortsatt åldrande och avtagande förmåga följer efterhand dagens serviceinsatser, omsorgsinsatser och vårdinsatser. Samhällsinsatserna rör sig således från stöd till hjälp till vård och blir större efterhand som krafterna avtar - Men samhällsinsatserna blir totalt sett ändå mindre än med dagens passiviserande system, där vi störtar in med produktionsapparaten alltför fort.

Jag menar alltså, att om vi skall ha biståndsbedömningar i framtiden, skall de göras av kompetenser såsom arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, dietister med gradvis ökande biträde av sjuksköterskor och läkare. Och även om dagens biståndsbedömningen i formell mening skulle kunna avskaffas, vilket är min uppfattning, så behövs en ny form och utökad kompetens för rådgivning och support.