Funktionsnedsättning: Vi stod vid en busshållplats (1)

Vi stod vid busshållplatsen och väntade – och önskade att rätt buss skulle komma. Med rätt buss menas en buss som har tillräckligt bred påstigningsöppning så att vi kan komma in i bussen. Ca en tredjedel av bussarna har för små öppningar och då blir det till att vänta på nästa buss.

Nåja, vi hade tur och kom med. Men problemfritt var det inte. Den utfällningsbara rampen satt som fastskruvad och lät sig inte bevekas. Vi fick ta oss ombord utan hjälp av ramp. Med lite slit och hjälp från en medpassagerare kom vi ombord. Nu skall vi inte skylla alla besvär på den trilskande rampen. Chauffören hade också gjort en slarvig angörning som gjorde att det var ett stort gap mellan bussen och hållplatsen. Dessutom hade bussen en ganska hög påstigningströskel. Passageraren och jag fick bära ombord rullstolen, med Eva sittandes i densamma.

Men ombord kom vi – fast till skillnad från alla andra passagerare fick vi stiga på mitt i bussen. Jag fick tränga mig fram till chauffören och betala. Chauffören började köra innan jag hann tillbaka till Eva. Påstigningen tog tid och någon passagerare muttrade halvhögt att vissa borde åka färdtjänst. Vi låtsades inget höra.

Nu tänkte vi spänna fast rullstolen i säkerhetsutrustningen. Allt sådant saknades. Det fanns varken selar eller nedfällbara skydd. Sådan utrustning behövs inte enligt gällande regler. Jag undrar om de som gjort detta undantag för lokaltrafiken har åkt buss i en rullstol och känt på hur stolen glider, trots låsta bromsar. Den glider vid inbromsning och den glider i kurvorna.

Bussen vi åker med är inte av senaste snitt – Rutorna sitter ganska högt så Eva kan inte se ut. Jag får berätta var vi är. Nu kommer det en barnvagn ombord. Oj, hur skall detta gå. Finns det plats till både en rullstol och barnvagnen. Nej, det gjorde det inte. Vi får tillfälligt lämna bussen så att barnvagnen kan ta sig in. Sedan kör vi ombord igen. Denna gång hade chauffören gjort en riktigt bra angörning. Nu ser Eva ingenting. Hon är omgiven av fullvuxna personer.

Så var vi framme vid torget där vi skall byta buss. Vi kör fram till informationstavlan för att se vilken buss vi skall ta och när den går. Torget har en mycket trevlig miljö med blommor och gröna växter. Problemet är bara att det inte går att med rullstol komma nära tavlorna. Dessutom sitter de för högt för en rullstolsburen. Än en gång måste jag vara den förmedlande länken. Fast Eva vill själv förvissa sig och rullar in till informationsdisken som naturligtvis har en höjd anpassad för stående vuxna. Den vänliga damen lutar sig fram över disken och talar med Eva. Inom mig ler jag – Det är inte utan att det ser komiskt ut.

Byte av buss, ja var det dags igen. Vi står vid busshållplatsen och väntar – och önskar att rätt buss skall komma. Med rätt buss menas inte som för de flesta – rätt linjesträckning. För oss är detta den enklaste detaljen. Med rätt buss menas en som är tillgängliggjord för personer med funktionsnedsättningar. Ibland säger jag till Eva. Kan du inte försöka att åka med kollektivtrafiken på egen hand. Hon tittar på mig med stora, förundrade ögon. Innerst inne vet vi båda hur dum och omöjlig frågan är.