Äldrevård: Korttidsplatser i äldreomsorgen – ett växande problem

I många år har vi sett en utveckling där hemtjänsten och korttidsboendet ökar medan äldreboendena inkl. serviceboendet minskar. Men vad är korttidsplatserna egentligen för något, och är det en bra utveckling med det ökande antalet?

Som jag förstår är korttidsplatser inte något som direkt nämns i socialtjänstlagen eller andra författningar, men som trots allt tolkas in som en del i äldreomsorgsutbudet. T.ex. Länsstyrelserna brukar vid tillsyner med mera, tillstyrka behovet av korttidsplatser, men man redovisar inte på vilka författningsmässiga grunder.

Vanligtvis menar kommunerna följande med begreppet korttidsplatser/korttidsboende. Plats för

*väntan på särskilt boende
*övergång mellan sjukhusvård och hemvård
*akut uppkomna behov
*utredning/rehabilitering
*växelvård
*avlösning av närstående som vårdar
*att brukaren skall få vila upp sig
*avancerad sjukvård
*omvårdnad i livets slutskede (palliativ vård)Som synes är det en flora av olika anledningar.

Kännetecknande är att samtliga anledningar visar på brister i omsorgssystemet, vilka man försöker lösa med begreppet korttidsplatser - Men där ordinarie lösningar många gånger hade varit att föredra.

Jag skall av ”utrymmesskäl” bara göra några kommentarer. Kommunerna har oftast brist på särskilda boenden. Problemet löser man genom att tillskapa korttidsboende med väsentligt lägre standard. Ofta upptas mer än 50 % av korttidsplatserna av personer som väntar på plats i ett äldreboende. Många brukare placeras på korttidsboende därför att kommunens personal inte hinner göra nödvändiga utredningar på sjukhuset. Lös dessa två flaskhalsar och korttidsplatserna kan minskas till ¼ av dagens behov.

Att kommunerna använder sig av korttidsplatser beror på att de är billiga alternativ. Ett knep är att göra om gamla vårdboenden till korttidsboenden. Vid korttidsboende accepteras små rum, vilka aldrig annars skulle godtas. Man har ofta hygienutrymmena som är skilda från rummen. Man använder flerbäddsrum, som ibland tom är könsblandade. Man kör med minimibemanning av personalen. För på ett korttidsboende bedrivs inga aktiviteter - Inte heller någon annan form av vardagsrehabilitering.

Initiativet till att ansöka om korttidsplats kommer sällan eller aldrig från den enskilde. Upprinnelsen kommer från personal eller från anhöriga. Ofta ger biståndsenheten muntliga besked. De skriftliga besluten ligger veckor efter. Ingen individuell planering görs. Ej heller dokumenteras hur länge vistelsen skall pågå. Ingen uppföljning görs. Korttidsplatshanteringen brister således på de flesta punkter både ifråga om beslut som användning.

Genom sin passivitet håller länsstyrelsen m.fl. en växande, men dålig praxis om ryggen. Den enda myndighet som på allvar tagit sig an problemet med korttidsplatserna är arbetsmiljöverket. Men dess kritik har sin upprinnelse i personalens dåliga arbetsmiljö. Som sagt, det är nog dags för en ordentlig granskning om de s.k. korttidsplatserna uppfyller författningarnas krav.