Äldrevård: Livets sista stunder ordnar sig olika

Inom äldreomsorgen visas två tydliga men olika bilder av livets slutskede. En bild är varm och fin och den andra är mörk och förskräcklig. Men tråkigt nog är det bara den senare som vi får höra talas om i det offentliga samtalet.

När det gäller den mörka bilden handlar det ofta om äldre multisjuka som varken kommunen eller landstinget vill ta ett ordentligt ansvar för. Sjukdomsbilden är så djup och vid att den gamle åker som en jojo mellan bostaden och sjukhuset. Även på sjukhuset är det svårt att få adekvat vård och behandling. På avdelningarna framställs sjukdomsbilden så att problemet alltid är någon annans och att patienten därmed ständigt flyttas runt. Att vara gammal och multisjuk är att vara ovälkommen överallt. På sjukhusen pågår en ständig flyttcirkus utan att någon tar ett ordentligt ansvar.

Det finns få undersökningar av problemen i livets slut inom äldreomsorgen. De som finns har gjorts av ”studenter” i sina utbildningar – och resultaten bekräftar de värsta farhågor. Till exempel dör den åldrige brukaren inte alltför sällan i ambulansen under en transport - Oftast utan att ha någon nära hos sig. Eller dör man i hemmet eller på särskilt boende utan någon person närvarande. Vårdpersonalens tid räcker inte till.

Men det finns också en ljus motbild om hur det kan gå till i livets slutskede. På många särskilda boenden och i många hemtjänstgrupper har man en bra och god inställning till vård i livets sista skede. Personalen har ett djupt engagemang och är måna om sin brukare. Sällan eller aldrig lämnas den gamle ensam i livets slutskede. De anhöriga underrättas om förloppen på ett fint sätt och man gör allt för de anhöriga skall kunna vistas nära sina kära så mycket som det bara går. Personalen lägger om sina rutiner, ja det händer tom att man lägger om sina scheman. Och man fixar till övernattningar på de särskilda boenden som inte har anhörigrum. (Sådana rum har med åren blivit allt sällsyntare.)

Ja, tom personalens handlande efter brukarens död är värdigt och fint. Man iakttar lugn och visar respekt för den döde. Han eller hon kläs i rena och fina kläder. Man lägger någon blomma eller något personligt vid händerna, som aktsamt ligger över varandra. Behöver någon underrättas per telefon görs detta på ett mycket fint och taktfullt sätt. Man talar mycket med de anhöriga om den sista tiden. Personalen och andra brukare har ofta en gemensam stund till minne av den avlidna.

Goda och dåliga tillämpningar finns både inom det särskilda boendet som inom det egna boendet med hemtjänst. Det som måhända skiljer är att i det egna boendet är det nästan regel att den gamle inte har någon nära kontakt med en läkare. I det särskilda boendet är det bara vanligt. Men det är illa nog i båda fallen. Och om det är någon gång som en läkare behövs, så är det i livets slutskede.

Äldreomsorgen kan, när personaltid skapas, med värdighet hantera en brukares allra sista stund i livet. Heder åt personalen för deras stronga insatser. Att vårdtagarna i många fall tvingas till återkommande T/R resor till sjukhuset skall personalen inte hållas ansvarig för. Den mörka sidan beror av organisatoriska misslyckanden. Tänk om alla äldre kunde få välja äldreomsorg ..