Äldrevård: Rätten att bo kvar i sin gamla trånga lägenhet kan diskuteras

Den s.k. kvarboendeprincipen har gamla anor. Det var i det tidiga 1950-talet som tankarna föddes och under andra halvan av femtiotalet började många städer bygga upp vad som idag är Hemtjänsten. Kvarboendeprincipen innebär att vi som gamla skall kunna bo kvar i vår lägenhet och få den hjälp vi behöver i hemmet, så att vi kan bo kvar livet ut. Ofta sägs att motsatsen till kvarboende är att flytta till särskilt boende.

Det här lite snäva synsättet innehåller som jag ser det två fällor. Även om kvarboendeprincipen skall hållas högt finns det skäl att vara uppmärksam på att kvarboendet inte få bli ett obligatorium. Om kraven för att få plats i särskilt boende blir för höga kan det egna hemmet bli ett fängelse. Ensamheten och sjukdomar kan lätt göra vardagen otrygg.

Den andra fällan gäller vikten av att i tid ta eget ansvar. Kvarboendeprincipen får inte uppfattas som att den enskilde inte får eller skall söka sig ett lämpligare boende när ålderdomen närmar sig. Men som äldre är det inte alla gånger lätt att göra ett bostadsbyte. Utöver det rent praktiska så finns det ett motstånd hos hyresvärdarna. Man vill inte ta emot hyresgäster som börjar komma upp i åren.

Om man som äldre flyttar till en lämpligare bostad i tid så tjänar alla parter på detta. Den potentiella brukaren får ett enklare och bättre liv med tex. hiss, balkong, breda dörrposter och rymlig toalett. Och huvudmannen får bättre arbetsmiljö för personalen, men även färre och senare insatta insatser. Jag tror att tom hyresvärden tjänar på det. Trognare och lojalare hyresgäster än äldre människor finns knappast. Det hyresvärdarna bl.a. räds är bostadsanpassningarna, men de är normalt mycket ringa till sitt innehåll och sliter obetydligt på lägenheten.

De kommunala bostadsförmedlingarnas tid verkar just nu vara ute. Men jag undrar om det inte kan finnas skäl att väcka upp tanken på en bostadsförmedling för äldre människor, som behöver hjälp med flytta till en annan bostad, som är bättre anpassad. En service och en lösning som är till gagn för alla parter. Men det kanske viktigaste är ändå att våra förtroendevalda ”vågar” att tala om det personliga ansvaret och tänkbarheten att i tid byta bostad. Denna tysta fråga måste få prioritet i det offentliga samtalet.