fredag 19 juni 2009

Äldrevård: Äldreomsorgens gömda fråga

Det finns en fråga som inte har blivit tillräckligt belysta i det offentliga samtalet och det gäller vårdtagarens rätt att ha syn på vem som skall komma hem till honom eller henne och ge omsorg och service. Från min egen aktiva tid minns jag spörsmålet med blandade känslor. Jag är för valfrihet, men när valfriheten blir diskriminerande, vad gör man då?

Ibland är det lätt att ha en uppfattning. Några exempel - en vårdtagare säger, jag vill inte bli skött av yngre tjejer som "bara" bär linne. De är ju halvnakna. Ett annat exempel. Många äldre kvinnor vill inte att manlig personal skall vara dem behjälpliga med dusch och underlivshygien. De här två exemplen på krav kan knappast uppfattas ohemula. Och de går att hantera. Men när vårdtagaren, man eller kvinna, säger att jag vill enbart ha kvinnlig personal hos mig. Hur skall vårdgivaren då ställa sig? Skall man gå med på en sådan begäran? Här vacklar praxis. De allra flesta chefer inom hemtjänsten försöker lirka med vårdtagaren för att se om man inte kan rubba vårdtagarens position. Lyckas man inte, så får det bli som vårdtagaren vill. Men skulle vårdtagaren säga att denne blott vill ha manlig personal. Då blir det knivigt. Detta är praktiskt taget omöjligt att tillmötesgå. Och var går gränsen för diskriminering?

I detta läge skulle man gärna vilja samråda med någon tillsynsmyndighet eller så. Men detta låter sig inte ofta göras. Tillsynsmyndigheterna har bara en allmän uppfattning om att vård och omsorgen skall ges och fungera, och bryr sig mindre om svårigheterna. Och man tar aldrig hänsyn till annan lagstiftning än just socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Inte ens om vårdgivaren genom att tillämpa SoS bryter mot annan lagstiftning, såsom arbetsmiljöförfattningar.

Men låt oss anta att en vårdtagare bara vill ha svensk personal och absolut inga invandrare. Eller när vårdtagaren säger jag vill absolut inte ha mörkhyad personal i mitt hem. Eller när en invandrad äldre person säger – jag vill bara ha personal från min egen kultur. Vad gör man med dessa fall? Okritiskt kan inte önskemålen tillgodoses.

Det finns de som säger att personer med funktionsnedsättning har ju rätt att välja sin egen personliga assistent, varför skulle inte en äldre också få välja? Jämförelsen är svår att bemöta. Skillnaden ligger måhända i att de handlar om två olika organisationers konstruktion. Valfriheten blir lättare och tydligare diskriminerande inom den fixa och färdiga äldreomsorgsorganisationen. En annan olikhet må vara att det är skillnad på att välja och att välja bort. Men som sagt, jag vet inte och känner mig än idag villrådig inför problemen. Men, jag får väl göra som de flesta inom äldreomsorgen – låtsas att problemet inte finns.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Intressanta inflytandefrågor du tar upp. Det är inte lätt! Hur man än vänder och vrider på saker och ting finns det olika intressen som styr och många perspektiv att ta hänsyn till. Diskussionen känns igen från vårt arbete för gruppen personer med psykisk ohälsa. Vi gör bl.a. brukarrevision i boendestöd, där vi intervjuar de boende om deras synpunkter på just den samhällsinsatsen. Det vi tar upp sedan i våra rapporter tangerar många aspekter i ditt inlägg.

Sten sa...

Hej Bisam, tack för din kommentar. Jo, nog är det så att vissa frågeställningar och erfarenheter är gränsöverskridande och generella. Och framför allt känner man igen dem när de kommer på pränt.

Min egen erfarenhet av arbete med psykisk ohälsa ligger decennier tillbaka och torde numera tillhöra historien. Men ändå tror jag mig kunna ana att problem och frågeställningar rörande arbete för gruppen personer med psykisk ohälsa i mångt och mycket kan överensstämma med äldreomsorgsarbetet. Hälsning Sten