Funktionsnedsättning: Ett litet barn upplever rörelsefriheten för första gången

Under hela hösten och vintern hade utprovningen pågått. Många har varit inblandade – föräldrar, läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, förskolepersonal, assistenter, förskrivare och konsulenter med flera. Samt inte minst några olika representanter för hjälpmedelsleverantörerna. Och det lilla barnet förstås.

Det handlar om en mycket ung människa som fötts med olika funktionsnedsättningar. Ett litet knyte till människa som trots sin låga ålder och fysiska förutsättningar är ett under av vilja och hopp. Nu är det april månad och det börjar bli dags att prova den nya elrullstolen i färdigt skick med alla sina anpassningar.

Det är en fin och ljus vårmorgon, alla inblandade parter är behärskat glada. Man hälsar och ler glatt åt den lilla brukaren och åt varandra. Men leendena är lite stela och oroliga. Mamman har tårar i ögonen. Den lilla fina barnet som saken gäller är sig lik, med samma vänliga och nyfikna ögon.

Jag sitter på min tjänsterum och brottas med den hopplösa budgeten. Då och då lyfter jag blicken och tittar ut genom fönstret på den snöfria planen snett framför mig. Likt en teaterscen ser jag den uppstartande hjälpmedelsutprovningen. Jag ser en tio – tolv personer med spända ansikten, fyllda av oro. Skall brukaren och hjälpmedlet passa ihop? Det sägs inte mycket. Hjälpmedelsrepresentanten skruvar på rullstolen. Så lyfter konsulenten över den lille brukaren till stolen. Förskrivaren talar lugnt och vänligt med honom. Hon instruerar om olika funktioner. Jag kan se att han svarar med sina ögon.

Så rör sig stolen. Den tar närmast ett skutt framåt. Men det lilla barnet har för första gången i sitt liv förflyttat sig själv. Så händer det igen stolen rör sig framåt och åt sidan. Jag ser barnets koncentrerade blick. Jag ser alla spända ansikten som sakta mjuknar upp. Man börjar le och nicka åt varandra. Utprovningen tar en dryg timma och när den är över kramas alla och pratar. Med gemensamma krafter har man lyckats få till ett hjälpmedel som fungerar för brukaren. Utan överord kan man tala om triumf.

Ett litet barn upplever rörelsefriheten för första gången - tio år efter sina jämnåriga. Att nära få uppleva en sådan stund är magiskt. När alla har gått hem för kvällen sitter hjälpmedelskonsulenten och jag kvar. Vi är tysta och begrundande, och vi har tårar i ögonen. Konsulenten har närmare fyrtio års erfarenhet av barn och hjälpmedel. Jag blir lika berörd varje gång det fungerar för ett barn med så svåra hinder, säger hon. Kan liksom inte hjälpa det. Jag nickar, orden vill inte komma. Tänk att som pappersvändande chef få uppleva livet och arbetslivet så påtagligt. Stunder som denna är en vaccination för livets värde. Tack till omständigheterna som gav mig ögonblicket. Mina tankar går ofta till föräldrarna och den lille tappre sonen.