Äldrevård: Rätten för äldre att få andas uteluft

Våra äldres rätt att komma utanför hemmets väggar har diskuterats flitigt på sistone. Ofta tar man det särskilda boendet som utgångspunkt för resonemangen. Och kritiken av boendena är mestadels ganska hård. Och, som jag ser det, absolut inte obefogad.

Då skall vi komma ihåg att idag är det möjligt att ta sig ut från alla särskilda boenden. Även om man är rullstolsburen eller går med rollater. Men så har det inte alltid varit. Det är inte så många år sedan vi hade gamla ålderdomshem kvar i omsorgsorganisationerna. Då fick man bära ner patienterna. Denna del av begränsningarna är nu tack och lov borta. Ingen är väl inspärrad idag, eller?

Det som idag sätter gräns för brukarnas möjlighet till utevistelsen är dels obefintliga biståndsbeslut, dels tidsbrist för omsorgspersonalen, och dels personalens inställning och praxis.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Även om man bor på ett särskilt boende måste det till ett ordinärt biståndsbeslut. Socialtjänstlagen kräver detta. För det är via beslutet som man diskuterar fram de individuella behoven. En del i beslutet kan vara att beskriva behovet av utevistelse för en brukare. Utan ett beslut finns det inga riktlinjer för den konkreta vården och omsorgen. Insatserna blir då en följd av vad personalen kan och vill.

Nästa hinder gäller personalens tid. Det är ingen tvekan om att vissa boenden är underbemannade. Men i många fall finns det tid på förmiddagen när morgonstöket är avklarat. Sen finns det också möjlighet att etablera kontakt med frivilligorganisationer och volontärer. Sist men inte minst kan man stimulera de anhöriga att vid besök ta en sväng med sina nära och kära. Många anhöriga tror det råder förbud att tex. ta ut sina gamla föräldrar.

Ett tredje hinder gäller personalens hållning. I många år fanns det från personalens sida en avig inställning till att samverka med frivilligarbetare. Som tur är så har läget på denna punkt förbättrats. Men fortfarande gäller att omsorgsarbete är finare än servicearbete. Och utevistelse ser de flesta som en serviceinsats. Men det är inte finare att lägga om ett bensår än att gå ut en runda med en rullstolsburen brukare.

Bäste läsare, tycker du läget är dystert så här långt, så blir det bara värre. Nu går vi över till att bo i egen lägenhet. Allt vad jag ovan sagt om hindren gäller även för brukare med hemtjänst. Därtill kommer att många äldre är fångar i sitt eget hem. Om huset saknar hiss, kan det vara minst sagt problematiskt att komma ut. Det finns brukare som inte varit utanför hemmets dörr på fem-tio år. Inte ens på balkongen, om en sådan finns. Det sitter en tröskel i vägen. Många äldr framlever sina dagar i isolering.

Någon tycker då kanske att det är brukarens ensak. Han eller hon kunde ha flyttat i tid. Det är lätt att säga och tycka. Men då skall vi komma ihåg att samhällets uppmaning och inriktning av äldrevården är just att man skall bo kvar i sitt hem. Det är således samhället som svikit de gamla genom att ge felaktiga råd. Därtill sviker man de gamla när det tillämpade omsorgsstödet ligger klart under behoven. Det är Samhället har kommit att göra många äldre till fångar i sitt hem!