Äldrevård: Hur skall man förhålla sig när brukaren avböjer en insats

Idag tar jag upp några tankar ur hemtjänstens vardag. Vid enstaka tillfällen händer det att brukarna för stunden avböjer en insats. Normalt är det inget problem för utförarsidan att förhålla sig till en sådan önskan. Det kan handla om att vädret är för dåligt för utevistelse, eller att barnen kommer till helgen och duschar mamma. Men ibland hänger avböjandet ihop med åldrandet och en smygande förändring i personligheten. Brukaren vill från tid till annan helt enkelt inte ha hjälp. Här talar jag inte om ändring av biståndsbesluten utan om tillfälliga avsteg i vardagen. Socialtjänstlagen är ganska tydlig - Den enskildes önskemål skall respekteras. Men vad ligger i ordet respekteras - är det rekommendabelt att äldrevården oreflekterat gör det enkelt för sig och låter den utförande personalen ställa in insatsen/servicen?

Till detta kan man förhålla sig olika. En del personal hugger direkt och tycker det är skönt att slippa insatsen. Allt under förevändning att brukarens vilja skall respekteras. Andra säger att man måste ha fingertoppskänsla och lirka med brukaren. Man tycker sig ha en omsorgsplikt eller om man vill motivationsplikt att inom rimliga gränser försöka förmå brukaren till aktivitet.

En erfaren äldrevårdschef sa en gång till mig att problemet med avböjande av insats egentligen inte existerar. Problemet är hur personalen kommunicerar med och ställer frågor till brukaren. Hon sa att man aldrig får fråga om brukaren vill gå ut. Frågan (och därmed valet) skall gälla vilka skor eller vilket ytterplagg som skall användas. Likaså skall man inte fråga brukaren om han eller hon vill äta nu, utan frågan skall vara om vederbörande vill ha juice eller vatten till maten. Det handlar inte om manipulation utan om att hjälpa brukaren från en låst tankevärld. Denna skribent är nog benägen att hålla med äldrevårdschefen.

Ibland händer det att brukaren helt enkelt avböjer alla sina insatser. Detta är egentligen den svåraste situationen. Under alla omständigheter finns det en informationsplikt att uppfylla. Oftast klarar biståndspersonalen att hantera denna kniviga verklighet. Man lyckas lirka med vårdtagaren. Men någon gång per år kan vi dock i tidningarna läsa att en vårdtagare legat sjuk en längre tid eller tom död utan att det upptäckts. Dessa fall brukar bli föremål för utredning och inte sällan ges kritik för att äldrevården inte uppfyllt sin informationsplikt eller att man inte varit tillräckligt aktiv i sin uppsökande verksamhet eller sin omsorgsskyldighet.

Jag tror att cheferna i äldreomsorgen i ökad utsträckning måste se hur vardagstillämpningen fungerar och ser ut. Det är lätt att i efterhand bli förundrad och kritiserad. Många chefer vet inte ett dyft om hur vardagen ser!