Om du bor hemma och har hemtjänst kan du få hjälp att handla mat mm. Det är en service som alla kommuner utför. Organisationen och nivån på servicen är mycket olika över landet. Vissa kommuner utför inköp knappt en gång fjortonde dar, och andra kommuner har regeln två gånger per vecka. I vissa kommuner kan du till och med någon enstaka gång få hjälp med att handla en flaska vin, eller en present till barnbarnet. Men det är absolut inget självklart att du kan få denna hjälp. Men dock, servicen förekommer i några kommuner.
Men om du bor på ett särskilt boende är det nästan hundraprocentigt säkert att du inte kan få hjälp att handla det där lilla extra. Du får inte hjälp att handla något överhuvudtaget. På boendet får man vård och omsorg, men inget därutöver. Hjälp med att köpa en flaska vin eller en present är så gott som uteslutet. Det ingår inte i kulturen eller praxisen. Att ha sitt hem på ett s.k. särskilt boende är att sakna inflytande och vara frånskild sitt tidigare liv.
Att flytta från egen bostad med hemtjänst till ett särskilt boende är en stor förändring. Mycket större än den skulle behöva vara. När ädelreformen en gång sjösattes var en av tankarna att en vårdtagare skulle kunna få en mjuk övergång mellan det gamla egna hemmet och det nya på ett särskilt boende. Det fanns en vision om att det skulle utvecklas personalgemenskap mellan boendeformerna och att personalen vid en brukarflytt skulle kunna följa med sin brukare in på det särskilda boendet och arbeta där.
Av dessa fina tankar blev intet. Hemtjänsten och de särskilda boendena har skilda ursprung och skilda kulturer som inte ens ädelreformen bet på. De mesta på ett boende av dagens datum är som det alltid varit. Eller till och med än mer cementerat och organisationsinriktat än när verksamheten en gång hette långvård och tillhörde landstinget. Ledsamt måste man säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Ja, det är ledsamt. Vi behöver alla guldkant i tillvaron. Det handlar om livskvalitet. Insatsen särskilt boende borde likställas med insatsen personlig assistent, där personen själv är arbetsgivare, om du förstår vad jag menar. Det skulle öka personens makt över sitt liv. Ju större omsorgsbehov en person har desto viktigare är det att omgivningen möjliggör inflytande.
Hej och tack för kommentar. Ja, inte är frihetsgraderna många inom äldreomsorgen. Allt som ger brukarna ökat inflytande är välkommet.
Visst, skulle man kunna tänka sig att brukarna skulle få ökat inflytande genom att själv välja och kanske tom anställa sin personal. En spännande tanke som aldrig har provats inom äldreomsorgen. (Vad jag vet!)
Hälsning Sten
Så bra att du tar upp detta, Sten. Det är som om vi glömt människan i allt organiserande. Och just detta att de äldre får ett begränsat liv, ett liv där de inte har möjlighet att uppleva att de ingår i ett sammanhang och i en gemenskap samtidigt som de upplever en stor förlust över att ha "måst" ge upp sitt hem innebär ju ett än större krav på engangemang från omgivningen.
Ofta har de äldre inte heller full förmåga att längre klara av att skapa sig ett meningsfullt sammanhang i sin nya tillvaro. Det är ju just det som de behöver mest hjälp med. Det måste ju vara vår uppgift att underlätta för dem att finna sig tillrätta.
Det glöms bort helt och hållet idag och så står vi som fågelholkar när de gamla får utlopp för sin sorg, besvikelse,ilska och frustration.
Det enda som återstår är att dämpa symtomen och det gör vi med piller. Frågan är för vems skull?
Carina
Hej och tack för inlägget. Alltid lika spännande att få kommentarer. I vad gäller dina synpunkter håller jag med dig i allt. En brukare som flyttar in på ett särskilt boende upplever sällan någon hemkänsla. Men blir gäst i en stressande overklighet. Och symptomen hanteras med medicinering i olika former.
Jag står numera utanför äldreomsorgen så måhända jag fel, men jag har en känsla av allt fler får upp ögonen för den så flitigt förekommande övermedicineringen. Kanske man på medicineringsområdet kan hoppas på en successiv förbättring?
Hälsning Sten
Skicka en kommentar