Äldrevård: Genomförandeplanen har ringa värde

Idag behandlar jag ett föga publikknippande ämne nämligen s.k. genomförandeplaner. Enligt författningar på både omsorgs- och vårdsidan skall det finnas genomförandeplaner för brukarna inom äldreomsorgen. Egentligen skall det vara två olika planer, för det finns än så länge två skilda tillsynsmyndigheter, men praxis har ändå blivit en pärm med åtskilt innehåll. Pärmen kan ha minst fyra olika avsnitt nämligen service, rehab, omsorg och sjukvård. Syftet är att ha transparens i de olika åtgärderna runt brukaren. (Men kravet på ”genomskinlighet” och lättillgänglighet kommer lätt i konflikt till sekretessbestämmelserna, men det hoppar jag över idag)

Genomförandeplanen skall upprättas i samverkan med den enskilde brukaren och skall främst avspegla de insatser som skall göras i hemmet. Genomförandeplanen ersätter inte den löpande dokumentationsskyldigheten enligt SoL och HSL. Vård och omsorgspersonalen skall således också föra journal på sedvanligt sätt. Noteras bör att även i dessa fall förutsätts det ske dokumentation i två skilda system.

När man kommit så här långt i beskrivningen förstår man att detta inte är lätt, det är mycket som skall skrivas. Av hävd och tradition är sjukvården duktig på att föra journal så denna del har hög prioritet. Men resten har såväl låg prioritet som kvalitet. Dokumentationen enligt SoL är utan historiska rötter och likaså är genomförandeplanerna i sin helhet ett ganska nytt påfund.

Problemet ligger inte att skriva de olika handlingarna utan att skapa tiden för detsamma. Den uppskruvade dokumentationsplikten tar tid från det patientnära arbetet - Mycken tid. Men detta är inget perspektiv som överordnade myndigheter tar någon hänsyn till. Den enda personalgrupp som har tid och tar sig tid är kommunsköterskorna och möjligtvis paramedicinarna. Undersköterskor och vårdbiträden har inte tid. Den finns inte avsatt! Man tvingas stjäla tid från vårdtagaren och därmed också göra ett hafsigt journalföringsjobb.

Men vem upprättar den nämnda pärmen och vem håller den ajour. Ja, det är det här som är ett av problemen. Vem tar helhetsansvaret för genomförandeplanen och ser till att alla skriver sina delar? Svaret är ingen! Biståndspersonalen vill inte och har inte tiden att göra det, inte heller enhetschefen, eller den producerande personalen. I bästa fall har man delegerat till någon undersköterska att klippa och klistra ihop något från journaler och biståndsbeslut. I sämsta fall står det bara lite allmänna uppgifter om brukaren såsom kön, ålder och anhöriga.

Genomförandeplanen som ”alla” talar om och hänvisar till finns således oftast inte i verkligheten, den finns bara som tanke i olika författningstexter. Genomförandeplanens viktigaste funktion blir då att vara en förklarande faktor när fel och avvikelser begås. ”Utredarna” kan i sin analys hänvisa till brister i genomförandeplanen och kräva bättring. Berörda chefer kan lova bot och bättring. Och så är allt vid det vanliga. Naturligtvis är inte detta vad upphovsmännen ville med genomförandeplanen, men när tanken mötte verkligheten blev resultatet mest ord och mindre verkstad. Summa summarum - Genomförandeplaner existerar icke och journalföringen är mestadels av låg kvalitet. Men det var väl inget nytt, tänker du som läsare. Nej, det just det som är problemet. Alla vet men, ingen bryg sig.