Idag tänkte jag återvända till de särskilda boendena eller
snarare bristen på desamma. En brist som faktiskt är mycket skadligare för
brukarna än vad som oftast kommer fram. Bristen
gör att många riktigt sjuka äldre får bo kvar hemma. Men sjukdomarna finns där
och det blir ofta besök på sjukhuset med hjälp av ambulans. Ett stort antal dör faktiskt i ambulansen.
Man orkar inte med de ständiga förflyttningarna. Om denna tråkiga situation har
jag skrivit tidigare.
Men idag tänkte jag främst peka på det faktum att många
äldre väntar så länge på plats i ett särskilt boende att det i praktiken är för
sent. Det är förhållandevis vanligt att en äldre person som flyttar till ett
särskilt boende avlider inom några veckor. Ja, det är så vanligt att det är
anmärkningsvärt. När man står med facit i hand kommer tankarna direkt. Det hade
varit bättre att bo kvar hemma. Då hade kanske livet varat ett halvår till
eller mer.
På något sätt verkar många gamla ge upp livet när man i ett
allt för sent skede får plats på boenden. Man har svårt med det nya och ovana.
Man slår inte rot. Allt kan kvitta. Och så infinner sig livets sista stund med
raketfart.
Nu skulle man kunna dra slutsatsen att det är bättre att bo
kvar hemma till livets slut. Men det är en politisk tolkning. Vanligt sunt
förnuft säger tvärtom att vi skall ha så många särskilda boenden att en äldre
kan flytta dit i tid. Tryggheten på ett särskilt boende förlänger livet och gör
det värt att leva. Om man bara får flytta dit i tid! Men vi behöver inte bara fler särskilda boenden, vi behöver
få tillbaka de gamla sjukhemmen. Det är mina vädjanden för dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar