Äldreomsorg – En kultur av omognad

Jag tror att begreppet ”Tystnadens kultur” skapades av en pedagog vid namn Paolo Freire. Han menade att det var våra ofärdiga utbildningssystem, som skapar och upprätthåller en kultur av tystnad genom att stadfästa en orättfärdig maktordning.

Ser vi till dagens äldreomsorg är det inte kompetenta läkare som styr vården och omsorgen inom hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är ekonomerna som styr. Och undersköterskorna och sjuksköterskorna löper tyst med. Man tar, med hänsyn till det egna välbefinnandet, på sig en självvald censur. Ibland går man längre än så. Man tar hellre ledningen i försvar än talar för äldreomsorgens olycksoffer. Det är först efter pensioneringen som anställda talar ut om missförhållanden. Eller snarare vågar tala.

Dagligen läser vi om sår som kryllar av maskar, misskötta bensår som leder till amputation, äldre som ligger i sin egen avföring, larmklockor som kopplas bort, äldre som trillar ur rullstolar och sängar, gamla som får fel medicin eller ingen alls. Ja, listan kan göras lång. Och det är en minoritet av alla felhandlingar och missförhållandena som kommer ut i media eller så.  Och problemen är desamma oavsett om det är kommunal verksamhet eller privat. Tystnaden är lika kompakt. Både personal och anhöriga är tysta eftersom man vet hur straffen ser ut.

Vad gör man åt dagens situation? Det behövs en kulturrevolution av något slag. Något som rubbar maktbalansen och åter ger äldreomsorgen dess värdighet. Själv tror jag att nyckeln till lösning sitter i sjuksköterskorna. De måste våga stå upp för patienterna och bryta sig loss från tystnadens kultur. Man måste börja värna sin profession och visa var skåpet skall stå. Det är inte lätt och det är inte riskfritt. Men rikspolitiken måste backa upp vårdförbundet så att dess medlemmar våga säga ifrån. En kompletterande väg är att sjuksköterskorna söker stöd i läkarkollektivet och därmed tvingar den enskilde läkaren till handling. Även om man verkar för olika huvudmän! Mot en uttalad medicinsk hållning står sig ekonomen lätt.

En annan synpunkt är att landstingen eller region åter måste ta ansvar för även de äldres hälsa. Dagens konstlade uppdelning av äldrevården mellan landsting och kommun är av ondo. Delat ansvar är inget ansvar. Okunniga kommunala ekonomer får för stort inflytande och därmed sätts de medicinska frågorna på undantag. Det skapas en tystnadens kultur. Ingen har eller vill ta ett riktigt ansvar. Det är bekvämare att vara tyst. Men sjuksköterskorna är inte avlönade för att vara tysta utan för att ta hand om patienter. Och i detta ansvar ligger att blåsa i pipan när det är fara å färde. Vårdförbundet måste ta tag i problematiken och blåsa till strid för en god vård. Eller kanske det är en uppgift för Svensk sjuksköterskeförening. Denna förening som en gång i tiden var så alert och pådrivande! Men som numera inte låter tala om sig!