Äldreomsorg – Värdig vård i livets slutskede

Skrik, panik, oro och mycket spring eller total tystnad och ensamhet. Ingendera är något värdigt slut på en livsgärning. Ändå är dessa ytterligheter vardag inom äldreomsorgen. Många anhöriga kan vittna om detta.

Skall vi ta avsked hemma eller på ett sjukhus eller på ett hospice? Ja, på det finns nog inte ett svar utan många. Det enkla svaret är förstås att avskedet skall vara värdigt.

Det är inte alla gamla som somnar in lugnt och stilla. Många för en hård dödskamp med en ångest som smittar av sig på omgivningen. Det uppstår oro och skrik bland personalen eller så smiter man undan och låter den gamle ligga ensam. Detta antingen man vårdas hemma eller på sjukhus. För ett tiotal år sedan var det många kommuner och landsting som inrättade hospice och palliativa enheter. Avdelningar som är specialiserade på livets slutskede. Palliativ vård innebär omsorg om och trygghet för den döende medmänniskan.  Behandlingen är en samverkan mellan information, omsorg, läkemedel, smärt- eller symtomlindring samt vårdpersonals och närståendes stöd. Målet är att göra vårdtagarens sista stunder så fina som möjligt.

Men vad har hänt med viljan att ha kvalificerade enheter för livets slutskede? Jo, den har minskat på många håll. Istället för att möta behovet och bygga ut fler specialiserade kliniker eller motsvarande så har man av så kallade ekonomiska skäl lagt ner många enheter. Man lämnar den goda vården i livets slutskede åt sitt öde. På något sätt ordnar det sig i alla fall, tycks politiken mena. Och det gör det förstås. Men många äldres slut är idag inte värdiga. Man vårdas på överfulla medicinavdelningar eller andra avdelningar där yngre patienter med rimliga prognoser alltid har tids- och behandlingsföreträde. Eller får man ligga hemma och skrika i sin ensamhet och hoppas att sjuksköterskan hinner titta in innan dagens slut och ge en dos smärtlindring.

Nej, det är faktiskt dags att lagstifta om kommunernas och landstingens skyldighet att erbjuda palliativa enheter eller åtminstone kunskap. Idag gäller det att dö i rätt kommun om man inte i livets slutskede skall riskera anfäktas av en förlamande dödsångest. Och våndan behöver inte komma inifrån. Den kan skapas av en stirrig och jäktad omgivning.