Funktionsnedsättning: Att tillgängliggöra samhället för alla

Ett för alla medborgare tillgängligt samhälle, kommer vi inte att uppnå till år 2010. Trots riksdagens och regeringens ambitioner blev det som vanligt mer prat än handling ute i kommunerna. Mycken utbildning, många resor och otaliga konferenser för tjänstemännen med flera, men i praktiken väldigt lite handling.

Måhända jag är överkritisk nu, men visst hände det mer på handikappsidan tidigare? Vissa lagar är skapade för flera decennier sedan. Plan- och bygglagen, har sedan mitten på sextiotalet innehållit regler för byggande ur tillgänglighetssynpunkt: Och likaså innehöll SBN 67 tillämpningsregler. (SBN 67 var planverkets regelverk för byggande). Och missminner jag mig inte har vi haft en lagen om handikappanpassad kollektivtrafik sedan 1979.

Trots alla stolta proklamationer från makten om allas rätt att kunna delta i samhällslivet finns det ett tyst motstånd. Och det verkar finnas på alla nivåer. Ta det här med tågentreprenören Veolia som av regeringen fått rätten att köra vissa sträckor såsom Malmö – Stockholm, men utan skyldigheten att ha vagnar passande för personer med funktionsnedsättning. Hur är det möjligt när vi har en lag på området sedan trettio år tillbaka? Självklart skall staten i upphandlingsunderlaget ställa ”handikappanpassning” som ett krav. Ett sådant anspråk minst sagt självklart.

Jag tror att handikapporganisationerna måste lägga på en rem och bli mera proaktiva. Det går inte att sitta still i båten och vänta på att få avge remissvar över något förslag. Man måste bli tydliga och berätta vad man vill uppnå och när. Man måste betänka att handikapprörelsen inte är en liten grupp. Rätt formerad och med tydliga krav kan mycket åstadkommas.

Om vi håller kvar vid kollektivtrafiken en stund räcker det inte med att ställa krav på att den skall vara tillgänglig eller handikappanpassad. Handikapporganisationerna måste också berätta hur man vill ha det. Ta bussarna som exempel. I dag är det praktiskt taget omöjligt för vissa ”handikappgrupper” att resa med s.k. fjärrbussar. Lika illa är det med regionbussarna. Det är endast i lokaltrafiken som det blivit bättre men inte bra. Jag skall ge ett lite exempel – en vän till mig med reumatiska besvär, tycker att ledstängerna i bussarna är alldeles för hala att hålla i. Hon tycker det skulle ha en strävare yta. Men för den skull behöver de inte bli svåra att torka av och hålla hygieniska. En liten men ack så viktig synpunkt.

Om jag får drömma för en stund skulle jag vilja se ett verkligt tillgänglighetsengagemang från handikapprörelserna. Ansätt några teman och låt alla i rörelsen ges möjlighet att komma med förslag och synpunkter. Låt det ta några år – för det är det värt. Lämpliga sammanhållande aktörer skulle kunna vara Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) eller Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam). Att jag nämner dessa två aktörer beror främst på att det måste till en samordning av kraven från alla olika handikapporganisationer. Kraven kan ibland vara svårförenliga men sällan så kvistiga att de står helt mot varandra.