Funktionsnedsättning – Livet är sannerligen inte gott för alla

Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-10 ”Funktionshindrade har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. En ny rapport visar att deras ekonomi är sämre, utbildningsnivån lägre och förankringen på arbetsmarknaden svagare. Särskilt utsatta är psykiskt sjuka 20-29-åringar som ofta lever på ekonomiskt bistånd, säger Socialstyrelsens överdirektör Håkan Ceder. ”

Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-22 ”Psykiskt sjuka dör betydligt oftare än andra i sjukdomar som går att förebygga eller behandla. En lungcancerpatient med psykisk sjukdom löper 50 procent större risk att dö till följd av cancern än andra. Det visar Socialstyrelsens utvärdering av vuxenpsykiatrin i Sverige.”

Gång på gång påminns vi om rådande brister i likvärdigheten i vårt samhälle. Alla känner till bristerna - även vi vanliga medborgare, liksom våra myndigheter och förtroendevalda. Trots det består problemen år ut och år in. Och inte nog med att situationen är välbekant, alla inser och tillstår behovet av förändring. Men likväl händer inget!

Man får gå några decennier tillbaka för att finna ett äkta och genuint intresse för handikappfrågorna i det politiska livet. Då var det mindre rapporter och mindre prat, och mera verkstad och åtgärder. Visst finns det en och annan eldsjäl nu också, men i huvudsak ägnar sig politiken år helt andra frågor. Och skulle allmänpolitiken tangera handikappfrågorna så handlar det om försvagningar eller försämring. Så har det varit i årtionden.

Men ibland undrar jag om det är ”åtgärder” som främst skall till. De blir ofta bara politiska evenemang. Det jag främst tror skall till är en allmän ändrad inställning och större samhällslojalitet. Politikerna måste föregå i tanke och handling och visa på det självklara i att alla i samhället skall ha bra villkor. Detta oavsett under   vilka förutsättningar eller omständigheter vi gjorde entré i jordelivet. Om denna vilja och insikt finns anpassar sig samhällets författningar och praxis ganska snart. Så skedde tidigare och så kan ske än en gång!

Äldreomsorg - Biståndsbedömning och de reella behoven

Jag vet inte om äldreomsorgen dras med fler problem än andra branscher. Varje jobb och verksamhet har sina svårigheter. Inom skolan t.ex. har vi ett gränssnitt barn/föräldrar som kan vara besvärligt. Lärarna kan ”hantera” barnen, men föräldrarnas krav och synpunkter kan vara nog så besvärliga att tillmötesgå. När det gäller tekniska hjälpmedel för barn har vi motsvarande problem. Ibland tar föräldrarnas krav, önskemål och synpunkter över i en utprovningssituation till förfång för barnet och dess inflytande. I båda exemplen fordras en fingertoppskänsla från lärarnas resp. förskrivarens (ordinatörens) sida för att resultaten skall bli bra.

Inom äldreomsorgen finns ett motsvarande problem när det gäller vårdtagarens önskemål kontra anhörigas önskemål. Ett exempel - Inte alltför sällan vill barnen att mamma eller pappa skall flytta till ett särskilt boende, långt innan den ”gamle” själv känner detta behov. De anhörigas längtan efter egen trygghet tar över vårdtagarens reella behov. Detsamma gäller också andra insatser såsom städning, matlagning och promenader. De anhöriga vill av hjärtat mer än brukaren. Och det ligger i saken natur att vi alla vill våra föräldrar gott. De allra flesta biståndsbedömare är medvetna om de anhörigas tryck i olika frågor. Men det vi inte vet i vet är i vilken utsträckning biståndsbedömarna i realiteten faller undan för anhörigas påtryckning.
Jag säger nu inte att beslutet om insatserna skulle vara fel, jag säger bara att många insatser sannolikt kommer alltför tidigt, vilket faktiskt medför extra kostnader och att den gamle fråntas funktioner och förmågor som han eller hon egentligt har kvar. De anhörigas välvilja blir för brukaren passiviserande och kanske till och med kontraproduktivt för hälsan. Biståndsenheten vill inte gärna vidgå att man överhjälper, men frågar man utförandeenheterna får man en annan bild. Resurserna är snedfördelade. Jag vet inte vem som har rätt! Författaren av dessa ord har aldrig sett någon undersökning i detta ämne. Bäste läsare, känner du till någon publikation kan du väl tipsa om den.

Omsorg - Gode Männen saknar försäkring

Kan det vara möjligt att de Gode Männen saknar försäkring? Jo, så är det faktiskt i dagens moderna samhälle. Det måste väl ändå vara den sista grupp som arbetar utan någon form av grundläggande trygghet för sig själv och för sina huvudmän (=hjälptagarna)?

I korthet fungerar en god man som ställföreträdare och stöd åt den som inte kan ta hand om sig själv och sin egendom. Ofta handlar uppdraget om att betala räkningar, att bevaka att den hjälpbehövande får god vård och bra boendeform, att det söks bostadsbidrag mm.

De allra flesta gode männen får sitt arvode från kommun, liksom den reseersättning som man är berättigad till. Men en god man har inget som helst försäkringsskydd när han utför sitt uppdrag. Det finns inget skydd om det händer en olycka i samband besöksresor mm, det finns inget skydd om man råkar ut för skada i samband med besök hos "hjälptagaren" (=huvudmannen), det finns inget skydd om talan väcks mot den gode mannen av släktingar med flera. Det finns ingen skydd för "hjälptagaren" om den gode mannen missköter sitt uppdrag eller så. En god man står helt utan någon form av försäkringsskydd.

I dagens arbetsliv accepteras normalt inte sådana situationer. Inte ens i de ideellt arbetande människor i idrottsrörelsen saknar ett försäkringsskydd. Föreningarna har försäkringar för sina aktiva och ledare. Arrangören har normalt en försäkring tecknad hos Riksidrottsförbundet. Men när det gäller gode män verkar det inte vara så noga! En god man får reda sig själv.

Men varför är det så här? Jag vet inte, förmodligen ligger frågan och svaret i historien. Men där borde saken inte få ligga ostört. En annan förklaring kan vara att det handlar om samhällets svagaste som behöver hjälp. Den lätt nedlåtande attityd som samhället ibland visar upp mot de svaga som grupp, kan spilla över även på hjälparna, det vill säga de gode männen. Oavsett orsak kräver saken kräver saken en lösning, Nu.

Äldreomsorg – Vart tar omsorgstiden vägen

Varannan timme går förlorad inom äldreomsorgen. I Socialstyrelsens rapport ”Tid för vård och omsorg” (2008) redovisas att inte mer än 60 procent av den beviljade tiden för vård och omsorg verkligen utförs. De tjänster som utförs i minst utsträckning är sådana som skall ge omsorgen och vårdtagarens liv ett socialt innehåll. Och när SoS säger 60 % av den beviljade tiden betyder detta i praktiken att mindre än 50 % av personalens tid ges till de gamla. Det som ytterligare faller bort är personalens tid för utbildningar och möten mm. Alltså, av dagens åtta arbetstimmar används högst fyra timmar till uppgiften att ge vård och omsorg. Jag tror att detta är mycket sämre än vad de flesta väntar sig. En vanlig uppfattning är att 80 % av tiden går till de gamla. Men detta är inte med sanningen överensstämmande.

Men hur kan det vara så här? En förklaring är att personalen inte bryr sig om innehållet i de beviljade insatserna. Man tycker sig begripa bättre än biståndsbedömarna. En annan förklaring är att allt som har med vård och sjukvård har högre status än omsorgsinsatser. De senare blir lätt satta på undantag. Och en tredje är att vardagen tvingar personalen till omprioriteringar. Men tar tid från en vårdtagare för att den av olika anledningar behövs bättre hos någon annan. Den senare kan ha fallit eller gjort ner sig. Men tiden som ”stjäls” lämnas aldrig tillbaka! En fjärde förklaring kan vara den invecklade kedjan med politiska beslut, förvaltningschefer, avdelningschefer, biståndsbedömare, enhetschefer, till personalen som utför vård- och omsorgsuppdraget hos den äldre. Ingen har ett helhetsgrepp. En femte förklaring kan vara att all delegation från den legitimerade personalen inte åtföljs av någon beviljad tid. Uppgiften skall fixas ändå! En sjätte och icke oväsentlig förklaring är ett orationellt arbetssätt. Äldreomsorgen är en omogen bransch.

Men visst är rapporten en väckarklocka. Så slösaktigt får inte en skattefinansierad samhällsverksamhet arbeta. Men ledde rapporten till något annat än sura kommentarer? Till exempel sa Föreningen Sveriges socialchefer att rapporten var ett misslyckande. Och det kan man hålla med. Men det är inte socialstyrelsen som misslyckats utan just Sveriges socialchefer! De verkar inte kunna sköta jobbet. Nej, rapporten möttes med tystnad. Till och med från politiken. Besynnerligt!

Äldreomsorg - Vågar vi bli gamla?

Är det inte märkligt att vi i samhället har en underström som indikerar att väldigt många inte vågar bli gamla. Alltför många är rädda för att på gamla dar inte få den vård och omsorg som man kan komma att behöva. Visst är det väl konstigt att vi oroar oss?

Men varför oroar vi oss egentligen? Hämtar vi vår oro utifrån dagens situation eller tror vi av olika skäl att det framöver kommer att bli ännu sämre. Och vad får oss i så fall att tro detta?

Ja, jag vet inte, men nog blir vi alla påverkade av alla de skandaler som allt emellanåt uppstår inom äldreomsorgen. Skandaler som självklart drabbar någon enskild i första hand, men som också får en implikation långt utanför det enskilda boendet eller hemmet. Varje vårdskandal gör samhällsmedborgarna en aning otryggare för framtiden. Och det fordras bra många positiva reportage för att väga upp en skandal.

Dagens missförhållanden inom äldreomsorgen måste upp till ytan och sedan åtgärdas. Det är en politisk skyldighet. Politiken måste arbeta både förebyggande och avhjälpande. Uppstår det många misstag inom en äldreomsorg måste cheferna avlägsnas och en ny kultur byggas upp.

Men jag tror det det finns en faktor som gör oss än mer rädda för den framtida ålderdomen och det är den rådande och tilltagande individualismen. Vi misstror politikens förmåga att mera solidariskt ordna äldreomsogen och vi misstror vår egen förmåga att kunna ordna för oss när krafterna avtar. Den sistnämnda faktorn har förstås alltid funnits, men har balanserats av tron på politiken. Men när så tron på politikens förmåga också fallerar, ja då ligger rädslan blottlagd.

Huruvida man skall mistro framtiden eller ej, kan väl diskuteras. Men man kan nog inte påstå att någon del av politiken har målat upp en trovärdig bild av hur den framtida äldreomsorgen borde se ut. Politikerna duckar för dagens problem och är knäpp tysta när det gäller framtiden. Kommer det några ord över läpparna så handlar det om att äldreomsorgen är dyr! Men det ger ingen trygghet. Det viktiga för medborgarna är hur skall äldreomsorgen göras både bättre och billigare - och här saknas såväl analyser som visioner.