Äldreomsorg - Inlåsning är självklart inte tillåten (2)

I början av sommaren 2010 tog Socialstyrelsen bort två föreskrifter som tidigare godkände användandet av tvångsmetoder i vården av demenssjuka. Vid nytt ställningstagande bedömdes att föreskrifterna inte hade stöd i lagen, utan faktiskt stred mot hälso- och sjukvårdslagens krav på frivillighet.

Det saken handlar om är att verksamheten inte får ha låsta dörrar på avdelningen, och att tvångsbälten inte längre får användas, och inte heller andra hjälpmedel såsom sänggrindar och larmmatta får användas utan patientens samtycke. (Låsta dörrar på obemannade avdelningar har aldrig varit tillåten!)

Det är nästan så att man vill ropa hurra och skrika äntligen. De gamla föreskrifterna kom till i annan tid, med en annan personalbemanning och en annan omsorgskultur. När de två nu borttagna föreskrifterna infördes var syftet gott, men tillämpningen kom efterhand att lämna mycket i övrigt att önska. Tillämpningen utgick inte från den enskilde utan från organisationens förutsättningar eller snarare begränsningar.

Många patienter och brukare har farit illa under årens lopp. Några exempel på vanvård – patienter har legat inspärrade i sina sängar hela dygnet, man har suttit inlåsta på något rum, man har haft händer eller fötter sammanbundna, och man har tvingats sitta i en fåtölj hela dagen fjättrad i ett tvångsbälte. Ingen har brytt sig om vad patienten tyckte. Ett varmt tack till socialstyrelsen som till slut kom att ta detta kloka och nödvändiga beslut.

Men varför gjorde verksamheterna så här? Saknar personalen kunskap och empati. Nej, det kan man inte generellt säga. Vanvården har nog sin grund i förutsättningarna. Dels är boendena (avdelningarna) konstant underbemannade, dels är lokalerna inte ändamålsenligt utformade och dels har praxis efterhand helt kommit att spåra ur. De som skulle se till att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet – MASarna (de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna) har inte skött sina uppdrag. Man har löpt med i ledningens besparingsintressen. Man har satt sitt eget välbefinnande i främsta rummet. Och det var inte MASarnas uppgift. De skulle se till vårdtagarens bästa. Slutsats: MAS-funktionen måste göras om.