Men när vi kommer till äldreomsorgen blir jag lite mer tveksam. Här är situationen lite mer vacklande och svårbedömd. Många anhöriga gör ett jättejobb för sina föräldrar eller motsvarande. Men det finns också en icke försumbar grupp som inte gör ett jota. De hälsar knappt på sina gamla. Pliktskyldigt kan man komma en gång i halvåret och hälsa på i en tjugo minuter. Nu talar jag inte främst om dem som har långt till sina anhöriga utan jag tänker på alla dem som bor i samma ort och stad. Avståendet är således i dessa fall absolut inget skäl för att inte hälsa på.
För en tio eller tjugo år sedan skulle jag inte ha reflektera över saken att de anhöriga flyr från besök och ansvar. Den gamle fick ett bra liv i alla fall. Då fanns det omsorgsresurser. Det fanns aktiviteter, det fanns frivilligkrafter. Och det som fanns, ja det fanns i tillräcklig omfattning. Men så är det inte idag. Nu lyser knapphetens stjärna. Alla får för lite. Och det finns en inre obalans. Lösningen borde vara att tillföra mer resurser. Men kommer detta att ske? Nej, sannolikt inte.
Då måste vi bättre använda de resurser som finns på ett optimalt sätt. Och det måste vara utifrån den gamles behov och inte utifrån vissa anhörigas vilja eller snarare ovilja att hjälpa till. Kanske det är dags att ställa krav på anhöriga? I vart fall måste vi börja diskutera saken och inte stoppa huvudet i sanden. Är der rimligt att kräva att anhöriga byter gardiner, storstädar, putsar fönster, skakar mattor, eller något så enkelt som att ta hem sin mor eller far till sig i några timmar i bland. Eller hälsar på vid högtider och så. För en sak skall vi ha klart för oss nämligen att den anhörige som inte hjälper till tar omsorgstid från den gemensamma potten. Någon annan omsorgstagare får mindre hjälp, trots behov! Detta är den krassa verkligheten.
Är jag själv för ökade krav på anhöriga? Nej, det är jag i sak inte. Men jag blir upprörd när anhöriga kan ringa till Fixar-malte och begära hjälp för sådant som de själva kan klara av. Jag blir upprörd när anhöriga ringer till biståndsenheten och kräver promenader, när man inte själva tar ut sin förälder en enda gång per år.
Inlägg
3 kommentarer:
"Omsorg - Hur mycket hjälper anhöriga till?".
Det finns åtskilligt med anhöriga som ger nära anhöriga omsorg och vård i det gemensamma hemmet. Dessa anhöriga finns alltid till hands och det 24 tim om dygnet.
Lagstiftningen(Äldrereformen från 1992) i Sverige ger den sjuke anhörige 100% rättighet att själv bestämma om var omsorgen/vården ska ges, i hemmet eller på vårdinstitution, ev anhöriga tas det ingen som helst hänsyn till. Denna lag lägger en mycket stor börda på de nära anhöriga, en börda så tung att somliga inte kan bära den. I Mönsterås Kommun har det i år så här långt dött tre anhörigvårdare, detta med direktkoppling till den svåra fysiska å psykiska belastning det innebär för de anhöriga, att dygnet runt tvingas vara till hands. I Mönsterås Kommun ges den anhörigvårdande 10 tim avgiftsfri vårdavlösning i månaden, löjligt lite, som ett sandkorn i Sahara.
Ok, det finns hemtjänst att tillgå, men först efter beslut taget av Biståndsnämnden.
Så, nog finns det anhöriga som ställer upp för sina anhöriga. Detta dessutom under omständigheter som kan sägas vara tvångsmässigt påförda de anhöriga.
Lön för mödan är inte att tänka på, politikerna i Sverige har med denna reform(Äldrereformen) infört något så extremt som oavlönat straffarbete.
Hej och tack för din kommentar. Jovisst är det som du säger. Många anhöriga gör ett jättejobb. De värda både avlastning, uppmuntran och allt stöd i världen.
Och det är just mot denna bakgrund som jag skrev mina ord. Det finns en grupp av anhöriga som inte gör någonting. De vältrar över jobb och ansvar på det offentliga. De går aldrig ut med sina anhöriga, de besöker dem inte, ringer aldrig, bryr sig inte om hälsoläget. Man sitter cool i båten och låter andra utföra allt i stort och smått.
Denna grupp tär på de gemensamma resuserna och då blir det mindre över till andra brukare och anhöriga. Och det tycker jag man borde diskutera mera.
Om det inte framgick av mitt första inlägg så är min inställning den att det är samhällets självklara skyldighet att ta hand om äldre och sjuka och det till 100%.
Alltså, de anhöriga ska inte drabbas på annat vis än känslomässigt, det är svårt nog bara det.
Citat:och då blir det mindre över till andra brukare och anhöriga" - anledningen till att det sägs/påstås vara ont om pengar/medel till äldrevården är politikernas totala ointresse för denna fråga. Politikerna är mer intresserade av för dem själva populärskapande populistiska frågor, som exv investeringar i onödigt dyra sportanläggningar, se till att det finns ett stort antal "lönebidragare"(= arbetslösa = gratis arbetskraft till företagare), att sänka skattetrycket för de allra rikaste och medelklassen, samt inte minst spendera hur mycket skattepengar som helst på galenskapen "massinvandring".
Pengar finns det gott om helt klart, men konstigt/märkligt nog inte till det mest självklart nödvändigaste som äldrevård, sjukvård, skola å barnomsorg för att nämna några områden som tidigare varit politiska kärn/hjärtefrågor i det svenska samhället.
Svenska politiker har av andra intressegrupper än svenska folket fått som sin främsta uppgift att avskaffa det svenska folkhemmet till förmån för globaliseringssamhällets/kapitalistsamhällets folksplittrande ideologi.
Skicka en kommentar