Äldreomsorg – Diakonerna gör verkligen nytta

Det finns en yrkeskategori som sällan syns och nämns i samband med äldreomsorgen och det är diakonerna. Denna fantastiska grupp av kvinnor och män som gör så stor nytta.  Många gamla får faktiskt lust att leva vidare genom diakonin. Diakon är verkligen en resurs på äldre dar. Särskilt nu när det offentliga sviktar i sitt genomförande. Visst bygger diakonernas arbete på en kristen värdegrund, men deras insatser stannar inte där. Man hjälper och besöker alla som vill ha kontakt. Diakonen sprider tillit. Man är faktiskt en del av servicestrukturen inom äldreomsorgen. Men man är en del som inte bullrar. Och framför allt – Diakonen för inga journaler. Bara en sån sak. Därtill kommer en fungerande tystnadsplikt.
 

Vad är diakoni – det finns säkert förklaringar på detta – men för mig är diakoni lika med omsorg om människan, dvs socialt arbete inom ramen för kyrkans verksamhet. Vad gör en diakon? Ja, när det gäller äldre människor synes deras verksamhet kunna omfatta allt. Från själavård till vardagsadministration. Ibland kan det handla om vanliga besök, dvs. att utöva vardagsgemenskap via en kopp kaffe. Ibland kan det gälla djupa funderingar om livets mening eller det som ev. följer efter jordevandringen. Ibland kan det handla om att förmedla kontakt med barnen. Ibland att ta kontakt med en myndighet. Men det viktigaste av allt är nog alla fina samtal mellan en diakon och den gamle. Samtal med kvalitet om livet.  Ibland så hjälper man också till med att ordna mat åt den gamle. Ja, under mina år inom äldreomsorgen fick jag komma i kontakt med olika behov.

Diakonernas skicklighet i kontakter med äldre är högt omvittnat, men det som sällan berörs är deras förmåga att fylla i och samarbeta med de offentliga företrädarna. När en diakon tar kontakt med tex en biståndshandläggare så lyssnar det offentliga. Biståndshandläggaren vet att diakonen kan sin sak och att det hon/han vill ligger på i linje med det rimliga.

Jag tror att det är så att man som äldre eller anhörig kan ta kontakt med en diakon utan tvång på kyrklig tillhörighet. Jag tror också att diakonin förmedlar kontakt med företrädare för andra hemförsamlingar, kyrkor och religioner. Diakonin är öppen och prestigelös. Jag lyfter på hatten för allt gott som diakonin gör. Diakonin är så aktiv som man förmår. Man försöker visa på sin existens utan att insistera. Man vill gott och man gör gott.

Äldreomsorg – Vårda dig själv eller ...

Som debatten stundtals förs rörande äldreomsorgen kan man lätt få intryck att det är de äldre som är problemet. De passar liksom inte in i den vård och omsorgs som samhället tillhandahåller. De är inte riktigt up to date. Men beror inte synen på en oförmåga att se? Vi ser inte skogen för alla träden.

När man blir äldre skall man hålla sig frisk och arbeta till dess man fyllt 75 år. Sägs det! Av detta kan vi dra slutsatsen att personer under 75 inte hör hemma i äldreomsorgen som brukare. Men väl som vårdare. För när vi nått femtio år och inte är så attraktiva i arbetslivet på vårt vanliga jobb skall vi byta karriär. Och varför då inte då börja inom äldreomsorgen som vårdare. Då slår man två flugor i en smäll. Vi får en tidig socialisering till äldreomsorgen och vi kan enklare glida över från vårdgivare till vårdtagare på 75-årsdagen. Och framför allt får du och jag en annan och bättre syn på organisationens problem och varför de inte kan hjälpa oss på det bästa sättet. Vi blir därmed också mindre gnälliga.

Och nu ligger en superb lösning nära. Efter 75 kan vi vårda oss själva. Var och en blir sin egen vårdare. Vi blir vårdgivare och vårdtagare i en och samma person. Jobbet kan vi! Detta är en kostnadseffektiv lösning från många utgångspunkter. Jag skall bara kort här beröra fördelarna. Om du vårdar dig själv slipper du alla avgifter. Du kan få och ge vård när du själv vill och i all omfattning. Du behöver inte vika ut dig inför en biståndshandläggare. Och när det gäller kommunen finns det bara vinster att hämta. Man slipper i stort sett alla kostnader.

Ett problem återstår. Vem skall organisera den 75 årige personen. Kommunal eller någon av pensionärsorganisationerna? Ja, denna fråga får vi ta itu med framöver. Eller är vederbörande att se som egenföretagare? Ja, här synes föreligga ett område att studera närmare!

Om vi bara för en kort stund leker med tanken att 75-åringen är egenföretagare kommer Sverige att gå i världstopp när det gäller företagsamhet. Och det är något att politiskt stoltsera med. Det här konceptet att vi vårdar oss själva verkar vara politiskt oslagbart. Men det är självklart därför som man kommit med de nya fräscha tankarna om att vi måste jobba längre.

Men det finns en fortsättning. Nu när vi inte har eller får några kostnader för äldreomsorgen så behöver vi inte arbeta tills vi blir 75 år. Statskassan blir balanserad i alla fall. Hm, det måste vara något fel i tankegången eller är det den nya ekonomin som är för svår för vanligt folk? Ja, så är det nog. Politiken vet som alltid bäst. Vanligt folk förstår inget.

Äldreomsorg – Här är det roligt men farligt att jobba

”Hur vi än vrider och vänder på saken är det roligt att jobba inom äldreomsorgen. Det kan tidvis vara tungt både fysiskt och psykiskt. Men det finns knappast något yrke som ger så mycket tillbaka som att få jobba med äldre. Och när det gäller tyngden är det en arbetsgivarfråga att minska och eliminera denna. Jag vet att det går! Fram med blåslampan.”

Det ovanstående är ett citat från ett av mina tidigare inlägg. Och jag står självklar kvar vid min uppfattning om det fina med äldreomsorgen. Att jobba med äldre är något fantastiskt. En ynnest i livet. Men det finns en baksida som är allt annat än munter. Det kan vara ett tungt och fysiskt slitsamt arbete. Ett arbete där belastnings- och arbetsskadorna ligga nära. Alltför många av den nära personalen får problem med nacke, rygg, och axlar. Skador som i många fall är irreparabla och livslångt plågsamma.

Men det behöver inte vara så. Det finns tekniska hjälpmedel och det går att utveckla mycket mer. Men det sorgliga är att det inte finns något intresse från arbetsgivarna. Men låter skadehjulet rulla på. Ja, det är till och med så grymt att när problemen kommer blir vederbörande uppsagd. Detta har blivit en strategi. Ansvaret är ditt eget - Du har valt fel yrke, har fel kroppskonstitution, arbetat fel och gjort något annat teoretiskt påvisbart fel. Kort sagt du är själv skulden till din arbetssjukdom och är därmed olämplig för jobbet.

Men har man inte hjälp av våra trygghetssystem med sjukskrivningar, rehabilitering, arbetsskadeförsäkring, trygghetsförsäkringar, livränta med mera. Nja, trygghetssystemen vid olycksfall och arbetssjukdom har blivit abstrakta system som allt emellanåt får utsprång som dramer i tillvaron. Du och möjligtvis facket är en part och alla andra är din motpart. Jobbar du inom vården är du så gott som chanslös i denna ojämna kant. Din motpart är både sakförare och motpart i en och samma person. Du kommer nära på aldrig att få dina besvär klassade som arbetsskada. Glöm det!

Att vara vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska eller paramedicinare inom äldreomsorgen är att leva ett arbetsliv utan trygghet. Du saknar i praktiken försäkringsskydd och du löper risk att bli uppsagd när kroppen börjar säga ifrån.

Denna situation är självklart oacceptabel. Något måste göras. Och de enda som i praktiken kan göra något är facken. För politiken sover räv. Facken och all personal inom äldreomsorgen måste gå till frontalangrepp mot den dåliga fysiska arbetsmiljön. Man måste kräva åtgärder av politiken och statens centrala ämbetsverk. Sätt igång och handla. Det måste komma fram bättre arbetshjälpmedel, bättre arbetsmetoder, bättre rehabiliteringsmetoder, bättre trygghet vid arbetsskador. Det måste ställas större krav på arbetsgivarna i arbetsmiljöhänseende. Ingen ung kille eller tjej skall löpa en femtioprocentig risk att ha ådragit sig svåra arbetsskador vid fyrtio års ålder.

Jag ställer en sista fråga. Kan du eller jag med gott samvete rekommendera våra barn eller barnbarn att utbilda sig till undersköterska i äldreomsorgen. För min del blir svaret ett ledsamt Nej, åtminstone tills vidare. Det svider i själen, men de fysiska riskerna är alltför stora. Trots att det är roligt att jobba inom äldreomsorgen!

Omsorg – Handikapp och arbete - Varför blir det så fel för dem som skulle hjälpas?

Det är inte utan att man kan förvånas över socialtjänstens eller motsvarande annan verksamhets bitvis låga effektivitet. Man har resurser och man har tydliga uppdrag men man åstadkommer i praktiken ingenting. Kort sagt man gör ingen nytta för sina kunder. Och den bit jag tänker främst på idag handlar om funktionsnedsatta ungdomars rätt att få ett arbete, istället för att gå hemma eller slussas runt i mindre meningsfull sysselsättning. 
 

Handlar det om inkompetens hos dem som arbetar i verksamheterna. Kanske, jag vet inte. Det jag däremot stött på är en märklig tankevärld och kultur. Den är verklighetsfrånvänd. Tankarna som styr handlingar och insatser utgår ifrån suboptimeringar som inte är till gagn för den enskilde. De är bara till gagn för verksamheten. Jag skall förklara nedan. Men först några inte alltför teoretiska ord om två synsätt.

Teleologiska teorier kallas också för ändamålsteorier eller konsekvensteorier. En handlings verkliga eller moraliska värde avgörs av de mål som eftersträvas med handlingen eller den avsedda effekt handlingen skall ha. Vilka mål ska främjas och för vem skall de vara till nytta? Man kan säga att i Teleologiska teorier som är en form av nyttoetiken betonas nyttan/följderna av våra handlingar.

Deontologiska teorierna och särskilt sinnelagsetik är en etik som utgår från individens attityder och motiv. Den intresserar sig för människornas motiv, känslor och strävanden. En försvarbart god handling är inte en handling vars konsekvenser är goda, eller en handling som är god i sig, utan en som har utförts i rätt sinnesstämning. I dessa är handlandets konsekvenser i princip helt irrelevant handlingens moraliska värde utgörs av någon egenskap hos handlingen själv.

Varför nu dessa krångliga ord. Jo, jag tror att socialtjänstens och arbetsmarknadsenhetens kultur har fastnat i det deontologiska träsket. Tjänstemännen har kort sagt kommit fel i tankevärlden. Man tänker mer på sig själv och sin organisation än på den som behöver hjälp och stöd.

Var har man lärt sig detta då? På socialhögskolorna? Ack nej, där är man noga med etiken. Nej, man har anpassat sig till en verklighet i den kommunala organisationen och till hur man där mäter effektivitet. Det gäller att visa på uppnådda värden och då får det bli sådana som man kan konstruera själv. Det är lättare att skriva rapport om individers utveckling än att redovisa konkreta siffror på hur många som fick arbeten. Därför vimlar det av skönsjungande rapporter i aktuella verksamheter. Dessa sammanställer man själv och redovisar sedan som resultat. Och hur når man då till s.k. utveckling hos individ. Jo, man går den deontologiska vägen. Man inriktar sig på ”rätt sinnesstämning” och berömmer klienten/kunden till nivåer som är bortom rim och reson. Personen ifråga dras med och så är man i symbios. Kunden får visserligen inte något arbete i slutändan, men man har trevligt under resan och en  falsk uppbyggnad av sitt självförtroende. Ja, tom av självkänslan. Men den inre känslan är kortsiktig och innehållslöst. Den saknar realism. När projektiden är över åker kunden ut, men lämnar kvar en bra rapport som visar hur utomordentligt bra och effektiv verksamheten är.

När sedan kunden/klienten kommer in i vardagsverkligheten igen så kommer oron smygande, övergivenheten, ensamheten, ångern och kanske till med depression eller annan psykisk åkomma. Och så var personen med funktionsnedsättning åter igen en förlorare. Och vinnare vem är det – Jo, organisationen med dess tjänstemän. Organisationen får internt gott renommé och dess medlemmar känner sig oerhört duktiga och uppskattade.

Är socialtjänstens arbete alltid så här dålig? Alltför ofta! Men de finns ljus i tunneln. Och nu skall jag säga något överraskande. Jag skall ge försäkringskassan beröm. Och det gör jag inte ofta. När försäkringskassan är med i ett arbetslag omkring en person så brukar utfallet bli bättre. Om försäkringskassan kan sägas mycket, men de betonar nyttan av en insats. Är målet arbete skall resultatet var arbete. Man vill ha resultat utan flum. Visst går det överstyr i andra sammanhang, men just i dessa sammanhang är deras hårda fokusering av värde.

Socialtjänsten/arbetsmarknadsenheten bör inte bara sitta och njuta på soldäck. Man skall tvingas göra det som var uppdraget nämligen att skaffa ett jobb för ungdomar med funktionsnedsättning.  

Äldreomsorg - Relationer

Så var jag framme vid det sista området i min miniserie - Områden som oroar äldre. Och idag handlar det om relationer och inte vilka som helst utan om en äldres relation till sina barn och sina föräldrar. Ett område fyllt av mycken kärlek, brustna drömmar och en hel del ångest. Har jag levt mitt liv rätt? Hade jag fått leva om mitt liv skulle jag kanske ha gjort på annat sätt.

En äldre person klagar sällan över sänkt stämningsläge, i vart fall inte sett i relation till en yngre, men ångest och ängslan är betydligt mer vanligt hos den äldre än vo tror. Man tänker och lider i det tysta. Kanske det finns rent medicinska orsaker till att många äldre drabbas av depression, men kanske det också är så enkelt att det handlar om normala existentiell funderingar i ett samhälle som isolerar de gamla. Eller vilket väl är troligast att det handlar om både och.

En äldre person kan vara isolerad från sina anhöriga såsom barn och barnbarn, isolerad från vardagliga kontakter utöver vårdpersonal, isolerad från vardagshändelser, isolerad från samtal, isolerad från dagsljus, isolerad från näringsriktig mat och dess tillagning samt faktiskt vätska, isolerad från skratt, isolerad från motion. Ja, listan kan göras längre. Isoleringen i dagens samhälle bidrar säkert till nedsatt sinnesstämning.

Men om vi för en kort stund försöker bortse från isoleringsproblematiken så får det nog anses vara normalt att reflektera över sitt liv. Särskilt när man har tid och ett långt liv att betrakta. Konstigt vore det annars. Reflektion är en drivkraft i livet oavsett ålder. Och talar du förtroendefullt med en äldre människa så kommer relationsproblematiken till barnen snart upp och strax under detta kommer funderingar på relationen till föräldrarna. Det finns så mycket funderingar. Och så mycket tankar som pendlar mellan svart och vitt. Så mycket glädje och så mycket sorg.

En äldre människas existentiella funderingar om relationer kommer inte upp till ytan av sig själv. De göms bakom somatiska besvär eller sömnproblem, eller nedsatt matlust eller överkonsumtion av alkohol eller vilket inte är ovanligt inte av något symptom alls. De bara finns i det tysta. Och läkemedelsbehandling synes inte vara den bästa vägen alla gånger. Snarare tvärt om. Läkemedelsterapi kan ha svag effekt. Däremot synes vanliga samtal eller i vid svåra behov professionell samtalsbehandling ha effekt.

Prova själv en gång att ge den gamle av din tid. Sätt dig ner och tala med honom/henne om barnen och föräldrarna och du skall få se på effekter. Sinnesstämningen skruvas upp flera nivåer. Och du får garanterat höra orden – Det här var trevligt. Jag känner mig så mycket gladare. När kommer du igen? Om detta kan inte minst den erfarna personalen inom hemtjänsten vittna eller bra läkare på vårdcentralen. Men man har inte tid till samtal. Och allför många av personalen är inte lämpliga för det heller.

Nej, de äldres ångest problematik fordrar annan hantering. En gång i tiden fanns det kuratorer inom äldrevården och mentalvården. Kuratorer som gjorde en stor nytta som komplement till medicineringen. Men de är idag vanligtvist bortrationaliserade. Jag tror det vore en klok och välriktad gärning att återinföra kuratorerna inom äldreomsorgen. Och låta dem ha uppsökande verksamhet. Min tilltro till att sjuksköterskorna inom äldreomsorgen skulle klara uppgiften eller förmedla kontakten är inte på topp.  Kanske det skulle kunna fungera via vårdcentralerna eller med biståndshandläggarna. Men allra helst och bäst behövs en egen profession av kuratorer med eget ansvar.

Äldreomsorg – Äldre behöver stöd av Juridiken

Ja, idag tänkte jag beröra det här med de äldre och juridiken. Allt enligt utfästelse i ett inlägg för någon vecka sedan.
 

Hur är det med juridiken för äldre då? Under ett helt liv kan vi fundera på att skriva ett testamente eller åtminstone söka upp en jurist och sätta oss in i olika frågor. Men blir det gjort medans vi är pigga och rörliga? Nej, alltför sällan. Vi hinner liksom inte med. Men när vi kommit upp i åren tränger dessa frågor på. Den äldre vill få ordning på det juridiska innan det är för sent. Men får många detta? Nej, man sluter sina ögon med en gnagande oro. Och tankarna dessförinnan är många. Hur skall jag göra på bästa sätt. Bara dom/barnen inte bråkar. Jag borde sagt min mening.  Hur ser jag till att mitt testamente inte ”försvinner”? Den gamles funderingar ger upphov till mycken inre oro och ångest.

Men att säga sin mening eller sätta sig in i juridiken på äldre dar är minsann ingen enkel uppgift. Ok, det går så länge du är rörlig och hyfsat pigg, men sedan då? När du är isolerad i hemmet eller bor på särskilt boende? Kan man få hjälp då? Generellt sett är svaret nej. Det går inte. Juridiken har i praktiken övergett våra äldre gamla. Man gör inga hembesök. Varför ser vi/samhället inte till att den gamle ges en möjlighet att få säga sin mening innan det är för sent? Jag bara undrar ..

Visst kan någon måhända klandra alla äldre som inte klarat av sina juridiska frågor i tid. Men till vad nytta? Livet är en pågående process där olika frågor och problem tar upp vår vardag. Och att lämna livet är kanske inte den mest pockande frågan i yngre dar. Men tankarna omkring detta faktum växer till efterhand. Och till slut är de högst påtagliga och påträngande. Men då finns oftast inte möjligheten att kunna få juridisk hjälp. Många äldre sitter ensamma och funderar sina tankar utan att bottna i klarhet.

Sorg och stöd när någon anhörig till en äldre gått bort är en verksamhet som finns i vissa kommuner. Oftast via äldreomsorgen eller mera den övergripande sociala omsorgen och dess kuratorer. Men i övrigt är det ganska klent ställt, men behovet är lika stort för det. De praktiska och juridiska frågorna är många. Och det handlar om äldre människor där de kognitiva funktionerna såsom minne, tanke och koncentration inte är som förr, och där personen har svårt att fatta ”egna” kloka beslut. Sen tidigare har de flesta äldre inte en upparbetat kontakt med jurist för rådfrågning och man kan inte ta sig till advokatkontoret eller motsvarande. Den gamle vänder sig då till hemtjänsten eller personalen på äldreboendet och råden blir därefter.  Professionell rådgivning kring arv, testamente, nya ekonomiska levnadsvillkor borde därför, enligt min mening och erfarenhet, finnas lätt tillgängligt för äldre och dessutom till en rimlig kostnad.

Äldreomsorg – Är trossamfunden även till för äldre?

I ett tidigare inlägg berörde jag hastigt den inte helt enkla frågan om äldres rätt till sin religion. Idag tänkte jag säga några ytterligare ord i saken!  Grunden är att även äldre människor skall få ha sin tro ifred, men att man skall kunna få stöd och vägledning av det samfund man tillhör. Detta oavsett vilken religion man tillhör eller inte tillhör.

Detta inlägg handlar således inte primärt om relationen vårdare – vårdtagare och den ömsesidiga påverkan som där kan förekomma eller om de det multikulturella samhället med alla olika religioner, utan om det grundläggande behovet av att på äldre dar få tala med någon om djupare ting som vi kan kalla andligt stöd och vägledning. Många äldre har funderingar om livet och om livets mysterium och man önskar i sitt inre att få stöd och hjälp av någon med sina tankar. Många äldre är också smärtsamt medvetna om att de befinner sig i slutet på sin livsresa. Och man funderar över om de levt livet på bästa sätt och man gjort rätt i livet. Många får skuldkänslor. Man får tid att tänka på mycket som man inte hunnit med under sin mera aktiva del av livet. Kort sagt man gör en summering! Men kan kyrkan eller andra religioner möta de äldres behov? Vi måste betänka att många äldre i dag lever och slutar sina liv i det egna hemmet. Men starkt beskuren möjlighet till att förflytta sig och många gånger mycket isolerade.  

Jag är absolut ingen ”expert” på äldre och religion utan bygger/funderar utifrån det jag på olika sätt kommit i kontakt med. Vi har alltså på några årtionden fått en stor förändring som innebär att mänskor idag inte lever och slutar sina dagar på sjukhus, sjukhem eller ålderdomshem. Många får istället alla vård i hemmet och man somnar också in där efter sin livsgärning. Sjukhuskyrkan m.fl. fyller en viktig funktion i den slutna vården, men hur ser det ut för alla äldre som vistas sina hem? Har vi någon ”Hemkyrka”?

Jag tror i och för sig att religionernas engagemang i äldre människors behov och är starkt, men att man inte lyckats utveckla nya tankemönster och arbetsformer. Så svaret på min fråga om hemkyrkan finns blir således nej. Några/Många församlingar har uppsökande verksamhet för att ge stöd vid sjukdom och vård i hemmet och för att bryta ensamhet och isolering. Denna verksamhet bärs upp som en frivilligverksamhet av många församlingsmedlemmar. Även diakoner med flera andliga ”sakkunniga” gör sociala insatser för de äldre. Men när vi når till prästerna eller motsvarande synes insatserna vara mera blygsamma.

 Ibland får jag ett intryck av att kyrkan och andra trossamfund idag betonar den sociala verksamheten mycket större än den andliga. Visst finns det mycket nöd och isolering bland de äldre och visst sviker samhället många av sina äldre medborgare och i dessa lägen är religionernas frivilliginsatser av största värde. Men trossamfunden får inte glömma att många äldre har en andlig törst som inte låter sig släckas av en blomma på nittioårsdagen. Äldre vill tala om sina liv. Och man vill tala med kompetent personal som kan sin sak. En kompetent person, som förstår att lyssna och ta tag i det sagda och det icke sagda, kan öka en äldres livskvalitet många snäpp. Ja, mycken ånger och oro kan vårdas och minskas med några bra samtal. Även äldre behöver bekräftelse i vardagen. Visst behöver religionerna sin frivilligverksamhet, men det behövs också ett ökat engagemang för de äldre bland präster, diakoner och andra utbildade företrädare för olika trossamfund. Trossamfunden och dess företrädare behöver lämna det slutna rummet och söka sig ut bland människorna.

Äldreomsorg – Några grundläggande funderingar

Hallå socialstyrelsen är Maslows behovshierarki kanske bekant eller betraktar ni detta tänkande som passerat? Kolla annars gärna på trappa 2 - Behov av trygghet. När socialstyrelsen gör sina enkäter ut i äldreomsorgen så undrar man hur de tänkt? Eller ens om man tänkt!

 Har du haft förmånen att på ett djupare plan få samtala med en äldre människa så är det tre områden som den gamle ständigt återkommer till nämligen religion, relation och juridik. Här finns tankarna och funderingarna. Men avspeglar detta sig i socialstyrelsens enkäter och i kommunernas beslut om insatser. Ack, nej. Dessa brännande områden håller myndigheterna intresset borta ifrån. I sina enkäter blundar socialstyrelsen och inga frågor ställs! Men vad handlar saken om då?

När vi blir äldre förändras våra tankar. Ungdomens existentiella frågor väcks åter till liv. Men nu kan vi sätta tankarna i relation till all livserfarenhet. Och hur är det, finns något bortom livet? Tidigare, när äldreomsorgen till stor del skedde på långvård och på sjukhus så fanns kyrkan närvarande. Det fanns mötesplats för olika tankar. Men hur är det idag när en stor del äldrevården sker i hemmet? Finns kyrkan där? Nej, det verkar som kyrkan inte varit närvarande de senaste tjugo åren och upptäckt förändringen i samhället. Man fortsätter med den fina sjukhuskyrkan, men där finns inte de äldre. De är hemma och får hjälp av hemsjukvården! När det gäller äldre och religionen finns det utvecklingspotential. Och när jag säger kyrkan så menas all religion och olika trossamfund.

Hur är det med juridiken då? Egentligen på ett likartat sätt. Under ett helt liv kan vi fundera på att skriva ett testamente eller åtminstone söka upp en jurist och sätta oss in i olika frågor. Men blir det gjort medans vi är pigga och rörliga? Alltför sällan skulle jag vilja säga. Men när vi kommit upp i åren så pockar och tränger dessa frågor på. Och den äldre vill få ordning på det juridiska innan det är för sent. Men får många detta? Nej, man sluter sina ögon med en gnagande oro. Bara dom/barnen inte bråkar. Jag borde sagt min mening. Varför ser vi inte till att den gamle ges en möjlighet att få säga sin mening innan det är för sent?

Och så till slut några ord om relationer. När man talar med en äldre människa och en öppning sker så kommer den nästan alltid via funderingar om relationer. Oftast gäller det kontakten med barnen, men också kontakten med den egna barndomen. Varför blev det som det blev. Det borde ha blivit bättre. Vad gjorde jag för fel i uppfostran? Varför kommer barnen så sällan och hälsar på. Och varför var jag inte själv snällare mot mina föräldrar? De som var så uppoffrande. Frågorna och funderingarna är många. Men finns det kontaktpunkt för att hantera dessa? Nej, och åter nej. Det finns inte. Men det borde finnas! I hemmen sitter många äldre och gråter för man tror sig ha gjort fel. Men så är det sällan eller aldrig. Man behöver oftast bara tala om saken.

I inlägg framöver återkommer jag till vart och ett av det tre ovanstående områdena. Det finns en hel mer att säga.  Funderingar om religion, relation och juridik kan inte behandlas med psykofarmaka etc. Här behövs mänskliga samtal.

Omsorg – Varför sitter vi fast i vissa lösningar

Det finns något i samhället som heter god man. Han eller hon hjälper någon som har svårt att klara sig själv i samhället. Det kan vara en äldre person eller någon med funktionsnedsättning. Den gode mannen hjälper till med ekonomin och ser till att personen i fråga får den hjälp och stöd som samhället skall ge.  

Ibland har jag funderat på att god manskapet skulle kunna utvecklas till att inte bara vara en "se till"-verksamhet utan också bli en göra-verksamhet! Idag finns det ett stort glapp mellan det hemtjänster gör och det personen/brukaren behöver. Sysslor som idag utförs av anhöriga, grannar och gamla vänner. Det kan gälla att köpa ett par nya stödstrumpor, lite garn till stickningen, hastigt inköp av kaka till kvällskaffet, hjälpa till med telefonsamtalet till dottern, läsa tidningen. Jag vågar påstå att de flesta brukarna har någon back up som gör allt detta som hemtjänsten inte förmår och som inte heller ligger i godmanskapet. Inte minst märks verkligheten när den hjälpande grannen eller motsvarande av olika anledningar inte längre kan utföra sin tysta hjälp. Då blir de kaos i vardagen för brukaren.

Nä, det fungerar inte, säger verksamheterna. Det måste vara professionella bedömare och utförare. Snack säger jag! Den som vet behoven bäst är den gamle.  Han eller hon är proffs på sitt behov. Hemtjänsten behövs – ingen tvekan om det. Men det behövs också en utvecklad god mans roll som stöd för många brukare. I min tankevärld skall god manskapet inte utföras nästan gratis som idag, utan det skall utgå en skälig ersättning för uppdraget. Och den gode mannen skall i första hand sökas i brukarens närhet. Någon som känner denne och som vill ge en medmänniska en hjälpande hand.