Hjälpmedel: Möte med en brukare

Han hade varit sin arbetsgivares främsta serviceingenjör och flugit världen runt och sett till, servat och lagat företagets produkter. En sann ambassadör för det stora företaget och en mycket respekterad yrkesman.

Han bodde i Mellansverige i en trevlig röd stuga alldeles i utkanten av skogen. På det lilla gårdstunet framför huset stod några ”äldre” bilar, främst av märket Mercedes, som han pysslade med på den sparsamma fritid han hade. Gustav hade ett välordnat och fint liv.

Så hände det sig att Gustav mick MS och plötsligt började det bli motigt i livet. Ganska snart fick han sluta sitt arbete och han blev sjukpensionär. Fortfarande kunde han pyssla om sina bilar och sina kattor. Men sjukdomen var aggressiv och han blev allt sämre. Och det blev också hans humör. Han var inte snäll mot hemtjänstpersonalen, som kom till honom dagligen. Inte skötte han sin hygien heller. Det stank i stugan. Personalen fejade så gott de kunde, men det var en ojämn kamp. Någon gång lyckades man med lock och pock få Gustav att acceptera en korttidsplats på det särskilda boendet och även få han stillstånd att städa stugan.

Men Gustav längtade hem så stunderna på korttidsboendet blev just korta. Och det blev också stunderna av renhet i stugan. Det tog inte många dagar förrän Gustav hade grisat ner igen. Till slut blev Gustav så sjuk att han mest låg till sängs. Än en gång lyckades hemtjänstpersonalen motivera Gustav till ett korttidsboende (äldreboende) och nu trodde alla att han skulle stanna kvar. Men på något outgrundligt sätt som aldrig blev klarlagt lyckades Gustav ta sig hem med hjälp av en taxi. Den nystädade, ja sanerade stugan luktade gott, men inte alltför länge. Snart var det en svinstia igen. Nu vägrade hemtjänstpersonalen att gå dit. Det var för tungt och slitigt. Det bestämdes att Gustav skulle flytta till köket som var stugans största rum. Han skulle bo mitt på golvet så man kunde vara flera runt sängen och skötta honom. Detta hände en sen fredag eftermiddag. En bättre säng behövdes och denna beställdes omedelbart från kommunens hjälpmedelscentral.

Denna sena eftermiddag fanns på hjälpmedelscentralen bara en servicetekniker och chefen på plats. De bestämde sig för att åka ut med sängen. Aldrig skall jag glömma den misär som mötte oss. Det stank något obeskrivligt och luften var som tjocka och tog liksom emot när man rörde sig i huset. Vi bar in sängen, ställde den på sin plats, gjorde nödvändiga inställningar och sen åkte vi. Åkte och åkte, ja vi flydde. Men lukten hade satt sig i våra kläder, i våra näsor, ja i våra hjärnor. Hela helgen gick vi med sk-tlukt i näsan. Det gick inte att bli av med den.

När vi satt i bilen hem på fredagskvällen gick våra tankar till hemtjänstpersonalen som skulle verka i denna miljö. Våra tankar gick också till Gustav, en fin medmänniska som hade det svårt, och som vid besöket ropat på oss efter en cigarrett. Men vi vågade inte ge honom någon av rädsla för att han skulle bränna ner kåken. Men i vårt inre såg vi också en annan Gustav när han var i sin kraft dagar. En glad och vänlig person som kunde fixa det mesta.

På tunet stod Gustavs bilar täckta av gamla grenar, någon form av mossa och gröna alger. Ingen hade rört bilarna på flera år. Fjorton dagar senare var Gustav död. Och två månader senare var stugan, som övningsobjekt, uppeldad av kommunens räddningstjänst. Denna händelse ligger många år tillbaka, men återkommer ibland till mig. Vad kan man göra när någon "väljer" att leva i misär. Gjorde omsorgen rätt, kunde vi/man ha handlat annorlunda? Kunde vi ha handlat bättre? Jag har stött på motsvarande problem senare i livet och det är lika svårt varje gång att finna bra lösningar.