Sonja har sedan några år daglig hemtjänst. I biståndsbeslutet har hon beviljats hjälp med bland annat inköpen. Allt fungerar väl – Sonja är nöjd med hemtjänsten och vice versa. Men det finns ett litet problem – Katten Lisa. Om det inte vore för katten, eller rättare sagt för kattsandens skull, hade allt varit frid och fröjd.
Katten Lisa är en tioårig dam som levt hela sitt som innekatt och hon betyder ofantligt mycket för Sonja. Det finns en mycket nära och stärkande relation mellan Sonja och Lisa. Och det flesta är nog idag överens om att husdjur ger äldre en möjlighet till god livskvalitet och förutsättningar för god hälsa. Som sagt, det egentliga problemet är inte katten utan sanden. Inte att dagligen sköta sanden eller byta den. Det gör Sonja själv. Och det finns absolut inte kattsand över hela lägenheten. Nej, problemet ligger i att köpa sanden eller snarare att bära hem sanden.
Sonja har ett biståndsbeslut på inköp, inklusive förnödenheter till katten. Så från denna utgångspunkt är läget solklart. Det egentliga problemet är att hemtjänstpersonalen vägrar bära de tio kilo tunga sandpåsarna från affären till bostaden på tredje plan. Och jag förstår dem. Hemtjänstjobbet är i många delar tungt och varje ytterligare belastning ökar risken för framtida yrkesskador. Men Sonja vill ha sin katt och personalen vill inte fullt ut hjälpa till - en svår situation!
Men måste man göra detta till ett stort problem? Kan inte kommunen respektera både Sonja och hemtjänstpersonalen och söka finna en lösning. Är det egentligen inte så att det i verkligheten är kommunen och cheferna som är problemet, när man inte kan eller vill finna en lösning på ett ganska simpelt problem?
Syftet med denna kortare betraktelse är inte att visa på lösningen utan på att små problem uppstår överallt och de förstås är till för att lösas. Innan de blir till stora problem. Men det är klart – någon hint om möjliga lösningar vill jag ge. Be räddningstjänsten bära upp sanden en gång i månaden. Eller anlita något vaktbolag. Eller dela upp storförpackningen i mindre enheter. Eller skaffa teknisk utrustning så att två personer enkelt kan bära upp säcken. Eller slut avtal med affären om hemtransport av säcken. Eller … Skaran av möjliga lösningar är stor om cheferna bara anstränger sig! Problem är alltid till för att lösas. Och lösningar finns!
fredag 28 maj 2010
fredag 21 maj 2010
Äldreomsorg - Sommarvikarierna garanterar kvalitet
Det är väl bra konstigt att i vår genomorganiserade omsorgsvärld är det vikarierna som kommit att bli de som garanterar kvaliteten i verksamheten. Vi har internkontrollprogram, MASar, länsstyrelser, socialstyrelsen, JO och JK och mycket, mycket mer. Men vem är det som står upp för brukarna och kvaliteten inom äldreomsorgen – Jo, sommarvikarierna. De säger ifrån och de avslöjar. Varje sommar får vi uppleva hur olika missförhållanden kommer i dagern. Och vikarierna räds varken chefer eller någon annan. All heder åt dessa kloka och ansvarstagande personer.
Varje år upprepas samma händelse. En sommarvikarie upptäcker felaktigheter och förhållanden som inte är så bra, ja ibland kan förhållandena som till och med kan vara skadliga för brukarna. Vikarierna försöker då föra samtal med personalen, som visserligen ser, men som av olika anledningar inte vill agera eller anser sig ha med saken att göra. Inte heller chefen bryr sig. Han/hon lyssnar visserligen men gör i praktiken ingenting. Vikarien ser ett allvarligt problem, men kan inte, trots sina ansträngningar, internt göra något åt saken.
Vad gör en vikarie då? Jo, oftast väntar man till vikariatet är slut och tar saken med sig till skolan eller så, och luftar företeelse där. Situationen blir bättre för vikarien men inte för brukarna. Skolan vill av olika anledningar normalt inte stöta sig med arbetsgivaren.
Andra vikarier tar tjuren vid hornen och anmäler till någon myndighet. Nu är ärendet inne i grottekvarnen och när det gäller resultatet kan man inte vara säker. Problemet kan lätt trollas bort. I bästa fall tar tillsynsmyndigheten tag i anmälan på ett godtagbart sätt, utreder, analyserar och kritiserar. Men det är inte alltför ofta detta sker. Normalt skrivs ärendet av.
Men en av de allra bästa vägarna vid missförhållande är faktiskt att gå till media och slå larm. Dessa är nästan alltid beredda att ge offentlighet vid otillfredsställande vård. Och publiceringen leder ofelbart till direkta åtgärder på den berörda arbetsplatsen.
Så bästa vikarie, upptäcker du missförhållanden inom omsorgerna – så gör en lex Sarah-anmälan. Men det bästa du kan göra är att kontakta medierna. Publicering väcker både vårdgivare och tillsynsmyndigheterna på det snabbaste sättet. Du är den bästa kvalitetsindikatorn i vården!
Varje år upprepas samma händelse. En sommarvikarie upptäcker felaktigheter och förhållanden som inte är så bra, ja ibland kan förhållandena som till och med kan vara skadliga för brukarna. Vikarierna försöker då föra samtal med personalen, som visserligen ser, men som av olika anledningar inte vill agera eller anser sig ha med saken att göra. Inte heller chefen bryr sig. Han/hon lyssnar visserligen men gör i praktiken ingenting. Vikarien ser ett allvarligt problem, men kan inte, trots sina ansträngningar, internt göra något åt saken.
Vad gör en vikarie då? Jo, oftast väntar man till vikariatet är slut och tar saken med sig till skolan eller så, och luftar företeelse där. Situationen blir bättre för vikarien men inte för brukarna. Skolan vill av olika anledningar normalt inte stöta sig med arbetsgivaren.
Andra vikarier tar tjuren vid hornen och anmäler till någon myndighet. Nu är ärendet inne i grottekvarnen och när det gäller resultatet kan man inte vara säker. Problemet kan lätt trollas bort. I bästa fall tar tillsynsmyndigheten tag i anmälan på ett godtagbart sätt, utreder, analyserar och kritiserar. Men det är inte alltför ofta detta sker. Normalt skrivs ärendet av.
Men en av de allra bästa vägarna vid missförhållande är faktiskt att gå till media och slå larm. Dessa är nästan alltid beredda att ge offentlighet vid otillfredsställande vård. Och publiceringen leder ofelbart till direkta åtgärder på den berörda arbetsplatsen.
Så bästa vikarie, upptäcker du missförhållanden inom omsorgerna – så gör en lex Sarah-anmälan. Men det bästa du kan göra är att kontakta medierna. Publicering väcker både vårdgivare och tillsynsmyndigheterna på det snabbaste sättet. Du är den bästa kvalitetsindikatorn i vården!
fredag 14 maj 2010
Omsorg – Kort om Personalfester
Idag skall jag försöka bli kort och i all enkelhet visa på skillnaden mellan orden och verkligheten och ta personalfetsen som utgångspunkt för detta.
Inom omsorgerna är alla överens att vi skall tänka på andra och varandra och visa omtanke och hänsyn. Det gäller mot brukarna och det i personalgruppen. Och budskapet upprepas som ett mantra i de mest skilda sammanhang. Men hur är verkligheten?
Tänk nu tanken att vi nu skall ha en personalfest av något slag. Företaget bjuder. Men som det ofta är i människonära yrken, kan inte alla var med – några måste faktiskt jobba. Och då tycker man att självklarheten bjuder att man som chef försöker ordna dels en bra personalfest, men också försöker göra något extra för dem som måste arbeta. Men har chefen inlevelseförmågan att känna hur det känns att arbeta när alla andra är på fest? Och sker det ofta att chefen också ordnar lite extra arbetande personal? Svaret på de båda frågorna är nej. De som jobbar blir alltför ofta utan delaktighet eller annan form av uppskattning. Skulle det vara en julfest kan man till och med bli utan en julklapp.
Men då kan man säga – Ja, men det här med att jobba när andra är på personalfest drabbar ju alla för eller senare. Men se det gör det inte. Vissa medarbetare synes ha en vidunderlig tur att slippa att arbeta, medan andra drabbas av arbete år efter år.
Då kan man tänka OK, det är kanske så, men vad gör det! Vi är på jobbet för brukarna. Och de drabbas ju inte i alla fall. Nja, det är väl kanske inte helt sant. För om vi så lätt kan åsidosätta en relationsfaktor i personalgruppen, hur enkelt är det då inte att även göra det mot brukarna. Det plägar vara bäst att först sopa framför egen dörr om man vill förhindra misskötsel, mobbning och diskriminering i ett vidare perspektiv. Chefens förmåga eller oförmåga till omtanke blir normsättande i arbetsgrupperna och då kan arbetskulturen i sämsta fall börja glida i utförsbacken. Och så har vi läge för översitteri och vanvård.
Inom omsorgerna är alla överens att vi skall tänka på andra och varandra och visa omtanke och hänsyn. Det gäller mot brukarna och det i personalgruppen. Och budskapet upprepas som ett mantra i de mest skilda sammanhang. Men hur är verkligheten?
Tänk nu tanken att vi nu skall ha en personalfest av något slag. Företaget bjuder. Men som det ofta är i människonära yrken, kan inte alla var med – några måste faktiskt jobba. Och då tycker man att självklarheten bjuder att man som chef försöker ordna dels en bra personalfest, men också försöker göra något extra för dem som måste arbeta. Men har chefen inlevelseförmågan att känna hur det känns att arbeta när alla andra är på fest? Och sker det ofta att chefen också ordnar lite extra arbetande personal? Svaret på de båda frågorna är nej. De som jobbar blir alltför ofta utan delaktighet eller annan form av uppskattning. Skulle det vara en julfest kan man till och med bli utan en julklapp.
Men då kan man säga – Ja, men det här med att jobba när andra är på personalfest drabbar ju alla för eller senare. Men se det gör det inte. Vissa medarbetare synes ha en vidunderlig tur att slippa att arbeta, medan andra drabbas av arbete år efter år.
Då kan man tänka OK, det är kanske så, men vad gör det! Vi är på jobbet för brukarna. Och de drabbas ju inte i alla fall. Nja, det är väl kanske inte helt sant. För om vi så lätt kan åsidosätta en relationsfaktor i personalgruppen, hur enkelt är det då inte att även göra det mot brukarna. Det plägar vara bäst att först sopa framför egen dörr om man vill förhindra misskötsel, mobbning och diskriminering i ett vidare perspektiv. Chefens förmåga eller oförmåga till omtanke blir normsättande i arbetsgrupperna och då kan arbetskulturen i sämsta fall börja glida i utförsbacken. Och så har vi läge för översitteri och vanvård.
fredag 7 maj 2010
Äldreomsorg - Hemtjänsten måste back to basic
En gång i tiden hade vi hemsamariter som hjälpte ”de gamla” med de vardagssysslor som man själv inte längre klarade av. Och sysslorna handlade främst om matlagning, handling och städning. Det var uppdraget. Och det fungerade bra. Hälsan skötte sjukvården. Och det fungerade bra.
Så småningom kom de generella omsorgsinsatserna att ersättas med biståndsbedömda uppgifter som successivt blev resursstyrda. Alltmer skulle trängas in under i stort sett oförändrade resurser. Idag kan vi se konsekvenserna – Vi har en evig resursdiskussion. Alla som verkar inom hemtjänsten säger - vi hinner inte med! Och det gör man inte heller. Skall ekvationen gå ihop måste den justeras till sitt innehåll. Personalen tvingas i vardagen fuska med insatserna.
I dagens hemtjänst måste vi tänka om och tillämpa någon form av bra reduktionism. Och det enklaste och sannolikt bästa är då att gå tillbaka till starten. Låt hemtjänsten sköta matlagning, handling och städning. Och låt en hälsoenhet sköta sjukvården. Det som därutöver behövs i form av promenader, social samvaro med mera får bli uppgifter för frivilligverksamheten, som det en gång var!
När jag ändå tankemässigt bygger om hemtjänsten vill jag också passa på att slå ett slag för en ny form av hälsoenhet som knuts till vårdcentralen. Personalresurserna är läkare med kunskap inom geriatrik samt en ny form av hälsosköterskor som har delar av sin utbildning hämtad från dagens utbildningar till sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut, men med inriktning på äldrefrågor.
En sån här konstruktion med fokuserad hemtjänst, bättre hälsovård och en mer accepterad frivilligverksamhet, Ja det vore något slagkraftigt, som dessutom skulle bli bra mycket bättre och billigare än dagens system.
Så småningom kom de generella omsorgsinsatserna att ersättas med biståndsbedömda uppgifter som successivt blev resursstyrda. Alltmer skulle trängas in under i stort sett oförändrade resurser. Idag kan vi se konsekvenserna – Vi har en evig resursdiskussion. Alla som verkar inom hemtjänsten säger - vi hinner inte med! Och det gör man inte heller. Skall ekvationen gå ihop måste den justeras till sitt innehåll. Personalen tvingas i vardagen fuska med insatserna.
I dagens hemtjänst måste vi tänka om och tillämpa någon form av bra reduktionism. Och det enklaste och sannolikt bästa är då att gå tillbaka till starten. Låt hemtjänsten sköta matlagning, handling och städning. Och låt en hälsoenhet sköta sjukvården. Det som därutöver behövs i form av promenader, social samvaro med mera får bli uppgifter för frivilligverksamheten, som det en gång var!
När jag ändå tankemässigt bygger om hemtjänsten vill jag också passa på att slå ett slag för en ny form av hälsoenhet som knuts till vårdcentralen. Personalresurserna är läkare med kunskap inom geriatrik samt en ny form av hälsosköterskor som har delar av sin utbildning hämtad från dagens utbildningar till sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut, men med inriktning på äldrefrågor.
En sån här konstruktion med fokuserad hemtjänst, bättre hälsovård och en mer accepterad frivilligverksamhet, Ja det vore något slagkraftigt, som dessutom skulle bli bra mycket bättre och billigare än dagens system.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
