fredag 25 juni 2010

Äldreomsorg - Att flytta till särskilt boende

Det är känslomässigt svårt att flytta från sitt eget hem till ett särskilt boende. Det är alltid svårt, även när behov och insikt är tydligt både för brukaren och för dess anhöriga. De är svårt för en flytt sätter fingret på livets gång, och ett uppbrott får oss alltid att tänka såväl framåt som bakåt. Det är med andra ord en stor existentiell utmaning och lämna sitt hem, en utmaning som väcker, ja river upp känslor.

De flesta kommuner har någon form av folder eller info som berättar hur det går till att flytta till ett särskilt boende. Foldrarna är bra och välskrivna, men de skildrar det formella. Och berör inte det existentiella. Och det är väl kanske bra. För det är ingen lätt uppgift att i en folder föra en dialog med läsare omkring så svåra frågor. Det blir lätt taffligt och opersonligt

Helt plötsligt ät livet ändligt. Att generation följer på generation, tiderna förändras, att vi åldras och en dag skall dö är svårt att omfamna känslomässigt. Det kan kännas som ett personligt nederlag för brukaren att behöva flytta till ett äldreboende, och som ett misslyckande för de anhöriga. Och det uppstår mycket skuld och skamkänslor. Här måste det personliga samtalet komma in. Det behövs ibland, för att inte säga ofta, någon att tala med.

Idag är många äldreomsorger dåligt rustade för att ta hand om den gamles och de anhörigas samtalsbehov. Det finns ingen personal som man på ett adekvat sätt kan tala med under förberedelseprocessen, vid flytten och när den nya vardagen söker sin bekräftelse. I sin tekniska design är inte äldreomsorgen utformad för denna fråga, och personalen är inte heller tränade för samtal. Som biståndshandläggare kan man se den gamle som ett objekt och utifrån en schablon bedöma behov.

Som samtalspartner måste man vara lyssnande och se såväl den gamle som de anhöriga som levande subjekt som vill och behöver tala utifrån sina villkor. En bra samtalspartner möter den gamle och de anhöriga som medmänniskor och ser bortom formaliteter, schabloner och etiketter. Inom detta samtalsområde har kommunerna ett stort förbättringsutrymme att ta tag i.

fredag 18 juni 2010

Funktionsnedsättning - Det är inte lätt vara brukare med funktionsnedsättning.

Det är inte lätt att ha en funktionsnedsättning och vara beroende av samhällets stöd och hjälp. Oftast är det många, för att inte säga alltför många instanser, som är inblandade såsom försäkringskassan, kommunens bostadsanpassning, kommunens handikappsida, kommunens sjukvård, landstingets sjukvård, kommunens hjälpmedelsverksamhet, landstingets hjälpmedelsverksamhet, landstingets arbetsterapi och många, många fler.

Inte sällan måste en brukare ha en frekvent kontakt med långt mer än tjugo personer och ingen har ett samordningsansvar eller samordningsvilja. För varje aktör är brukaren ett objekt som man skall hjälpa utifrån sin strimla av verkligheten. Den verklighet som ligger mellan strimlorna har eller tar ingen ansvar för. Det kallas professionalisering, dvs var och en ser till sitt.

Det professionella förhållningssättet är en strävan att i yrkesutövandet styras av det som både på kort och på lång sikt är till nytta för den hjälpsökande. Det innebär också att visa respekt, intresse, medmänsklighet, empati och ha gott ett bemötande. Men det innebär inte att se till helheten och att olika åtgärder skall gagna varandra och inte motverka varandra. Mycken ansvarsflykt kan också gömmas bakom viljan att främja brukarens självständighet.

Ju fler kocka, ju sämre soppa. Katten vet om inte detta är fallet när det gäller samhällets alla stödresurser till personer med funktionsnedsättning. De olika instanserna har ibland inte en susning om varandras existens. Floran av hjälpinstanser är så stor att ingen i praktiken kan överblicka den. Verkligheten borde stämma till eftertanke. Bedrivs stödet till personer med funktionsnedsättningar på rätt sätt? Är det inte dags för en förutsättningslös översyn.

Jo, sannolikt, men den kommer nog aldrig till stånd. Hjälp- och stödverksamheten har blivit en storindustri som sysselsätter många personer och som kommit att bli en allt viktigare del i vår samhällsekonomi. Ja, så viktig att dess existens inte främst motiveras från handikappolitiska utgångspunkter utan från samhällsekonomiska resonemang. Människan med funktionsnedsättningen har blivit bakgrundsfigur och den anställde har blivit frontfigur. Det borde vara tvärtom. Förlåt en fråga - men varför och hur kunde det bli det så här?

fredag 11 juni 2010

Hjälpmedel - Slå ihop bostadsanpassningen och hjälpmedelsverksamheten

Handikappolitiken är väl inte det område som våra förtroendevalda ägnar mest uppmärksamhet åt just nu. Ja, egentligen har intresset varit kylslaget i över ett decennium. Utvecklingen har på sitt sätt gått i stå. Och det är naturigtvis inte bra! Det som diskuteras är ekonomin. Och den är ansträngd!

Tekniska hjälpmedel och Bidrag till bostadsanpassning kan göra att äldre personer kan bo kvar i eget boende betydligt längre än annars. Det visar det underlag som togs fram av Hjälpmedelsinstitutet under 2009. Andelen äldre ökar framöver, och detta innebär kostnadsökningar. Erfarenheten talar också för att det särskilda boendet är en mycket dyrare lösning, än när den äldre kan bo kvar i sin lägenhet. Självklart kommer en del äldre att bo på särskilt boende, men många personer kan också bo kvar längre hemma med hjälpmedel och bostadsanpassning. Att satsa på bidrag för bostadsanpassning och hjälpmedel för äldre är en kostnad, men en utgift som i verkligheten kan spara miljontals kronor per kommun.

Idag har vi oftast en kommunal hjälpmedelsverksamhet, en landstingskommunal hjälpmedelsverksamhet och en kommunal bostadsanpassningsverksamhet. Och mellan dem råder det många gånger mer revirbevakande än samarbete. Jag tror inte man behöver tänka långt förrän man inser att näraliggande verksamheter som jobbar med samma målgrupp bör samordnas. Inte minst för att vinna i både effektivitet och ekonomi. Vi vet att det står kostnadsökningar framför oss inom äldreområdet och därför måste allt göras för att bättra på organisationseffektiviteten till gagn för brukarna och till fördel för ekonomin. Till exempel kan resurser växlas från administration till produktion. Och därmed dämpa det kostnadsökning, som av allt döma står framför oss. Jag tror det skall vara möjligt att kunna göra en 25% besparing på personal- och lokalkostnaderna vid en samordning av de tre nämnda verksamheterna. Och därutöver få ut en större yttre effektivitet, det vill säga en större reell verksamhet till glädje för brukarna. Och denna besparing är inte bara beräkningsmässig, utan den är verklig!

fredag 4 juni 2010

Äldreomsorg - Rätten till heltid

Inom omsorgerna är rätten till heltid en het fråga. Från personalen, men också från facket, kommer kravet på att alla skall ha rätt till full sysselsättning. Och det kan man väl hålla med om.

Problemet inom t.ex. äldreomsorgen är att behovet av insatser inte är jämnt fördelat över dagen (eller ens natten). På förmiddagarna är det mest att göra och efter lunch minst. Förr löste man det med delade pass, dvs man la scheman så att det uppstod en ledighet mellan tex. kl. 13.00 – 15.30. Denna lösning mönstrades efterhand ut och successivt har vi istället kommit att få tjänstgöringsgrader som ligger mellan 50-75%. Deltidstjänster kom att bli lösningen på det ojämna behovet. En olycklig utveckling!

Och det är klart att deltidstjänster eller delade pass inte är några bra lösningar på reellt problem. På de senare åren har man istället kommit ett nytt sätt att hantera problematiken. Man skapar tjänster med full sysselsättning, men man schemalägger bara tjänsten till 75%. Resten av tiden är s.k. flytande och måste arbetas av när och där behov uppstår vid sjukdom, ledighet etc.

Och det är väl inte så tokigt om bara man inte hade lagt ansvaret att fylla upp de 25% på den enskilde. Jag lovar att inom äldreomsorgen idag är detta förhållande en stor sjukdomsalstrande faktor. Personalen fått hoppa runt på sin flytande tid vilket upplevs som negativt. Undersköterskor och biträden blir sjuka av stressen det innebär att ständigt jaga tid och inte veta om man denna månad kommer att lyckas få ihop tillräckligt många timmar. Denna verklighet är närmast bisarr.

Var på arbetsmarknaden, förutom inom omsorgerna, har vi ett sådant omänskligt system? Jag skulle vilja se ett sådant motsvarande system på kommunernas centrala administration. Det skulle förstås inte fungera. Centralbyråkraterna skulle bryta ihop inom någon månad. Men inom omsorgerna tros det fungera. Detta trots att systemet systematiskt leder till brott mot arbetstidslagarna mm. Personalen jobbar ibland långt mer än man får på ett dygn eller vecka och ofta utan nödvändig vila eller raster.

Skall man ha denna typ av lösningar skall det vara arbetsgivarens skyldighet att lösa sysselsättningen på den flytande tiden. Och gällande lagar och regler på arbetsmarknaden får självklart inte sättas ur spel. Och jag lovar att det fungerar om arbetsgivaren avsätter resurser som sköter och matchar uppkomna vikariat mot personalens flytande tid. Problemet är på intet sätt olösligt. Tvärtom!

Varför tar jag nu upp detta. Jag brukar ju försöka hålla mig till brukarperspektivet. Jo, därför att Rätten till heltid – fel utformad – leder till en sämre arbetsmiljö och därmed till osäkrare vård. Antalet felhandlingar ökar när personalen är stressad. Och särskilt tokigt blir det när personalen stressas av ett felaktigt system, som det går att göra något åt!